”Vi måste vårda bevisen för att det litauiska språket existerade innan en eventuell rysk invasion”

Huvudstaden Vilnius ligger bara tre mil från Belarus och knappt 80 mil från Moskva. Biblioteksbladet besökte Litauens nationalbibliotek och pratade om beredskap.

Plötsligt går larmet.

– Vi måste utrymma, säger Litauens nationalbibliotekarie Aušrinė Žilinskienė.

Hon har just berättat om en övning där delar av bibliotekets samling packades och forslades bort för att vara i säkerhet för en eventuell fientlig inkräktare. Är det här också övning, eller är det allvar?

Från Vilnius är det inte mer än tre mil till gränsen mot Belarus, 17 mil till Minsk och knappt 80 mil till Moskva. Ingen annan huvudstad ligger närmare de stater som tornar upp sig som hot mot Europa. Strax söderut sträcker sig den så kallade Suwalkikorridoren. Om Ryssland skulle attackera är det troligt att det skulle ske där, för att skapa en fastlandsförbindelse med exklaven Kaliningrad.

När vi hastar ner genom nationalbibliotekets trapphus hinner jag snudda vid tanken: är det nu det händer?

– Vi ligger först om det skulle inträffa, konstaterar Aušrinė Žilinskienė en liten stund senare när vi står nere i entréhallen och larmet har dragits tillbaka.

Litauen, liksom övriga baltstater, har historisk erfarenhet av ockupanter från både öst och väst. Den teoretiska insikten om faran övergick i akut medvetenhet när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022.

– Man tror aldrig att något sådant ska hända utan livet har sin gilla gång och man är nöjd och glad. Men sedan sker det på riktigt, och inte särskilt långt bort.

Sedan dess har beredskapen höjts. Portalen eKultura, som drivs av landets statliga kulturinstitutioner med huvudansvaret hos nationalbiblioteket, invigdes i våras. Den ursprungliga idén var att etablera en väg till all kultur i landet – böcker, konst, film, museernas samlingar. Men den fullskaliga invasionen gav projektet en ny mening.

– Det handlade plötsligt om att också skapa en backup för Litauen, säger Aušrinė Žilinskienė, att inte bara spara fysiska dokument och föremål utan också digitala filer om något verkligen skulle inträffa. Insikten innebar också att vi gjorde annat som inte var planerat sedan tidigare, som att göra 3D-scanningar av de viktigaste kulturarvsbyggnaderna i Litauen.

Långt ifrån hela nationalbibliotekets fysiska samling är digitiserat och enligt Aušrinė Žilinskienė är det troligt att somligt inte heller kommer att skannas – kanske inte ens sparas på hyllorna. Hon syftar på delar av samlingen från Sovjettiden.

– Efter ett beslut i Moskva skulle nationalbiblioteken i de 15 Sovjetrepublikerna ta emot allt som trycktes i hela Sovjetunionen. Vi har alltså allt som gavs ut i Belarus, Kazakstan och så vidare. Det handlar om enorma mängder.

Måste allt bevaras. Kan det som gavs ut i Kazakstan på 70-talet helt enkelt kasseras? Det finns ju ändå på det landets eget nationalbibliotek.

– Diskussionen är inte enkel, det är aldrig lätt att avlägsna något från hyllorna, sådant som någon gång skulle kunna vara av intresse för forskare.

Parallellt handlar en annan diskussion om vad som är mest värt att rädda om landet utsätts för ett fientligt angrepp. Efter instruktioner från ministerierna för kultur respektive försvar har bibliotekets samling delats in i olika kategorier: diamant, guld, och så vidare. Syftet är att veta vad som ska räddas och vad som eventuellt kan offras.

– Vi har sådana listor och rutiner för hur det ska fungera, säger Aušrinė Žilinskienė.

Två övningar har hittills ägt rum. Första gången handlade det om att gå igenom rutiner. Andra gången genomfördes en evakuering fullt ut, med lastbilar i konvoj som körde till en plats utanför Vilnius.

– Vi mätte hur lång tid det tog att packa allt och hur arbetet flöt. Vi konstaterade att det fanns en del i planen att åtgärda. Innan man verkligen testar kan man inte helt veta hur det ska gå till.

Vad innehåller diamantdelen av samlingen?

– Åh, det är hemligt, det kan jag inte säga. Men du kan kanske föreställa dig, även om det är rätt komplicerat och krävs mycket diskussioner för att avgöra vad som egentligen är mest viktigt.

Det handlar inte nödvändigtvis om det som är värt mest i pengar. En sida av Litauens nationella självständighetsförklaring kan i just det här sammanhanget betinga ett högre värde än en gyllene boksamling från 1600-talet, förklarar Aušrinė Žilinskienė.

Nationell identitet har i hög grad avgjort urvalet. Skälet till det går att hitta i det ryska anfallskriget mot Ukraina, där inte bara territorium utan i lika hög grad språk, kultur och historia är under attack.

– Vi måste vårda bevisen för att Litauen och det litauiska språket existerade innan en eventuell rysk invasion.

Det är också nödvändigt att påminna om betydelsen av att försvara rätten till en nationell identitet, menar hon. Vid de baltiska nationalbibliotekens årliga möte som i somras ägde rum i Litauen var en av aktiviteterna en workshop om att deras funktion inte bara är att spara och bevara, utan att också berätta sanna historier med utgångspunkt i dokument – inte minst viktigt numera när det är så gott om falsk information i omlopp.

– Om det blir krig måste man hitta skäl att försvara sig. Det kan handla om att slåss för familjen, sina barn och sitt hem. Men om man inte har familj eller något sådant – varför ska man då göra det? Det är därför vi berättar historier om betydelsen av ett lands självständighet och ett eget språk.