Är inte integriteten mer värd än en äldre handskrift?

Samtidigt som integriteten värnas för digitala tjänster på biblioteken blir det vanligare med kameraövervakning. Det är viktigt att inte slentrianmässigt tappa greppet om mänskliga rättigheter, skriver Karolina Andersdotter.

Integritet har traditionellt varit ett kärnvärde för bibliotek. Bibliotekssekretessen gör gällande att information om enskildas låneuppgifter inte får röjas och nyligen har lagen utökats till att omfatta enskilds användning av informationsteknik på bibliotek. “Biblioteket ska vara en frizon från sådan kontroll och bevakning”, sade biträdande riksbibliotekarien i samband med att denna lagändring föreslogs.

Men tillämpningen av detta kärnvärde är under förändring. Som frekventa appanvändare och internetbesökare är vi vana vid att dela med oss av vår vardag i utvalda stycken, ofta omedvetna om den helhet av data våra olika spår på internet bidrar till. Vad gör väl en semesterbild på Instagram (och kan den verkligen kopplas till mina bankkortsköp eller internetsökningar)? Vårt sätt att dela med oss av oss själva i sociala medier är ett trevligt sätt att hålla kontakt med nära och kära, bekanta och halvbekanta, så det kanske ändå är okej att vår data sparas i periferin för någon annans användande. Direktbelöningen för oss i form av mänskliga relationer är mer värd än vår plats i big data-ekologin.

Våra personliga val ruckar alltså en hel del på vår uppfattning om personlig integritet. Sträcker sig denna låt gå-attityd även till hur vi uppfattar våra bibliotek?

Det är nu för tiden möjligt att med hjälp av inloggning online spara min lånehistorik hos mitt folkbibliotek. Det kan vara praktiskt av alla möjliga anledningar, till exempel om jag retrospektivt vill undersöka mina läsvanor under det senaste året.

Nyckeln till detta är dock valfriheten ­ att funktionen är opt-in. Det innebär att användaren själv bestämmer vilken information som ska sparas. Detta är en viktig beståndsdel i konceptet inbyggt dataskydd (privacy by design), som innebär att ta hänsyn till integritetsskydd när man skapar it-system och rutiner.

Denna valfrihet är alltså inbyggd i bibliotekens digitala lokaler. Men gäller samma valfrihet i de fysiska lokalerna?

Här tycks vi gå åt motsatt håll i Sverige. Biblioteksbladet rapporterade i mars att allt fler bibliotek får klartecken för kameraövervakning, eller kamerabevakning som Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) har valt att kalla det. Även om integritetsintresset på ett av biblioteken i artikeln fastställs som ”generellt sett högt” i IMY:s beslut, så vägs alltid detta integritetsintresse mot organisationens bevakningsintresse. Bevakningsintresset som åberopas av biblioteken grundar sig ofta i att förhindra stök, skadegörelse och stölder. Intressant nog framhålls alltså värdet av materiell egendom, utan att besökarens mänskliga värde beaktas i någon större utsträckning.

På ett grundläggande plan regleras nämligen människans inneboende värde i de mänskliga rättigheterna. “Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens”, står det i Europakonventionen. FN-deklarationen anger att “var och en har rätt till att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.” Bibliotek är, både i sin digitala och fysiska form, grundläggande i att ta till vara dessa rättigheter.

Jag noterar att värdet av handskrifter och andra rariteter diskuteras i detalj i ett av IMY:s beslut om kamerabevakning på ett för allmänheten tillgängligt universitetsbibliotek. Diskussionen om biblioteksanvändarnas värde och rättigheter lyser med sin frånvaro.

Att vara medborgare i ett samhälle är något mer än att vara en datapunkt. Därför är det viktigt att inte slentrianmässigt tappa greppet om de mänskliga rättigheterna, oavsett vilka underverk ny teknik utlovar. Teknik kan missbrukas: hackerattacker, staters nedkoppling av internet eller åsiktsregistrering är reella hot mot det demokratiska samhället. Balansen som instiftandet av de mänskliga rättigheterna syftade till att upprätthålla – maktförhållandet mellan stat och individ och individers lika värde – kan rubbas om vi inte går varligt fram.

Kanske anser bibliotek som ansöker om kamerabevakning att människovärdet i form av privatliv och frihet att söka information är upp till IMY att avgöra. Men om bibliotek ska vara något mer än sina samlingar, borde inte våra diskussioner då utgå från att människans värde är minst lika viktigt som värdet av en äldre handskrift? Om inte viktigare?

Karolina Andersdotter
Doktorand i informationsvetenskap vid Åbo akademi