Hur gör man när den som använder sig av hatretorik anklagar sina kritiker för samma sak? Och hur kombinerar man yttrandefriheten med kampen mot hatretorik? Det diskuterades på Svenska Pens kongress som pågår i Uppsala.

Hatretoriken tystar röster runt om i världen och utgör ett av de största hoten mot yttrandefriheten, konstaterades inför onsdagens samtal på Internationella Pen-kongressen som hålls i Uppsala.

Men hur ska den bemötas på bästa sätt? Och vad gör man när legitim kritik avfärdas och anklagas för att vara hatretorik? Jesper Bengtsson, ordförande i Svenska Pen, ställde frågan till en inbjuden panel.

– Det är mycket klart vad som pågår. Om man exempelvis kritiserar regeringen i Uganda, som har suttit vid makten i 36 år, anklagas du för att sprida hatretorik, sade Danson Kahyana, författare och journalist och representant för Pen Uganda.

– Och om du kritiserar regeringen kan du råka ut för det som hände mig, då förlorar du några tänder.

I april i år attackerades Danson Kahyana av okända personer samtidigt som hans mejl kapades. Han är fortfarande märkt av attacken.

– Om en enskild person använder sig av hatretorik går det att hantera, men när det kommer från regimen är det svårare.

Anklagelsen om hatretorik blir som en spegel, sade författaren Siri Hustvedt som också deltog i panelsamtalet.

– Du anklagar den andre för vad du själv gör. Vi såg det med Trump och vi ser det hos Republikanerna. De vänder på det. De kallar den som kritiserar dem för rasism för rasist.

Ett annat exempel på när regimen anklagar kritiker för att använda hatretorik är Salman Rushdies Satansverserna, som anklagades av regimen för att vara just hatretorik, påpekade Salil Tripathi, författare och journalist.

Men har tankarna och åsikterna som sprids på sociala medier i dag funnits i folks huvuden hela tiden? Fanns de där även före sociala medier, bara att de inte märktes på samma sätt, frågade Jesper Bengtsson.

– Hastigheten och spridningen gör skillnad, konstaterade Salil Tripathi.

– Och anonymiteten. Du kan skriva saker på Twitter och ha profilbilden av ett ägg, ingen vet vem du är. Då är det lättare att hata.

Hur ska då hatretoriken bemötas?

Inte genom lagar och regleringar av yttrandefriheten i alla fall, det var panelen enig om.

– Man ska vara försiktig med vad man önskar, för det kan bli verklighet. Om vi ska kunna kritisera regimer kan vi inte förbjuda hatretorik, då kommer kritiken att kallas hatretorik och tas bort, sade Salil Tripathi.

Danson Kahyana håller med och konstaterar att en lag mot hatretorik i Uganda direkt skulle användas mot dem som kritiserar regeringen.

– De lagar vi har i dag är tillräckliga för att bemöta detta. I stället måste vi jobba hårt för dialogen och alltid förvänta oss ett svar. Vi måste insistera på att ingen har monopol på ordet, i samhället och även inom familjer.

Siri Hustvedt konstaterade att arbetet för jämställdhet också är ett sätt att öka yttrandefriheten.

– Det gäller att möta argument utan att censuera och vi kan arbeta kollektivt, som exempelvis Pen International. Vi kan inte tillåta dem som använder sig av hatretorik att kalla det för yttrandefrihet. Som en del på högerkanten i USA gör, de ropar på yttrandefrihet, samtidigt som de med den andra handen förbjuder böcker. Vi måste skilja på yttrandefrihet och hatretorik.