En ny pliktlagstiftning kommer att ge förutsättningarna för framtidens digitala nationalbibliotek. Men det utredningsförslag som varit på remiss är inte tillräckligt, hävdar KB och föreslår att en ny utredning tillsätts.

I utredningen Papper, poddar och … som presenterades i våras föreslås bland annat att dagens mottagare av pliktexemplar – utöver Kungliga biblioteket och Lunds universitetsbibliotek handlar det om universiteten i Umeå, Stockholm, Göteborg, Linköping och Uppsala – reduceras till endast KB och Lund.

Remisstiden har nu gått ut och förslaget om pliktexemplaren, som var omdiskuterat och kritiserat redan innan det lades fram, får stöd av bland andra KB och Svensk biblioteksförening. Däremot upprepas ifrågasättandet av flera andra remissinstanser – samtliga remissyttranden finns här.

En drastisk minskning från sju till två bibliotek skulle göra tillgången till allt tryckt material ytterst sårbar, skriver Kungliga Vitterhetsakademien och föreslår en kartläggning av universitetsbibliotekens prioriteringar och behov av gratis tillgång till svensk litteratur.

Linköpings universitetsbibliotek instämmer i förslaget om att minska antalet pliktexemplar, men ifrågasätter det lämpliga i att endast KB och Lunds universitetsbibliotek ska stå som garanter för tillgång till allt tryck.

”Det behövs minst tre pliktexemplar för att ge tillgång för övriga Sverige genom fjärrlån, vilket är viktigt inte bara ur ett utbildnings- och forskningsperspektiv utan även från demokratisynpunkt”, skriver universitetet i sitt yttrande.

En minskning av antalet pliktexemplar skulle innebära att ”färre bibliotek än idag kommer att ha tillgång till tryckta exemplar av läromedel, svensk poesi, egenutgiven fack- och skönlitteratur, tidskrifter och vardagstryck”, skriver Umeå universitet och varnar för en centrering till Stockholm och Lund. ”Avståndet kommer att bli större till visst tryckt material som inte kan köpas in eller fjärrlånas och därmed tillgängligheten, inte minst i den norra delen av Sverige. Det skulle därför vara av värde att även i fortsättningen behålla ett bibliotek som erhåller pliktleveranser i norra Sverige.”

Föreningen för regional biblioteksverksamhet påpekar att utredningen för långtgående resonemang om pliktmaterialets betydelse för forskningen medan ”annan användning”, till exempel av folkbibliotekens målgrupper, endast behandlas mycket översiktligt. Föreningen vänder sig mot att antalet pliktexemplar minskas till endast två och föreslår därför ett tredje pliktexemplar som till exempel placeras i en nationell biblioteksdepå.

Bortom de skilda uppfattningarna om antalet pliktexemplar finns den större frågan om hur pliktmaterialet ska göras tillgängligt digitalt – ytterst av högsta betydelse om ett framtida digitalt nationalbibliotek ska kunna bli verklighet eller bara förbli en vision.

Första steget är att lösa de upphovsrättsliga frågorna, vilket enligt utredningens förslag bäst sker med hjälp av avtalslicenser.

Uppfattningen delas av Svensk biblioteksförening – som samtidigt beklagar att licenser framstår som den enda möjliga vägen eftersom de inte minst för med sig stora kostnader. En lösning byggd på en reformerad upphovsrättslagstiftning hade därför varit bättre, anser föreningen.

Samma uppfattning förs fram av Sveriges högskole- och universitetsförbund som dock hävdar att det skulle räcka med ”smärre ändringar” av upphovsrättslagstiftningen för att slippa lösningen med licenser.

Även KB framhåller att avtalslicenser öppnar vägen för tillgänglighet och instämmer i utredningens slutsats att det ytterst är en politisk fråga att klargöra hur arbetet med licenser ska organiseras och finansieras. ”KB har vare sig uppdrag eller medel för detta idag.”

KB föreslår att en ny utredning tillsätts med uppgift att utifrån mediernas och övriga samhällets digitalisering analysera hur utvecklingen på kort och längre sikt relaterar till nationella digitala bibliotekstjänster.

Om regeringen följer utredningens förslag till tidtabell träder den nya pliktlagstiftningen i kraft i två steg, 2023 och 2025.