Fram för mer patos

Jag är inte särskilt lättkränkt. I själva verket borde jag förmodligen reagera mycket starkare än vad jag gör på både...

Jag är inte särskilt lättkränkt. I själva verket borde jag förmodligen reagera mycket starkare än vad jag gör på både det ena och andra.

Men jag växte upp i en miljö där elaka glåpord ursäktades av de vuxna med ”Han är nog bara avundsjuk” (på vad? mig?) och trakasserier skrattades bort med ”Personkemin stämmer inte” (vems personkemi? min?). Jag försågs med ett effektivt skydd mot lättkränkthet som stavas skam, och jag vet att jag inte är ensam om det. När David Eberhard skriver om att vi numera bor i de lättkränktas land och önskar att vi kunde återinföra det gamla ordspråket ”Det går över tills du blir gift”, hör jag ett eko från min mormors kök. (Men jag trodde det bara var något som flickor fick höra… För Eberhard menar väl ändå inte att det bara är kvinnor som…?)

Det finns många kränkta människor på biblioteken just nu. Man kan vara kränkt över att folk inte förstår hur bra vi är till exempel, att de inte besöker vårt offentliga vardagsrum lite oftare och inte lånar hem fler böcker. Man kan vara kränkt över att seriealbum flyttas, bilderböcker ifrågasätts och att inte alla förstår att bibliotekarier har en särskild urvalskompetens. Man kan vara kränkt över att det bara kommer kulturtanter på våra författarbesök, att ingen kommenterar bibliotekets blogg eller bryr sig om bibliotekets boktips. Tydligen kan man till och med vara kränkt över ett retrobibliotek.

Till att börja med är det inte vårt bibliotek, vi bibliotekarier arbetar bara där. Och jag tänker inte skriva att det är kundernas bibliotek, för det ger det förfärliga intrycket att det är de som betalar mest som har störst rätt att bestämma vad biblioteket ska vara, och att det i själva verket är deras förlängda vardagsrum vi erbjuder. Istället för att vara kränkta över att stora grupper aldrig kommer till oss kanske det vore dags att fundera över vad det är med biblioteket som utestänger dem. Det kanske är något annat än personkemin det är fel på.

Folkbiblioteket ska ha en utjämnande funktion, minska klyftan mellan de som har och inte har, arbeta för att den socioekonomiska och kulturella miljö du växer upp i inte ska vara avgörande för dina möjligheter och din framtid. För sådana barn som jag som vuxit upp utan kulturellt kapital, som fick lära mig att inte vara så känslig för kränkningar och som fått skämmas över att bli orättvist behandlad, kunde en plats som biblioteket vara närmast livsavgörande. Det känns som att jag inte kan säga det tillräckligt många gånger. Och nu säger jag det med Kristian Lundbergs ord (ur Expressen, 7 jan 2013):

 Läsa, skriva, söka kunskap, bli sedd, allt detta finns invävt i lånekortet.

Tro mig. Lånekortet kan vara vägen ut, vägen in.

Hur hade mitt liv sett ut om jag inte hade kunnat få använda mig av biblioteket, trots alla skulder som fanns oreglerade, genom mitt slarv, min mors oförmåga?

Vi behöver inte fler kränkta på biblioteksgolvet, men åh vad jag längtar efter den bibliotekarie som riktar sitt patos för informationssökning och sitt engagemang för läsning till dem som behöver det mest. Kristian Lundberg är en indignerad författare. Fram för fler indignerade bibliotekarier! Som ser att vårt uppdrag är att bidra till en anständigare värld.