Det som inte kan brännas: Bibliotek, poesi och minnen i Sudan

Kriget i Sudan slår inte bara sönder liv och hem, utan också kultur, kunskap och framtidstro. Agnes Kotka bestämde sig för att ta reda på tillståndet för landets bibliotek. Det här är hennes berättelse.

Framför mig sitter Fatima med tårar i ögonen.

– Jag blir väldigt känslosam nu, säger hon.

I händerna håller hon fotografier.

– Du förstår… min mamma renoverade vårt barndomshem. Det var precis innan kriget.

Hon berättar om huset som skulle bli samlingsplatsen för familjen, om längtan efter att få visa det färdiga hemmet för barnen som redan hade flytt landet. Om löftena de gav – och som inte hann uppfyllas.

Paramilitära Rapid Support Forces (RSF) brände huset till grunden. Ingenting finns kvar. Inga möbler. Inga tillhörigheter. Bara minnen.

När hennes mamma fick veta vad som hade hänt fick hon en stroke.

– Hon hade förlorat allt, säger Fatima.

Fatimas berättelse är en av många i ett land där kriget inte bara slår sönder liv och hem, utan också kultur, kunskap och framtidstro. Det är en berättelse om Sudan – om vad som händer när böcker, bibliotek och arkiv försvinner i lågorna. Men också om varför bibliotek fortsätter att vara livsnödvändiga, även när allt annat rasar.

Det är genom Fatima som dörren till Sudans biblioteksvärld öppnas.

I dag arbetar hon som bibliotekarie vid Norrköpings folkbibliotek. Men hon utbildade sig också till bibliotekarie i Sudan och arbetade under många år vid sudanesiska Regeringskansliets bibliotek innan hon flyttade till Sverige.

När jag ringer och berättar att jag vill skriva om sudanesiska bibliotek tvekar hon inte.

– Bra, säger hon. Och jag kommer att hjälpa dig.

Genom Fatima får jag tillgång till ett nätverk av bibliotekarier och kulturarbetare i Sudan. Snart hör människor av sig – personer jag aldrig tidigare haft kontakt med, men som vill berätta vad som händer med biblioteken mitt under kriget. En av dem är Mohamed, medicinsk bibliotekarie vid universitetsbiblioteket i Khartoum, Sudans huvudstad.

Liksom många av sina kollegor har han tvingats fly – i hans fall till Port Sudan. Andra har lämnat landet helt och lever nu i exil, utspridda över världen, pendlande mellan hopp och förtvivlan.

I början av november hörs vi genom Google meet. Uppkopplingen bryts. Skärmen blir svart.

Jag sitter kvar i det digitala mötet och renskriver mina anteckningar. Förmodligen kommer han tillbaka. Det brukar vara så – när elen återvänder, eller nätet. Samtalen jag för under hösten följer samma mönster. Uppkopplingar som bryts. Röster som försvinner. Någon som loggar in igen.

En stund senare kommer han.

– Ursäkta. Uppkopplingen stängdes ner. Krig, du vet.

Sedan kriget bröt ut i Sudan våren 2023 har civilsamhället slagits sönder. Bibliotek och andra kulturella institutioner har stängts eller förstörts, samtidigt som miljontals människor tvingats på flykt.

– I Port Sudan är det något säkrare än i resten av Sudan, menar Mohamed. Han tystnar och ser eftertänksam ut. Med betoning på något, avslutar han.

Universiteten, och inte minst biblioteken i Khartoum, är under militär kontroll.

– Den militära kontrollen skapar många problem. Några anställda som är kvar i Khartoum kan dock fortfarande ha en viss tillgång till biblioteket. Än så länge är universitetsbiblioteket intakt.

Men detta speglar inte situationen i resten av landet.

– Vi vet inte tillståndet på de flesta biblioteken. Vi förmodar det värsta. Vissa vet vi är totalförstörda.

Redan innan kriget, under 2016, stängde armén många bibliotek i västra Sudan. Böcker och artefakter försvann, både från publika och privata samlingar. Vissa bibliotek jämnades helt med marken, trots att de kunde hysa runt 5 000 böcker. Artefakterna som gick förlorade hade ett värde långt bortom pengar – de var bitar av identitet och kultur, något som inte går att ersätta.

Den kulturella identiteten är hotad på flera plan. Redan före kriget var det svårt för intellektuella att verka på grund av censur. Mohamed berättar:

– Det fanns många hinder, politiska påtryckningar och restriktioner. Vissa böcker, särskilt de av religiösa eller politiska tänkare, var helt förbjudna.

Vissa samlingar förvarades privat, och först efter regimskiftet 2019 återvände de till biblioteken och arkiven. Intellektuella var ofta måltavlor, särskilt efter revolutionen 2019 och de militära händelserna 2021.

Under kriget söker människor tröst i biblioteken. De letar efter böcker och information i en värld där nyheter inte längre når ut.

– Inga dagstidningar har kommit ut på länge, förklarar Mohamed. Bibliotekarierna gör vad de kan, ibland genom digitala projekt, men även det digitala materialet och hårdvara har förstörts.

Men det handlar inte bara om information.

– Bibliotek står för kunskap, litteratur och kultur, även i kris. Även människor sårade av konflikter söker tröst och guidning i litteratur och kultur, säger Mohamed. Och i poesi.

Poesin har en särskild plats i Sudan.

– Till och med under krig bryr sig människor fortfarande om poesi. Poesin som uttryck blir ofta en motståndshandling.

Den finns kvar som en osynlig tråd genom kaoset, ett sätt för människor att uttrycka sorg, ilska, hopp och motstånd. Trots allt som rasar runtomkring finns behovet av en levande kultur kvar. Poesin blir en röst, en kraft, kanske den enda som håller människors berättelser och känslor vid liv, förklarar han.

Några dagar senare står jag i matkön på Ica Maxi i Västerås. Min telefon plingar till.

Hej. Jag vill meddela att mitt bibliotek, mitt kontor och mitt hem har bränts ned till grunden. Allt tyder på att det har sprutats ut stora mängder bensin innan de tände på.

Det plingar till igen.

Allting som en gång var är nu aska. Vänligen, Ahmed.

Ahmed är anställd vid ett av universiteten och bekant till en av de jag intervjuat. Jag ser på skärmen länge innan jag svarar. Jag skriver att han gärna får höra av sig igen, och kanske vill ha ett möte med mig om han orkar? Jag berättar att jag skriver på en artikel. Kanske vill andra också berätta. Han svarar inte.

Några dagar senare. En sen kväll i november. Framför mig, i ett digitalt möte, sitter Mamoun Eltlib. Han är en känd poet, redaktör och kulturarbetare, och har i över två decennier arbetat med litteratur som ett sätt att stå emot våld, censur och tystnad i Sudan. Han är trött, berättar han.

– Jag har varit lite under isen.

Ett av barnen som bor i närheten av hans bibliotek tittar glatt in i bild.

– Han är min stammis, säger Mamoun och spricker upp i ett leende.

– En av mina trognaste besökare.

I dag lever Mamoun sen två år tillbaka i exil, och driver nu ett bibliotek och en kulturell mötesplats i Zanzibar, Tanzania. Där samlas sudanesiska konstnärer, författare och intellektuella som inte längre kan verka i sitt hemland. Böcker lånas, samtal och poesiuppläsningar pågår i biblioteket om kvällarna. Biblioteket fungerar både som en plats för böcker och andrum – en plats där det sudanesiska kulturlivet kan fortsätta när de befintliga platserna blivit nedbrända och sargade. Fenomenet i sig, det vill säga sudanesisk kulturverksamhet i exil, är inte ovanligt. Tvärtom. Mamoun påpekar vikten av att inte ge upp:

– Kulturellt arbete är förenat med stora risker, men vi fortsatte ändå. Vi fortsätter fortfarande. Nu arbetar jag på exil, men jag arbetar fortfarande för ett fritt Sudan.

Ett Sudan byggt på mångfald, samexistens och jämlikhet.

– Är kulturinstitutioner i Sudan extra utsatta? undrar jag.

– När makten vill kontrollera människor, börjar den alltid med att angripa kulturen, säger han. Han berättar att under Omar al-Bashirs regim, som tog makten 1989, slogs bibliotek, förlag och kulturinstitutioner systematiskt sönder. Ändå, menar Mamoun, försvann aldrig motståndet mot förtryck och censur – det bytte bara form. Poesin flyttade ut på gatorna, in i vardagen, in i människors röster.

***

År 2009 startade han Mafroosh, ett modigt och riskfyllt projekt som uppmuntrade människor att läsa och dela böcker i offentliga miljöer. Från 2012 arrangerade han och hans kulturgrupp bokmarknader i centrala Khartoum, där litteratur mötte musik och teater. Det som började som små sammankomster växte snabbt till återkommande kulturfestivaler och blev inom några år en central del av stadens kulturliv. I ett land där privata eller specialbibliotek är vanligare än folkbibliotek tog människor med sig egna böcker för att byta eller visa upp, vilket skapade en stark gemenskap – så betydelsefull att Mafroosh av vissa ses som en av platserna där revolutionens idéer tog form.

Bokmarknaden blev ett tydligt exempel på hur litteratur och kultur kan fungera som motstånd i praktiken, men också på människors vilja att dela med sig och skapa gemenskap. Mamoun återkommer ofta till människans dubbelhet.

– Människans natur är komplex. I samma samhälle där människor kan begå ofattbara övergrepp finns också de som, med risk för sina egna liv, lagar och delar ut mat på soppkök till främlingar, reflekterar han. Han menar att detsamma gäller poesin. Den kan utnyttjas av politiska krafter för att hetsa till våld och vansinnesdåd, men är samtidigt ett av de starkaste verktygen för demokrati, motstånd och yttrandefrihet.

– Poesi inspirerar också till revolutioner och kamp för demokrati, även under förtryckande regimer. I sig själv är poesin varken ond eller god – allt beror på vilket syfte den tjänar. Precis som med människan, säger Mamoun.

Jag undrar om hans frispråkighet kommer leda till att det blir svårt för honom att återvända till Sudan om han vill. Mamoun ler sorgset.

– Jag kommer förmodligen aldrig kunna åka tillbaka. Jag har sagt för mycket, gjort för mycket. Jag vet inte vad som skulle hända om jag försökte… Det är just det. Man vet inte, förrän det är försent.

***

När jag senare får kontakt med Ayman Salih, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Bahri universitet i Sudan, flyttas samtalet tillbaka till institutionerna – till frågan om hur allt detta ens kan fortsätta. Han var lite svår att få tag i.

– Pressat schema. Mycket undervisning just nu, förklarar han.

Jag tycker någonstans att det är ett under att han tar sig tid överhuvudtaget. När jag frågar varför han valde just detta yrkesområde svarar han enkelt:

– Jag valde det här yrket på grund av min kärlek till biblioteket som institution.

Han berättar om en biblioteksverksamhet som länge varit begränsad av bristande finansiering. Trots knappa resurser har biblioteken ändå fortsatt att spela en avgörande roll i samhället. Särskilt viktiga har de varit för bevarandet av kulturarvet, inte minst genom digitalisering. Men också som stöd för forskare och studenter, förklarar Salih. Biblioteken har erbjudit barnverksamhet och högläsning, fungerat som platser för bokcirklar, kulturevenemang, föreläsningar, bokmässor och seminarier.

Samtalet rör sig snabbt mot de etiska frågor som kriget ställer på sin spets.

– Hur kan personlig säkerhet balanseras mot allmänhetens rätt att få veta? frågar sig Salih men tystnar.

Tystnaden får tala. Han funderar också över hur bibliotek ska hantera material som uppviglar till hat, samtidigt som han understryker bibliotekens och universiteten grundläggande uppdrag att förhålla sig opartiska.

Jag tänker på hur ofta bibliotek i Sverige beskrivs som ”neutrala rum”. Här, i berättelserna från Sudan, framstår neutralitet som en lyx. När allt rasar runt omkring blir själva existensen av ett bibliotek ett ställningstagande.

Kriget gör dessa frågor existentiella: hur fortsätter man att försvara rätten till information när människor samtidigt flyr, mördas eller svälter? Är det ens relevant?

För Salih är svaret entydigt ja. Bibliotek som fortfarande är öppna fungerar inte bara som informationspunkter, utan också som psykosociala stödplatser som skapar stabilitet, sammanhang och tillhörighet. De blir platser för trygghet i en tillvaro präglad av osäkerhet.

När jag frågar om några bibliotek fortfarande är öppna berättar han att bibliotek i områden utanför de aktiva konfliktzonerna – exempelvis vid Nile Valley University, Red Sea University, Dongola University och Abdullatif Al-Hamad University – fortfarande är i drift, just eftersom de ligger i relativt säkra områden.

Samtidigt är konsekvenserna tydliga. När offentliga platser blir farliga förlorar biblioteken sin roll som mötes- och lärandeplatser. Det leder till minskat kulturellt deltagande, ökad kunskapsisolering och en förlust av trygga rum för barn och unga.

– När bibliotek försvinner blir de en del av den kulturella och emotionella förlust som drabbar samhället, förklarar han.

Han berättar också om sina studenter och den djupa oro de bär på. Förlorade tillgångar. Förlorade familjer. Förlorade platser. Hem. Brutaliteten är svår att ta in. Det är inte bara byggnader och institutioner som förstörts, utan människokroppar, på öppen gata. Lemlästade. Ett ord som ofrånkomligen återkommer i de flesta samtal och nyhetsrapporter.

– Mina studenter har förlorat alla sina tillhörigheter. Familjer som tvingats på flykt.

Ändå finns det hopp. Sudanesiska universitet har hållit undervisningen vid liv genom digitala lösningar, även när fysisk undervisning varit omöjlig.

Salih återkommer gång på gång till digitaliseringens betydelse. Här krävs både nationella och internationella insatser. Eftersom många sudaneser lever i exil finns kompetens och erfarenhet utspridd över hela världen.

– Här behöver vi omvärldens hjälp, säger han. Digitalisering kräver resurser, men det är en nödvändig investering för framtiden.

Jag tar med mig Salihs önskan efter vårt samtal, stryker under meningen i mitt anteckningsblock: ”Omvärld + digitalisering.”

Telefonen plingar till igen.

Hej. Jag skickar här länkar med andra bekanta som också fått sina bibliotek, hem eller kontor uppeldade. Vänligen, Ahmed.

***

Jag avslutar min artikel i Fatimas soffa i Norrköping. Vi har haft kontakt tidigare men nu får jag äntligen träffa henne på riktigt. När jag tar upp att poesin och berättande återkommande beskrivs som centrala delar både inom familjer och som en fundamental del av samhället nickar hon igenkännande.

– Så är det. Verkligen.

– Min mamma lärde mig att böcker är viktiga. I Sudan var många böcker förbjudna, men biblioteket var ändå en plats där man kunde känna lite frihet. Nu känns det som att jag får använda mina positiva erfarenheter från Sudan i ett jobb som jag älskar i Sverige.

Jag berättar också om de svårigheter som hennes tidigare lärare, professor Salih, har delat med mig, till exempel den utsatta situationen för biblioteksstudenterna. Hon blir inte förvånad. Många av hennes studiekamrater själva befinner sig i exil eller kvar i Sudan, ofta utan identitetshandlingar eller studieintyg.

– Det tar fem år att utbilda sig till bibliotekarie i Sudan. Nu är deras utbildningar förlorade eftersom alla bevis är förstörda. Jag har vänner som blivit utlovade sina studiepapper av militären i utbyte mot pengar. Studiepapperna kommer aldrig förstås.

Vi tystnar en stund. Jag frågar:

– När man rycks upp från sina rötter, från sin historia, sina minnen och hela sitt sammanhang – vad händer egentligen med själen då?

Fatima svarar eftertänksamt:

– Det finns ingen glädje kvar på samma sätt som förr. Alla är skadade, även du som flytt, hittat exil, oavsett om det syns utanpå dig eller inte. Du bär på något som har gått sönder.

– Finns det något hopp då?

– Ja. Litteraturen. Den är otroligt viktig, just för att så mycket av vår barndom, vår historia, våra minnen och vår kultur har försvunnit. Hur ska vi kunna lära våra barn var de kommer ifrån? Vi måste göra det genom litteraturen, och genom att själva berätta. Det finns litteratur som är i text. Sen finns det litteraturen som lever i människorna. Det är hoppet.

Innan jag går kommer Fatimas 15-åriga son i fatt mig i hallen.

– Glöm nu inte att du lovade mig att läsa Förvandlingen av Frans Kafka, säger han och ler blygt. Jag minns plötsligt att han tidigare rekommenderade boken. Kanske kan Kafkas gestaltning av utsatthet hjälpa mig förstå mer om hur vi människor är funtade. När jag går ut mot parkeringen ekar Fatimas avslutande ord i mitt huvud.

– Jag har förlorat min sudanesiska identitet. Och nu känns det som att min svenska identitet också är hotad. Överallt kan man läsa om uttalanden från svenska politiker om att vi borde återvända. Det gör så ofattbart ont.

Min telefon plingar till.

Och igen.

Det är från Ahmed.

Det finns saker som inte kan brännas.
Medmänsklighet.

Jag ser mig omkring i mitt Sverige, och hoppas innerligt att det Ahmed skriver är sant.