Samhällsservicen ifrågasätts i ny rapport

Folkbiblioteken bör bli mindre av medborgarkontor. Bankärenden och ekonomiska transaktioner, hjälp med myndighetsblanketter och CV-skrivande hör inte hemma där, anser bibliotekschefer runt om i landet.

Många människors vardag påverkades negativt under pandemin då folkbiblioteken ofta stängde sina lokaler eller begränsade sin service. Dessa biblioteks besökare kunde då inte få hjälp med myndighets- och bankärenden.

I kölvattnet på Svensk biblioteksförenings tidigare rapport Biblioteken och pandemin, som visade just detta, har nu föreningen tagit fram rapporten Bibliotek som medborgarkontor? som undersökt vad biblioteken egentligen gör i form av samhällsservice. 29 kommuner har valts ut som underlag och rapporten täcker in både stad och landsbygd och 25 bibliotekschefer eller ansvariga har svarat på den enkät som skickats ut.

Samstämmigt konstaterar cheferna i rapporten att biblioteken och dess personal ägnar sig åt många ärenden som de menar inte hör hemma där. Det handlar om bankärenden, ekonomiska transaktioner och sådant som kräver integritetskänsliga personuppgifter. Men det rör sig också om ärenden som involverar socialtjänst, Försäkringskassan och Skatteverket, hjälp med att fylla i myndighetsblanketter och hjälp med olika typer av ansökningar.

Budskapet är tydligt. Kommunerna behöver komma fram till vilken service folkbiblioteken ska erbjuda och hur det kan förmedlas. De bör även komma fram till vem som ska ha ansvar för att möta de olika behoven och hur det kan samordnas i kommunen. Dessutom måste allmänhetens behov nå fram till kommunala verksamheter och politiker.

Det är Marika Alneng som har gjort rapporten. Hon har bland mycket annat jobbat med medie- och informationskunnighet och regional biblioteksutveckling i Sörmland och Gävleborg, men har också, som hon uttrycker det, jobbat på biblioteksgolvet.

– Jag känner igen resonemangen och funderingarna kring uppdraget. Det är inte heller överraskande att det är lite olika från bibliotek till bibliotek. Vissa menar att det ingår i uppdraget och andra menar att det inte gör det, säger Marika Alneng.

Hon förstår bibliotekariernas dilemman, att det är naturligt att vilja hjälpa till och att det ligger nära till hands att man tar uppdraget ”ganska långt”.

– Vi borde kanske säga nej till vissa saker men vi borde framförallt vara konsekventa. Men det är så situationsbundet i mötet med besökaren. Den här mannen som darrar så mycket att han inte kan trycka på sin egen bankdosa, vad gör man då, undrar Marika Alneng retoriskt innan hon svarar på sin egen fråga:

– Till slut kan det hända att man går över gränsen för vad man egentligen tycker att man som bibliotekarie ska göra.

I Kungsbacka kommun är Susan Pour bibliotekschef. Hon menar att gränsen går i att göra ärendena åt kunden/besökaren. Som hon ser det handlar det på ett större plan om bibliotekens demokratiska uppdrag och därmed även om att minska det digitala utanförskapet och om att öka den digitala delaktigheten.

– Jag anser inte att vi ska gå in och utföra själva tjänsterna. Det innebär ju att vi tar ett ansvar om det blir fel. Vi har inte den kompetensen eller det ansvaret. Det är individens ansvar och till exempel Skatteverket och Försäkringskassan, måste också ta sitt ansvar och se till att hjälpa till. Vi har bara ett förmedlande uppdrag och i många fall ett slussande uppdrag, att leda kunderna vidare, säger Susan Pour.

Hon menar också att dialogen och kommunikationen internt i kommuner behöver bli bättre. Vem har egentligen ansvaret?

Ann-Sofie Löw är verksamhetchef för kultur och fritid i Åtvidabergs kommun som har ett medborgarkontor i samma lokaler som biblioteket. Även hon anser att biblioteket inte ska tillhandahålla den sortens service.

– Bibliotekarierna måste känna att de inte hamnar i kläm när de hanterar den typen av frågor. Det måste vara rättssäkert och det arbetet ligger dessutom ganska långt från den typen av anställning som man har. De har redan i dag ett ganska omfattande uppdrag, konstaterar Ann-Sofie Löw.