En stor gallring bland böckerna och en liten kamp med bostadsbolaget gav Kils kommunbibliotek ett lyft. Nedmonteringen av utlåningsdisken hjälpte också till.

När det bestämdes att Kils bibliotek skulle byggas om och renoveras hade inte mycket gjorts sedan biblioteksbyggnaden uppfördes i början av sjuttiotalet. Mycket var eftersatt: Korridorerna var trånga och mörka, trots att det egentligen borde funnits utmärkt tillgång till dagsljus tack vare de många fönstren. Golvet var lappat och lagat och taket undermåligt, vilket gjorde att personalen frös på vintern och svettades på sommaren.

– Att skapa en god arbetsmiljö och göra biblioteket vänligt för alla människor var fokus från början, säger Patrik Karlsson som under ombyggnationen var kulturchef i Kil och den som ledde projektet.

För att göra lokalen tillgänglig även för exempelvis rörelsehindrade valde man att hålla ytorna så öppna som möjligt. Den som befinner sig i mitten av den L-formade byggnaden kan se rakt igenom den åt båda hållen. Målet var att det skulle vara gott om plats, inte något stök, och man lade ner mycket tid på att planera för att allt skulle vara så enkelt som möjligt att använda.

– Det är inte så inspirerande att prata om grunden kanske, men om inte den funkar så blir allt annat meningslöst.

Patrik Karlsson planerade ombyggnadsprojektet tillsammans med bibliotekspersonalen, arkitekt, inredningsarkitekt och det kommunala bostadsbolaget. Samarbetet med det sistnämnda beskriver han som lite utav en kamp. Bostadsbolaget ville gärna spara in på sådant som Patrik Karlsson själv ville prioritera, som ett fint golv.

– Om man lägger elva miljoner på att renovera så vill man att det första folk ser är snyggt gjort. Då är det bättre att spara in på annat, till exempel att sätta in billigare vattenkranar, säger han.

Strategin var att först köpa in allt som verkligen behövdes för att sedan se om det fanns utrymme för excesser. I slutänden visade det sig att pengarna räckte till att införa meröppet och till en upprustning även av filialen i Högboda.

I huvudbiblioteket går väggar, tak, golv och bokhyllor i vitt, något Patrik Karlsson berättar att han fick motta viss kritik för under processen. Och visst kan det helvita verka allt för traditionellt, säger han, men tanken var att göra grunden enhetlig för att låta ”det som är viktigt” – böcker och folk – utgöra rummets brokighet och livfullhet.

När det nya biblioteket byggdes utökades ytan genom att man tog över en övergiven intilliggande butikslokal. Därmed skapades utrymme för ett kafé och en utställningsyta som pryds av verk av lokala konstnärer. Något annat som frigjorde yta var en rejäl gallring bland böckerna. Nästan 30 000 har tagits bort.

– Ingen hade rensat tidigare. Vi hade ett stort förråd med böcker som inte lånats ut på fem år. Nu ser man mycket bättre vad som finns på hyllorna och personalen ska börja fylla på utifrån en mer medveten medieplanering.

Patrik Karlsson beskriver det gamla biblioteket som i det närmaste teknikfientligt. Där fanns inga återlämningsmaskiner eller automatisk utlämning; personalen hade fasta datorer och telefoner. Nu har man skapat ett mer automatiserat bibliotek och bättre arbetsrutiner och kunnat frigöra tid för personalen att göra annat än att stå i utlåningsdisken. Bland annat har man kunnat starta fler bokcirklar på kvällstid och öppnat tvättstugebibliotek.

Nu hoppas Patrik Karlsson att personalen kommer att få till ännu fler möten med befolkningen. I skrivande stund håller halva utlåningsdisken på att monteras ner för att den inte ska kunna dra till sig så mycket folk.

– I framtiden tror jag att det är bättre att inte ha någon disk alls, den behövs inte längre.

Efter att ha varit stängt i ungefär ett år, då besökarna hänvisades till ett mindre tillfälligt bibliotek, invigdes det nya biblioteket i juni i år. Besökarna kom med både glada tillrop och viss kritik. En liten grupp släktforskare var till exempel missnöjda med placeringen av deras datorer. Just den saken gick emellertid enkelt att åtgärda. Gruppen fick flytta in i ett litet magasin där de nu trivs.

– Om man bara frågar folk hur de vill ha det så går det oftast att lösa. I en sådan liten kommun som Kil gäller det att försöka tillgodose de flesta önskemål, även om det bara handlar om en enda person som vill göra något.

[fakta id=”18871″]