”Familjelivet” blir del av förklaringen när kvinnliga studenter vid biblioteks- och informationsvetenskapsutbildningar uppger varför de absolut inte kan tänka sig...

”Familjelivet” blir del av förklaringen när kvinnliga studenter vid biblioteks- och informationsvetenskapsutbildningar uppger varför de absolut inte kan tänka sig att bli bibliotekschefer. Det är ett av flera tankeväckande resultat i Jenny Öströms uppsats.

Hur ser ledarrollen ut i en bransch där mer än 80 procent av de anställda är kvinnor och de kvinnliga cheferna i majoritet?  Det är utgångspunkten för Jenny Öströms uppsats där frågeställningarna komprimeras i titeln: ”Kvinna, chef, bibliotekarie – triss i stereotyper?”

Med avstamp i Peter Bergers och Thomas Luckmans teorier om social konstruktion och med ideologisk utgångspunkt i Yvonne Hirdmans teorier om könsmaktsordningen vill Öström alltså undersöka kvinnligt chefsskap i folkbibliotekssektorn. Hon intervjuar fem chefer, verksamma på olika nivåer samt fem studenter som läser vid biblioteks- och informationsutbildningarna vid Uppsala universitet respektive Högskolan i Borås. Studenterna har det gemensamt att de har erfarenhet av att arbeta vid folkbibliotek samt av att deras nuvarande chefer är kvinnor.

Samtliga studenter nämner brist på självförtroende och/eller ambitioner som en förklaring till att chefskapet inte lockar. Tre av dem ser på olika sätt familjelivet som en hämmande faktor, ”vi tar fortfarande större ansvar för hushållsarbetet. Jag är trebarnsmamma och vill inte bli chef”. Kvinnors föräldraledighet innebär, enligt ett svar, att män får större kompetens ”på papperet”.

När de intervjuade cheferna får samma frågor nämner också de dåligt självförtroende och har ett större ansvar för familjen, vilket innebär hinder och svårigheter för kvinnor att nå chefspositioner. En av cheferna reflekterar över varför färre kvinnor söker chefsjobben, hon menar att det är vanligare att kvinnor blir och föredrar att bli föreslagna.

Fyra av de fem cheferna uppger att de på olika sätt har blivit särbehandlade, enbart på grund av att de är kvinnor. Den som varit chef längst talar om att bli klappad på huvudet och kallad ”lilla gumman”. Detta har inte varit ett hinder i hennes karriär, men ”oerhört irriterande”. En annan av cheferna hade varit med om påtaglig diskriminering när hon fått lägre lön och sämre villkor än en man med motsvarande position inom samma organisation.

Läs hela Månadens uppsats i BBL nr 2