Parvin Ardalan lämnade förföljelsen i Iran, Theodor Kallifatides ett Grekland som stod på randen till militärdiktatur. Med sig tog de erfarenheter av förtryck och censur. Nu varnar de för att demokratin hotas i Sverige.

Parvin Ardalan tilldelades Olof Palme-­priset 2007. En del av motiveringen var att hon ”lyckats göra kravet på lika rättig­heter för män och kvinnor till en central del av kampen för demokrati i Iran.”
Hon hade just dömts till tre års fängelse för ”sammansvärjning med syfte att kränka rikets säkerhet”. När hon skulle flyga till Stockholm och ta emot priset stoppades hon av den iranska säkerhetstjänsten och fick utreseförbud i två år för sina aktiviteter mot hemlandets lagar.
Efter två år kunde hon lämna Iran för att äntligen ta emot Olof Palme-priset på bokmässan i Göteborg. Inför hotet om att åter bli fängslad stannade hon i Sverige. Hon bor numer i Malmö och följer på avstånd den resning för frigörelse som startade i Iran i höstas som en reaktion på att 22-åriga Mahsa Amini dog av sina skador efter att ha gripits av landets moralpolis för att inte ha täckt sitt hår på rätt sätt.

Revolution är ordet Parvin Ardalan använder när hon beskriver utvecklingen. Hur reflekterar hon kring demokratins och yttrande­frihetens tillstånd här i Sverige? Det visar sig att frågan inte är så långsökt som den kanske verkar.
– Människor som jag kommer inte bara hit för att få hjälp, utan också för att påminna er om att er demokrati måste skyddas, svarar hon.

Människor som jag kommer inte bara hit för att få hjälp, utan också för att påminna er om att er demokrati måste skydda.

Parvin Ardalan

Det har snart gått 15 år sedan hon skrev detta, men hon är fortfarande undrande. Ett svar om den svenska tystnaden har hon dock kommit fram till och det handlar om brist på svenskt gräsrotsengagemang.
– De politiska partierna fungerar bra men det behövs fler starka sociala rörelser.

Avsaknad av engagemang och att större delen av den politiska debatten förs av politiker och inga andra, gör Sverige demokratiskt sårbart, menar hon. Naturligtvis är det en överdrift, det finns faktiskt organisationer och rörelser, men Parvin Ardalan förbryllas och oroas ofta av deras sätt att arbeta.
– Det är konstigt för mig att rörelser ofta reducerar sina frågor till projekt. Och när projektpengarna tar slut blir det tyst. Det behövs större självständighet.

Många är pigga på att tala om yttrandefrihet, men det är ofta tomma ord.

Parvin Ardalan

Medan han fyller pressokannan håller han ett brandtal mot de tilltagande politiska ingreppen i kulturen, där folkvalda stoppar verk och evenemang, inte sällan på moraliska grunder. Exemplet där drag­artister hindrats från att läsa sagor för barn på bibliotek och kallats för ”perversa” av SD-företrädare, är bara ett exempel. Enligt en rapport från fackförbundet Dik förra året uppger 200 medlemmar att de har utsatts för otillbörlig påverkan från politiker.
– Det är ett auktoritärt uttryck. Också Hitler talade ju om den ”rena” tyska kulturen. Det är klart att de här idealen, om de får härja, till slut leder till en slakt på allt kritiskt tänkande.
Är det ett tecken på att Sverige går i auktoritär riktning?
– Folk tar avstånd från sina djupaste övertygelser, för att kunna bilda regering och ta den politiska makten. Att vi har ett parti som vill gå i auktoritär riktning är ju uppenbart, men att det finns så många andra som vill följa med är en varning.

Det är klart att de här idealen, om de får härja, till slut leder till en slakt på allt kritiskt tänkande.

Theodor Kallifatides

Om Theodor Kallifatides ser en passivitet i samhället när det gäller kulturen och de hot som riktas mot den, identifierar han samma sak i relation till en besläktad företeelse: politikernas språkdestruktion. Han beskriver en utveckling där begrepp töms på sin egentliga mening för att kunna fyllas med vad som helst. Vinnarna på det är främst antidemokratiska krafter.
– Man kan nu säga: ”Alla invandrare borde skickas hem – det är vår liberala övertygelse!” Eller: ”I sann demokratisk anda måste vi skicka hem alla invandrare!” Om folk inte reagerar över det har vi ett problem.

Så vad är alternativet till den här svenska passiviteten? Är det naivt av, i vid mening, liberala demokrater att hålla på principen om armlängds avstånd till kulturen, när vi ser hur framför allt högerpopulismen försöker använda den för sina egna syften? Borde inte den andra sidan i kulturkriget på motsvarande sätt nyttja konsten som kampredskap?
I viss mån har vi redan sett det. Också vänster­sidan har kritiserats för politisk styrning av kulturen, med krav på sådant som normkritik och mångfald.
Theodor Kallifatides är kritisk till ingreppen, oavsett politisk bakgrund.
– Jag tror att man får överlåta kampen till de konstnärer som är involverade i den. Som stat betraktad måste man försöka avstå från att stifta lagar som begränsar det ena eller det andra. Jag menar så här: om man tillåter Sartre måste man också tillåta Celine. Man måste låta kampen pågå.

Det verkar som att vi inte kan lära oss någonting förrän vi drabbas av konsekvenserna. När språket töms på mening kan du skapa opinioner på falska premisser, och fientlighet mellan grupper med hjälp av falska beskrivningar.

Theodor Kallifatides

Artikeln publicerades först i Biblioteksbladet nummer 1, 2023, Numret om det ofria ordet.