Replik: Annektera internet för att klara demokratiskt uppdrag

Det behövs digitala lägereldar, inte fler bibliotekskatedraler, hävdade Mattias Beijmo i en krönika. Här svarar han på Lukas de Veens invändningar.

För många år sedan gav paraplyorganisationen Tidningsutgivarna (TU) mig ett uppdrag: åk ut och på redaktion efter redaktion prata om hur det digitala och internetjättarna fullständigt stöper om förutsättningarna för fria mediers ovärderliga demokratiska roll. Jag försökte få män med armarna i kors att göra strategiska vägval för att acceptera och utnyttja digitaliseringen. Men journalisterna och chefredaktörerna hade sett allt, hört allt och kunde redan allt. Allt. Inget var nytt; man stoppade bara in en snus till och körde på som vanligt. Sådana som jag avfärdades med en fnysning – vad visste vi om att göra tidning?!

Om de hade gjort en tredjedel av vad jag och många andra sa till dem då, skulle de haft ett någorlunda fungerande vaccin mot den dödskamp exempelvis lokaltidningarna fört i snart ett decennium. De hade gjort de nödvändiga förflyttningarna av pengar och kompetens, och deras position hade inte så fullständigt tagits över av aktörer som förstod att använda internets möjligheter för att göra sitt viktiga jobb i en ny tid.

Jag skrev i Biblioteksbladet om Bibliotekssveriges senfärdiga digitalisering, och reaktionerna lät inte vänta på sig. Bibliotekarien Tobias Nordbergs svar är en bra sammanfattning av de förhållandevis stora mängder medhåll jag fått. Men bibliotekspedagogen Lukas de Veen drar en gigantisk lans för “mötet mellan människor” som hotas av de digitala väderkvarnarna han ser vid horisonten. Med armarna i kors undrar han “vilka bibliotek jag besökt det senaste decenniet”.

Jag tänker inte ge mig in i någon bokmätartävling med de Veen; sannolikt är såväl längd som omfång på hans bibliotekserfarenhet enorm. Och vi är ense om att det finns ett behov av fullgott bemannade bibliotek. Det står, tydligt, i min text att det fortfarande behövs fysiska rum för kulturen.

de Veen skriver att biblioteken och kyrkan är två av de få ställen där du idag inte förväntas konsumera. Just en sådan plats är själva Internet. Internetmediet har precis den potential de Veen eftersträvar; den har just det “kreativa sorl” av röster som det behövs fria rum för. Förväxla nu inte internet med tjänsterna Facebook eller Amazon.com; Mark Zuckerberg eller Jeff Bezos kommer inte att bygga dessa rum. Det uppdraget faller därför på andra, bland annat på just bibliotekspedagoger som Lukas de Veen.

Men de Veen och andra har boat in sig i katedralen. De älskar sina rum, och böckerna doftar ju såå gott! De rättar in sig i ett långt historiskt led av teknikskeptiker som enögt ser ångmaskinen, traktorn eller biografen som ett hot. I grunden är det deras auktoritet som är hotad. De intellektuella vaktmästarna fruktar inget mer än att bli av med nyckelknippan till de fysiska platser där kunskapen bor. Om väggarna till katedralerna rasar ihop, förlorar de makt över diskursen. Det är uppenbarligen livsfarligt för deras identitet och självbild; ett uråldrigt recept på konservativ, passiv-aggressiv attityd till demokratiserande, progressiv, förändring.

Och de Veen fortsätter att argumentera som om det vore 1995, som om all ovedersäglig statistik och forskning om människor och deras medievanor inte spelar någon roll. “Biblioteken måste kunna vara digitala, utan att det digitala ska definiera verksamheten”, skriver han. Här finns två stora tankefel. Det digitala är ett oslagbart verktyg för att nå verksamhetens mål avseende tillgänglighet och mångfald. Oberoendet av fysiska rum och linjär tid har visat sig revolutionerande för människors möjligheter att trotsa egna och andras gränser för att expandera sin värld. Varför, Lukas de Veen, skulle biblioteken vara det enda undantaget här?

Det andra tankefelet är ännu större. Att se på internet som en liten sidofråga i demokratibygget är som att se energifrågor som perifera i samhället. Det som helt och hållet avgör möjligheterna till att vara en del av det goda samhället, måste införlivas i definitionen av vad folkbiblioteken varje dag ska arbeta med. Internets krafter dikterar, på gott och ont, vår kulturella spis. Så oavsett om de Veen, jag eller någon annan vill det, så hänger vi och slänger i just den gardinen. I livet är kulturen helt avgörande för demokratin, och om inte biblioteken, litteraturen och kulturen annekterar sin del av internet, så blir internet, och livet, den själlösa handelsplats som internetoligarkerna vill göra den till. Om man inte väldigt snart leder biblioteken i den riktningen, så kommer de snart vara oförmögna att utföra sitt demokratiskt viktiga uppdrag.

Mattias Beijmo
Författare, digitaliseringsexpert och föreläsare