Mattias Beijmo missar alla som söker hjälp på biblioteket när andra samhällstjänster har blivit digitala, skriver Lukas de Veen. "Jag är tveksam till huruvida Beijmo är bekant med detta fenomen."

Mattias Beijmo tillskriver mig viss auktoritet, i sin replik om digitaliseringens vara eller icke på biblioteken. Jag tror att det är mer än jag förtjänar. Frågan om huruvida de nya lägereldarna är digitala eller inte skulle bli ett sådant debacle trodde jag nog inte. Man kan nog lätt få intrycket att jag är både teknikfientlig och en bokkramare. Spännande! Det senare kan jag med glädje tillskrivas. Det förra not so much. Jag som ändå varit med om att dra in både VR och programmering i den lokala verksamheten.

Det är en viktig diskussion som Beijmo satt i rullning med sin krönika, som jag själv sökt svara på. Jag vet inte riktigt vad jag väntat mig, men det här vet jag: oavsett om man äntrar scenen med lans eller penna vill man nog inte framstå som en gycklare. Diskussionen riskerar att dö bort i ett sorl (som nog oavsett plattform) helt enkelt blir okreativ, för att inte säga tråkig. Jag hade gärna sett att vi dröjer vid det jag var inne på i min tidigare replik, att vi måste definiera bibliotekets kärnverksamhet. Här är nog jag och Beijmo rörande överens om att det digitala är en oerhörd tillgång och ett verktyg i sig. Men våra åsikter faller isär om vid exakt vilken punkt detta verktyg riskerar att definiera hela verksamheten.

Det fanns en poäng med mitt inpass om Beijmos biblioteksbesök. Frågan var allvarligt menad, inte syrlig såsom den verkar ha uppfattats. Jag tror nämligen många – likt vad Nordberg nog också far efter – har en förlegad och ibland felaktig bild av biblioteken. Den bilden får jag också när jag läser Beijmos texter. I den första, som inleds med att Gävle bibliotek flyttar in i bankens lokaler, verkar han nämligen helt missa målet.

Ironiskt nog är banktjänsterna i Gävle kvar under samma tak, rebrandade under bibliotekets logga. Bibliotekarier hjälper varje dag till med samma ärenden som tidigare ingick i bankpersonalens arbetsuppgifter. I takt med att dessa lokaler stängs ner och digitaliseras blir biblioteket en plats dit de inte lika tekniskt kunniga besökarna måste vända sig. De lyser med sin frånvaro i Beijmos text. Kanske tror han att det rör sig om en liten exklusiv grupp?

Det rör sig om människor med utomeuropeisk bakgrund i olika åldrar; äldre och pensionärer, och de som av en eller annan anledning valt att inte, eller helt enkelt inte kunnat lära sig vad internet erbjuder. Inte bara bankärenden utan även de angelägenheter som berör Försäkringskassan, e-legitimation, SoC, osv. Dessa människor besöker inte nämnda instanser längre. I stället hänvisas de av dem till biblioteken, om inte därför att biblioteken i dag utgör ett slags final frontier i en värld där stat och kommun blir alltmer osynliga, alltmer digitala. Jag är tveksam till huruvida Beijmo är bekant med detta fenomen. Jag vet heller inte själv om jag tycker att det ligger i bibliotekets kärnverksamhet att agera rådgivare i dessa instansers ställe. Men det är föremål för en helt annan diskussion. Under tiden får vi inte vifta bort dessa människor som undantag.

Beijmo beklagar sig över att han tidigare försökt förklara digitaliseringens inverkan och förändring för medievärlden som vägrat lyssna. Nu, fortsätter han, gör bibliotekarierna samma sak när han sträcker ut en hand. Något säger mig att han kanske måste fundera på tonen. Jag tror inte på de halmgubbeargument som sedan byggs upp är särskilt konstruktiva. Eller särskilt intressanta att läsa. För mig är inte världen så svartvit att vi måste välja mellan fullskalig matrix-digitalisering eller miljonkatedraler à la Friends Arena. Hur trevligt det än hade varit med ett bibliotek av den kalibern (tänk vilka möjligheter!).

Slutligen, en kort kommentar om detta med att bibliotekarier bonar in sig på biblioteken. Det vore väl högst märkligt annars! Jag tänker fortsätta hävda att de fysiska biblioteken är prioritet. Det demokratiska uppdraget ska givetvis möjliggöras med digitala element. Samtidigt ser jag inte riktigt hur ett digitalt utbud ensamt ska råda bot på fake news om vi inte har bibliotekarier som vägleder. Jag tänker stå med min lans och försvara den diskussionen varje dag.

Lukas de Veen
Bibliotekspedagog och kulturskribent