Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Replik: Ansvaret ligger på oss alla
28 jan 2025 • 2 min
Upphovsrätten och ersättning är förutsättningar för att svensk kurslitteratur ska skrivas. Då är open acess inte en lösning, skriver Per Kornhall, ordförande för Läromedelsförfattarna, i en replik till Lars Iselid.
Samhället måste gemensamt lösa den kris vi befinner oss i, skriver Per Kornhall, ordförande för Läromedelsförfattarna, i en replik.
En konstgjord andning – så beskriver Lars Iselid, forskningsbibliotekarie och författare, Läromedelsförfattarnas fem förslag för att rädda kurslitteraturen. Debattartikeln Iselid svarar på bygger på vår rapport Den perfekta stormen. Den visar att försäljningen av kurslitteratur i Sverige rasar och att delar av den högre utbildningen snart kan stå utan aktuell svensk kurslitteratur. Rapporten visar att det beror på flera anledningar: illegal spridning, en växande begagnatmarknad, förändrade läsvanor och förväntningar på studierna, med mera. Vi menar att Sverige måste vara en kunskapsnation där kurslitteratur värderas högt.
Iselid menar i stället att det är förlagen som gräver sin egen grav genom att inte erbjuda e-böcker för svensk kurslitteratur till biblioteken. Vi kan inte svara för förlagen men från vårt perspektiv är det huvudsakliga problemet att den nyproducerade kurslitteraturen inte köps.
För att skapa den förändring som krävs ställer vi alltså fem krav:
- Inför ett öronmärkt studiebidrag på 1000 kronor för inköp av nyproducerad svenskspråkig kurslitteratur.
- Inför en skrivning i högskolelagen om att högskolorna ska främja användningen av kurslitteratur.
- Inför en skrivning i högskoleförordningen, med ett krav på svenskspråkig kurslitteratur på inledande kurser.
- Inkludera användningen av kurslitteratur i UKÄ:s kvalitetsgranskningar.
- Förhindra otillbörlig spridning av kurslitteratur.
Genom att ge studenter bättre förutsättningar att faktiskt köpa kurslitteratur och genom att se till att kurslitteratur är ett område som universiteten och högskolorna jobbar aktivt främjande med, kan vi skapa den förändring Sverige behöver.
Avslutningsvis vill jag kommentera att Iselid för egen del tror på en ”mer idealistisk lösning där svenska lärosäten går samman och skapar förutsättningar för forskare/lärare att skriva kurslitteratur, på arbetstid eller utifrån stipendier, för att sedan publicera på plattformar för open access(OA)”.
Upphovsrätten är en förutsättning för att författare ska kunna skapa litteratur och för att det ska gå runt måste de få ersättning för sitt arbete. Drömmen om ett samhälle där allt är öppet och tillgängligt har diskuterats många gånger, men det är alltid på bekostnad av de som skapar det andra vill konsumera. Jag ser gärna en lösning som ger författare bättre förutsättningar att skriva kurslitteratur, till exempel genom att kurslitteratur blir meriterande och att lärarundantagets ställning stärks, men att publicera vad man skriver på plattformar för open access är inte den lösningen. Det kommer alltid att kosta att producera bra böcker. Det finns inga fria luncher, som man brukar säga.
Det är uppenbart att jag och Lars Iselid delar samma vision: ett kunskapsorienterat samhälle där läromedel av hög kvalitet för alla är en självklarhet. Men där Lars Iselid lägger ansvaret för kurslitteraturens kollaps på förlagen, vill jag lägga den på oss alla. Samhället måste gemensamt lösa den kris vi befinner oss i, och då är våra fem förslag nödvändiga.
Text: Per Kornhall, ordförande, Läromedelsförfattarna
Läs också:
Jag håller med Kim här. Debatten har tagit en konstig vändning där allt pekas ut som fel och lösningarna känns konstiga. Att pengar ska öronmärkas för kurslitteratur låter väldigt krångligt och som ett förslag utan möjlig lösning. Hur ska det gå till?
Jag var student väldigt nyligen, och mitt främsta bekymmer var när en kurslitteratur bok inkluderades i litteraturlistan och bara ett kapitel eller mindre användes till kursen. Klart boken säljs på andrahandsmarknaden då. Det behöver finnas något samarbete mellan lärosäten och läromedelsförfattare i samband med hur kurser faktiskt läggs upp så större andel böcker fördelas över flera kurser. Vissa professionsinriktade utbildningar är bättre på detta än andra. Jag menar inte att författarna ska bestämma hur kurserna ser ut, eller att lärosäten som inte är insatta i utgivning och behov ska diktera hur författarna ska skriva, utan mer samarbete.
Jag instämmer i att illegal spridning av upphovsrättsskyddat material bör motarbetas, men att genom lagstiftning och tvång hålla förlagen vid liv? Lars Iselid har helt rätt när han beskriver det som konstgjord andning. Jag tycker faktiskt förslagen är provocerande dåliga.