Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Författare varnar: yttrandefriheten hotas
21 apr 2023 • 6 min
Parvin Ardalan lämnade förföljelsen i Iran, Theodor Kallifatides ett Grekland som stod på randen till militärdiktatur. Med sig tog de erfarenheter av förtryck och censur. Nu varnar de för att demokratin hotas i Sverige.
Theodor Kallifatides och Parvin Ardalan.
Parvin Ardalan tilldelades Olof Palme-priset 2007. En del av motiveringen var att hon ”lyckats göra kravet på lika rättigheter för män och kvinnor till en central del av kampen för demokrati i Iran.”
Hon hade just dömts till tre års fängelse för ”sammansvärjning med syfte att kränka rikets säkerhet”. När hon skulle flyga till Stockholm och ta emot priset stoppades hon av den iranska säkerhetstjänsten och fick utreseförbud i två år för sina aktiviteter mot hemlandets lagar.
Efter två år kunde hon lämna Iran för att äntligen ta emot Olof Palme-priset på bokmässan i Göteborg. Inför hotet om att åter bli fängslad stannade hon i Sverige. Hon bor numer i Malmö och följer på avstånd den resning för frigörelse som startade i Iran i höstas som en reaktion på att 22-åriga Mahsa Amini dog av sina skador efter att ha gripits av landets moralpolis för att inte ha täckt sitt hår på rätt sätt.
Revolution är ordet Parvin Ardalan använder när hon beskriver utvecklingen. Hur reflekterar hon kring demokratins och yttrandefrihetens tillstånd här i Sverige? Det visar sig att frågan inte är så långsökt som den kanske verkar.
– Människor som jag kommer inte bara hit för att få hjälp, utan också för att påminna er om att er demokrati måste skyddas, svarar hon.
Människor som jag kommer inte bara hit för att få hjälp, utan också för att påminna er om att er demokrati måste skydda.
Senare samma år publicerade Aftonbladet en artikel hon skrivit om en nidbild från ett skånskt missnöjesparti där Socialdemokraternas statsministerkandidat Mona Sahlin syntes med slöja över sitt hår.
Parvin Ardalan som lämnat Iran där hon stått för kvinnors rätt att inte behöva täcka sitt hår, fann sig plötsligt i rollen som försvarare av en svensk kvinnas beslut att i stället ta på sig en hijab: ”Om Mona Sahlin vore verksam i Iran, under förtryck och förföljelse, skulle vi kvinnorättsaktivister, oavsett politisk övertygelse, ändå göra vårt bästa för att uppmärksamma medias diskriminerande behandling av henne under valrörelsen. Varför gör kvinnorättsaktivisterna inte det de kan och får i Sverige, undrar jag.”
Det har snart gått 15 år sedan hon skrev detta, men hon är fortfarande undrande. Ett svar om den svenska tystnaden har hon dock kommit fram till och det handlar om brist på svenskt gräsrotsengagemang.
– De politiska partierna fungerar bra men det behövs fler starka sociala rörelser.
Avsaknad av engagemang och att större delen av den politiska debatten förs av politiker och inga andra, gör Sverige demokratiskt sårbart, menar hon. Naturligtvis är det en överdrift, det finns faktiskt organisationer och rörelser, men Parvin Ardalan förbryllas och oroas ofta av deras sätt att arbeta.
– Det är konstigt för mig att rörelser ofta reducerar sina frågor till projekt. Och när projektpengarna tar slut blir det tyst. Det behövs större självständighet.
Parvin Ardalan
- Född 1967 i Teheran.
- Oppositionell journalist som bedrev feministisk kamp i mullornas Iran.
- Flera gånger dömd och fängslad innan hon kom till Sverige 2008 för att ta emot Olof Palme-priset. Blev året därpå Malmö stads första fristadsförfattare och bor där sedan dess.
- Jobbar deltid på Dawit Isaak-biblioteket, sitter i styrelsen för Svenska PEN och driver den lokala PEN-föreningen i Malmö.
– Och du måste driva en fråga som passar vissa kriterier – gör du inte det så beviljas du inga pengar. Det är ett informellt system som begränsar friheten.
”Fridsam censur” är orden hon använder för att beskriva hur projekten påverkar den demokratiska mångfalden.
Skulle du säga att yttrandefriheten hotas i Sverige?
– Ja, det skulle jag. Yttrandefriheten hotas när acceptansen, inkluderandet och lyssnandet på många röster krymper. Det märks genom att en artikel inte publiceras eller att ett projekt inte får pengar. Många är pigga på att tala om yttrandefrihet, men det är ofta tomma ord.
På Dawit Isaak-biblioteket har hon satt ihop en samling med runt 600 böcker som förbjudits eller censurerats i Iran. Hon anser att biblioteket tjänar ett viktigt syfte och hoppas att det med tiden blir mer känt i resten av landet.
– Det är viktigt att visa att vissa länder censurerar och till och med dödar författare för det de skriver. Men inte för att människor ska kunna säga att det är tur att vi inte har det så här och att vi inte är som de. Utan för att de ska påminnas om att de också kan drabbas, men att de kan skydda sig emot det.
Många är pigga på att tala om yttrandefrihet, men det är ofta tomma ord.
– Om vi hamnar i en situation där kulturdepartementet bestämmer vilka utställningar som ska hållas och vilka pjäser som ska spelas, så vore det en kulturkatastrof, men också en väldigt stor skam för Sverige.
Vi sitter i köket för att han ska kunna röka. Tändaren i den ena handen, pipan i den andra – och det är inte bara den som glöder. Den 85-åriga författaren minns tyskarnas ockupation av Grekland på 40-talet och har inte förlorat samhällsengagemanget med åren.
Medan han fyller pressokannan håller han ett brandtal mot de tilltagande politiska ingreppen i kulturen, där folkvalda stoppar verk och evenemang, inte sällan på moraliska grunder. Exemplet där dragartister hindrats från att läsa sagor för barn på bibliotek och kallats för ”perversa” av SD-företrädare, är bara ett exempel. Enligt en rapport från fackförbundet Dik förra året uppger 200 medlemmar att de har utsatts för otillbörlig påverkan från politiker.
– Det är ett auktoritärt uttryck. Också Hitler talade ju om den ”rena” tyska kulturen. Det är klart att de här idealen, om de får härja, till slut leder till en slakt på allt kritiskt tänkande.
Är det ett tecken på att Sverige går i auktoritär riktning?
– Folk tar avstånd från sina djupaste övertygelser, för att kunna bilda regering och ta den politiska makten. Att vi har ett parti som vill gå i auktoritär riktning är ju uppenbart, men att det finns så många andra som vill följa med är en varning.
Det är klart att de här idealen, om de får härja, till slut leder till en slakt på allt kritiskt tänkande.
När militärjuntan tog makten 1967 hade han redan lämnat landet och kommit till Sverige, men han följde utvecklingen nära.
– I Grekland fördes ett krig mot kulturen, i första hand därför att den politiskt sett utgjorde en motståndare till den rådande situationen. Alla var ju inte vänster eller kommunister, men alla trodde på några mänskliga idéer: rättvisa, frihet och jämlikhet.
Situationen i Sverige är naturligtvis en helt annan – även om det finns krafter här som motarbetar dessa idéer lever vi i en stabil demokrati, där inga kulturutövare fängslas.
Med frånvaron av strid kommer dock samtidigt en fara, menar Kallifatides.
– Den här svåra perioden i Grekland var samtidigt en av den grekiska kulturens ståtligaste stunder, då vi fick fram stora författare, poeter och kompositörer. Sverige har inte den sortens erfarenheter, och därför kanske man inte värdesätter kulturens frihet på samma sätt. Man tycker: ”Vad spelar det för roll om jag inte ser Noréns pjäser, jag har ju mitt jobb och min bollklubb?”
Ja, en hel del håller kanske också med om att skattepengar inte ska gå till ”pervers” eller ”anstötlig” kultur? Jag undrar hur folkligt förankrad principen om ”armlängds avstånd” egentligen är…
– Det är riktigt. Samtidigt: att acceptera att leva som medborgare i en stat innebär att du betalar för saker som du själv inte bryr dig om. Även om jag inte har en bil så betalar jag också för de vägar som byggs.
Om Theodor Kallifatides ser en passivitet i samhället när det gäller kulturen och de hot som riktas mot den, identifierar han samma sak i relation till en besläktad företeelse: politikernas språkdestruktion. Han beskriver en utveckling där begrepp töms på sin egentliga mening för att kunna fyllas med vad som helst. Vinnarna på det är främst antidemokratiska krafter.
– Man kan nu säga: ”Alla invandrare borde skickas hem – det är vår liberala övertygelse!” Eller: ”I sann demokratisk anda måste vi skicka hem alla invandrare!” Om folk inte reagerar över det har vi ett problem.
Theodor Kallifatides
- Född 1938 på halvön Peloponnesos i Grekland.
- Han var tre år gammal när landet ockuperades av Nazityskland. Efter kriget flyttade familjen till Aten.
- Kom till Sverige 1964 och debuterade som författare 1969. Har sedan dess gett ut närmare 40 böcker.
- Var under en period på 90-talet ordförande i Svenska PEN.
Det var denna lögnernas grekiska som en gång gjorde det omöjligt för honom att bygga ett författarskap på modersmålet. Han blev en svenskspråkig författare. Och nu ser han alltså liknande tendenser i Sverige.
– De som lyssnar bryr sig inte. Det verkar som att vi inte kan lära oss någonting förrän vi drabbas av konsekvenserna. När språket töms på mening kan du skapa opinioner på falska premisser, och fientlighet mellan grupper med hjälp av falska beskrivningar.
Så vad är alternativet till den här svenska passiviteten? Är det naivt av, i vid mening, liberala demokrater att hålla på principen om armlängds avstånd till kulturen, när vi ser hur framför allt högerpopulismen försöker använda den för sina egna syften? Borde inte den andra sidan i kulturkriget på motsvarande sätt nyttja konsten som kampredskap?
I viss mån har vi redan sett det. Också vänstersidan har kritiserats för politisk styrning av kulturen, med krav på sådant som normkritik och mångfald.
Theodor Kallifatides är kritisk till ingreppen, oavsett politisk bakgrund.
– Jag tror att man får överlåta kampen till de konstnärer som är involverade i den. Som stat betraktad måste man försöka avstå från att stifta lagar som begränsar det ena eller det andra. Jag menar så här: om man tillåter Sartre måste man också tillåta Celine. Man måste låta kampen pågå.
Det verkar som att vi inte kan lära oss någonting förrän vi drabbas av konsekvenserna. När språket töms på mening kan du skapa opinioner på falska premisser, och fientlighet mellan grupper med hjälp av falska beskrivningar.
Artikeln publicerades först i Biblioteksbladet nummer 1, 2023, Numret om det ofria ordet.
0 kommentarer