Replik: Tekniskt okunniga ingen exklusiv grupp

6 sep 2021 • 3 min

Mattias Beijmo missar alla som söker hjälp på biblioteket när andra samhällstjänster har blivit digitala, skriver Lukas de Veen. "Jag är tveksam till huruvida Beijmo är bekant med detta fenomen."

Lukas de Veen. Foto: Christoffer Solgevik

Mattias Beijmo tillskriver mig viss auktoritet, i sin replik om digitaliseringens vara eller icke på biblioteken. Jag tror att det är mer än jag förtjänar. Frågan om huruvida de nya lägereldarna är digitala eller inte skulle bli ett sådant debacle trodde jag nog inte. Man kan nog lätt få intrycket att jag är både teknikfientlig och en bokkramare. Spännande! Det senare kan jag med glädje tillskrivas. Det förra not so much. Jag som ändå varit med om att dra in både VR och programmering i den lokala verksamheten.

Det är en viktig diskussion som Beijmo satt i rullning med sin krönika, som jag själv sökt svara på. Jag vet inte riktigt vad jag väntat mig, men det här vet jag: oavsett om man äntrar scenen med lans eller penna vill man nog inte framstå som en gycklare. Diskussionen riskerar att dö bort i ett sorl (som nog oavsett plattform) helt enkelt blir okreativ, för att inte säga tråkig. Jag hade gärna sett att vi dröjer vid det jag var inne på i min tidigare replik, att vi måste definiera bibliotekets kärnverksamhet. Här är nog jag och Beijmo rörande överens om att det digitala är en oerhörd tillgång och ett verktyg i sig. Men våra åsikter faller isär om vid exakt vilken punkt detta verktyg riskerar att definiera hela verksamheten.

Det fanns en poäng med mitt inpass om Beijmos biblioteksbesök. Frågan var allvarligt menad, inte syrlig såsom den verkar ha uppfattats. Jag tror nämligen många – likt vad Nordberg nog också far efter – har en förlegad och ibland felaktig bild av biblioteken. Den bilden får jag också när jag läser Beijmos texter. I den första, som inleds med att Gävle bibliotek flyttar in i bankens lokaler, verkar han nämligen helt missa målet.

Man kan fråga sig: vart tog banken vägen? Beijmo skriver: ”Rådgivning, livsförändrande huslån och transaktioner – den monetära delen av våra liv sker numera online.”  Och det är sant, sett till Beijmo, mig själv och många andra. Men inte alla.

Ironiskt nog är banktjänsterna i Gävle kvar under samma tak, rebrandade under bibliotekets logga. Bibliotekarier hjälper varje dag till med samma ärenden som tidigare ingick i bankpersonalens arbetsuppgifter. I takt med att dessa lokaler stängs ner och digitaliseras blir biblioteket en plats dit de inte lika tekniskt kunniga besökarna måste vända sig. De lyser med sin frånvaro i Beijmos text. Kanske tror han att det rör sig om en liten exklusiv grupp?

Det rör sig om människor med utomeuropeisk bakgrund i olika åldrar; äldre och pensionärer, och de som av en eller annan anledning valt att inte, eller helt enkelt inte kunnat lära sig vad internet erbjuder. Inte bara bankärenden utan även de angelägenheter som berör Försäkringskassan, e-legitimation, SoC, osv. Dessa människor besöker inte nämnda instanser längre. I stället hänvisas de av dem till biblioteken, om inte därför att biblioteken i dag utgör ett slags final frontier i en värld där stat och kommun blir alltmer osynliga, alltmer digitala. Jag är tveksam till huruvida Beijmo är bekant med detta fenomen. Jag vet heller inte själv om jag tycker att det ligger i bibliotekets kärnverksamhet att agera rådgivare i dessa instansers ställe. Men det är föremål för en helt annan diskussion. Under tiden får vi inte vifta bort dessa människor som undantag.

Beijmo beklagar sig över att han tidigare försökt förklara digitaliseringens inverkan och förändring för medievärlden som vägrat lyssna. Nu, fortsätter han, gör bibliotekarierna samma sak när han sträcker ut en hand. Något säger mig att han kanske måste fundera på tonen. Jag tror inte på de halmgubbeargument som sedan byggs upp är särskilt konstruktiva. Eller särskilt intressanta att läsa. För mig är inte världen så svartvit att vi måste välja mellan fullskalig matrix-digitalisering eller miljonkatedraler à la Friends Arena. Hur trevligt det än hade varit med ett bibliotek av den kalibern (tänk vilka möjligheter!).

Slutligen, en kort kommentar om detta med att bibliotekarier bonar in sig på biblioteken. Det vore väl högst märkligt annars! Jag tänker fortsätta hävda att de fysiska biblioteken är prioritet. Det demokratiska uppdraget ska givetvis möjliggöras med digitala element. Samtidigt ser jag inte riktigt hur ett digitalt utbud ensamt ska råda bot på fake news om vi inte har bibliotekarier som vägleder. Jag tänker stå med min lans och försvara den diskussionen varje dag.

Lukas de Veen
Bibliotekspedagog och kulturskribent

0 kommentarer

Senaste nytt

Essä

Politik utan det politiska gör det svårt att göra rätt

I en tid då politiken inte är konkret och tydlig utan bara sätter upp övergripande mål, blir det upp till tjänstepersoner att ta ut riktningen. Egna initiativ ses därför som tillgångar – men beskrivs ibland som hot mot demokratin. En motsägelsefull kritik som brister i kunskap och förståelse, anser Nick Johnson Jones.

15 okt 2021 • 5 min

Nyheter

Läge att ta bort förseningsavgifterna?

När förseningsavgifterna togs bort under pandemin visade det sig att det inte gjorde någon större skillnad på återlämningen. Nu funderar både Malmö och Trosa på om de över huvud taget behövs.

14 okt 2021 • 3 min

Nyheter

En värld helt utan män

På nästan vart fjärde svenskt folkbibliotek består personalen uteslutande av kvinnor. Biblioteksbladet undersöker en obalans som varken är omdiskuterad eller tycks ses som en brist. Text: Anne Ralf. Illustrationer: Nanna Johansson.

7 okt 2021 • 12 min

Nyheter

Efter attacken fanns en berättelse att rädda

Minst 21 bibliotek förstördes vid terrorattacken i New York för 20 år sedan. Många ville bidra till att rädda skadade samlingar, men det mesta var antingen borta eller helt oskadat så akuthjälpen behövdes inte. I stället visade sig behoven av dokumentation och arkivering stor efter katastrofen.

6 okt 2021 • 6 min