En revival för det uppsökande!

Eftersom det här numret av BBL rymmer flera texter som belyser läsning har jag bekantat mig med en kandidatuppsats från...

Eftersom det här numret av BBL rymmer flera texter som belyser läsning har jag bekantat mig med en kandidatuppsats från BHS som handlar om att väcka läslust hos barn i förskoleåldern. Det är en kvalitativ studie av Linda Andersson och Maria Berntsson om föräldrars syn på sin egen, förskolans och bibliotekets lässtimulerande roll.

Just den empiriska delens intervjuer med sex föräldrapar är onekligen tankeväckande inte minst för att folkbiblioteken, enligt bibliotekslagen, ska ”ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar för att främja deras språkutveckling och stimulera till läsning”.

Frågan är hur man ska ta sig an den uppgiften om biblioteken och deras verksamhet bara väldigt diffust finns på kartan hos föräldrarna? Och då handlar det ändå här om föräldrar som insett läsningens betydelse och tycker att den har en viktig funktion i samhället, som har ett förhållande till böcker och tycker att det är deras eget ansvar att barnen blir intresserade av läsning.

Bland föräldrarna var man alltså hyfsat samstämmig ifråga om både sin egen och förskolans viktiga roll i det lässtimulerande arbetet. Bibliotekets roll i det hela däremot ansågs inte vara så stor. Flera ansåg till och med det vara tveksamt om det alls fanns någon roll där för biblioteken att spela. Vilket är logiskt med tanke på att många av föräldrarna sällan eller aldrig besökte biblioteket med sina barn. Då blir det ju svårt att få en uppfattning om vad biblioteket kan bidra med.

För säkerhets skull letar jag efter ett samband mellan besöksfrekvens och geografiskt avstånd till biblioteket. Men det gav inte på något sätt glasklara besked: det föräldrapar som hade 150 m till biblioteket gick i princip aldrig dit och det par som hade 6 km, bara en gång var fjärde månad enligt egen uppskattning, vilket antagligen betyder än mer sällan eftersom man i intervjusituationer tenderar att hyfsa statistiken i fördelaktig riktning. Ett annat föräldrapar hade 4,5 km till biblioteket och besökte det kanske en gång varannan månad.

Det man i huvudsak förknippade bibliotek med var: låna böcker, ge boktips och trevligt bemötande samt information. Vad annat biblioteket kunde erbjuda kände föräldrarna just inte till och man uppgav att man saknade information om aktiviteter och öppettider. Någon pekade på ”bibliotekets osynlighet i vardagen”.

Direkt nedstämd blir man av det faktum att flera föräldrar i uppsatsen säger att de upplever att deras barn stör på biblioteket, att det är en tyst plats och att det inte är ett ställe att uppehålla sig på eftersom det inte finns så mycket annat att göra än att låna böcker… Nu kan visserligen det dåliga samvetet hos stressade småbarnsföräldrar ta sig underliga bortförklaringsvägar där ingrodda föreställningar lever sitt eget lilla liv eftersom de helt enkelt inte har uppdaterats.

De flesta föräldrar såg eller i varje fall trodde att det fanns ett samarbete och därmed ett samband mellan förskola och bibliotek ifråga om det lässtimulerande arbetet. Alltid något. Men det verkar finnas en hel del att göra för åtminstone vissa bibliotek ifråga om att nå ut med vad man kan erbjuda och vilken roll man kan spela i det lässtimulerande arbetet. Synliggör och marknadsför om så bara med en lapp i brevlådan med information om bibliotekets verksamheter, föreslår uppsatsförfattarna bland annat.

Och den uppsökande verksamheten borde få en revival. Lagens skrivningar är inte tomma ord, de förpliktigar.