Hur diskuterar man med sin fängelsevakt?

De kallar sig fria och opolitiska. Men i Georgien har biblioteken blivit en del av en större politisk förskjutning där yttrandefrihet, finansiering och lojalitet avgör vad som kan sägas – och vad som måste tystas.

Första dörren – det nationella biblioteket

Jag går längs Kardenakhi street, i det som kallas Gamla stan i Tbilisi. Arkitekturen är avväpnande vacker, delvis söndersmulad. Men bakom även de trasigaste fasader är det fortfarande fullt av liv. En söndrig fönsterruta fungerar som krok för en nytvättad blus.

Det står poliser vid varje gatuhörn i grupper om minst fyra. De lutar sig mot väggarna och vänder ansiktena mot morgonsolen. Jag går fram till dem.

”Varför är ni så många poliser överallt? Har det hänt något?”

De skrattar och ser på varandra.

”Ara! Inget har hänt. Men det är ju valet. Vi väljer vår nya patriark idag.”

Jag är här för att besöka ett antal bibliotek och förläggare för att få en inblick i hur de arbetar i den politiska instabilitet som Georgien präglats av – och som efter Rysslands invasion av Ukraina har intensifierats ytterligare. I medierna beskrivs landet som en plats där demokratin steg för steg försvagas, men vad innebär det i praktiken, inne i de institutioner som säger sig vara fria och opolitiska?

Jag står framför nationalbiblioteket. Skyltning är överskattat i Georgien. Men jag har Google Maps. Det finns flera ingångar till byggnaden, och jag har ingen aning om vilken som gäller.

Jag lär mig ganska snabbt att om man vill ta sig fram i Tbilisi behöver man öppna de stängda dörrar som finns framför en. Ibland kommer man rätt. Men oftast går man rakt in i någons hem, eller mitt i ett personalmöte, eller stirrar in i ett övergivet rum.

Jag kommer in i en hall där några gamla stolar står uppradade, kanske hämtade från en buss eller biosalong. Till vänster om stolarna finns en dörr. Innanför sitter ett gäng kvinnor vid kontorsplatser. De tittar upp men fortsätter sedan stirra ner i sina datorer när jag försöker prata med dem.

Jag går ut och in genom nästa dörr.

Bakom den sitter tre kvinnor bakom vad som ser ut som en reception.

”Vad vill du!” säger en av kvinnorna utan att se upp.

”Jag skulle vilja besöka Nationalbiblioteket.”

”Varför?”

”Jag jobbar inom bibliotek och…” Hon avbryter mig.

”Namn och befattning!”

Efter ett längre förhör där jag aldrig får tala till punkt skickas jag vidare för att leta efter ännu en dörr. Jag kokar av ilska. När jag till slut hittar rätt stoppas jag vid ingången av två vakter.

”Här kan du inte gå in utan kort. Tillbaka till receptionen!”

”Jag har redan varit där. Jag fick inget kort.”

”Inget kort, inget insläpp. Tillbaka!”

Jag går tillbaka till receptionen, som inte vill ge mig ett kort.

Efter en längre övertalning lyckas jag få ett kort. Jag går tillbaka till vakterna.

Kortet fungerar inte.

En av vakterna tycker synd om mig och ger mig sitt. ”Men säg inget.”

Det doftar mögel i det gamla biblioteket. När jag drar fingret över en pelare lossnar färgen. Men det är ändå en plats som viskar om fornstora dagar. Och här och där sitter en besökare och läser. De måste ha varit ihärdiga, tänker jag, som lyckades ta sig in.

Andra dörren – de kommunala biblioteken

Följande dag möter jag en helt annan typ av bibliotek.

Barnavdelningen är prydlig, genomtänkt, mycket omsorgsfullt arrangerad. Gamla detaljer i byggnaden har fått vara kvar, medan resten är renoverat och ljust.

Framför mig sitter en kvinna med ett vänligt leende. Hon jobbar som chef här. Hon skjuter fram en mugg te mot mig.

”Biblioteken är inte en plats för politik,” säger hon.

”Aldrig?” undrar jag. ”Är ni aldrig en del av den publika debatten, ens indirekt? Genom föreläsningar? Samtal? Annat?”

”Vi jobbar med litteratur. Biblioteket är ett ’safe place’, så långt borta från politiken som möjligt.”

”Ett safe place?”

”Hit kan du komma och är välkommen oavsett vad du tycker. Men vi pratar inte politik här.”

De kommunala biblioteken i Georgien, tvärtemot de svenska, vill vara så lite samhällsarena som möjligt, förklarar hon. Istället är bibliotekets funktion att vara en fristad från samhället. Ord om ”polarisering”, ”politik” eller ”propaganda” lämnas helst utanför. När jag berättar om en bibliotekskollega på ett annat georgiskt privat bibliotek som vittnat om hur människor inom kultursektorn arresterats eller fängslats efter regeringskritiska inlägg i sociala medier blir hon märkbart obekväm. Det stämmer inte med hennes egen erfarenhet, säger hon, men medger samtidigt att det nog kan ligga något i det. Kanske handlar det, resonerar hon försiktigt, om hur kritiken uttrycks — om man är ”artig eller inte”.

”Så man måste vara artig för att inte bli fängslad?”

”Ja,” svarar hon, men vill inte utveckla vad hon menar utan ser sammanbitet ned på händerna som hon lagt i sitt knä.

Hon är inte den enda som helst inte diskuterar världen utanför biblioteket. Alla kommunala bibliotek jag möter diskuterar gärna litteratur och framhåller att de är fritt och demokratiskt organiserade. Däremot stelnar de till och luften liksom sluts omkring oss när jag frågar om hur det politiskt instabila läget påverkar bibliotekens uppdrag ˗ eller när jag lyfter de kritiska röster som arresteras när de uttryckt att regeringen underminerar demokratiska institutioner och begränsar yttrandefriheten. Jag får en känsla av, när de oroligt börjar se mot varandra, att de bär på en hemlighet. En hemlighet som de inte fullt ut vill dela med mig.

Kanske är det ett sätt att skydda biblioteken. Göra dem ointressanta som politiska mål så att de på det sättet i möjligaste mån kan vara fria institutioner? Tänker jag. Eller så finns ingen hemlighet annat än som en önskan hos mig, utan att det är så enkelt att de kommunala biblioteken stöttar regeringen, som de ju faktiskt finansieras av?

Eller är det så att det är jag som helt enkelt inte förstår. Kanske har biblioteken identifierat människornas behov i ett samhälle som präglats av korruption, krig, invasion av Ryssland och inhemska stridigheter. Kanske är behovet större av en fristad, än ytterligare ett rum som riskerar att bli politiserat och farligt – i ett land där många invånare beskriver att ”Ukraina redan har hänt”?

Ett informationsskyddsrum. Välkommen in till biblioteket, sätt dig och blunda en stund.

Men oavsett om det är strategin eller inte, så har det skapat en djup spricka mellan olika kulturinstitutioner i Georgien. Kollegor och samarbetspartners har slutat prata med varandra. Det finns ilska, besvikelse. ”Det är en solidaritetsfråga!” säger en av de förläggare jag träffar, som inte längre pratar med de kollegor som valt att ansluta sig till ”regeringstrogna institutioner”.

När jag lämnar ett av biblioteken springer en medarbetare efter. Hon viskar något i mitt öra, något hon ber mig inte föra vidare. Temat är regeringskritik, men exemplet för kopplat till henne för att skrivas ut här. Situationen förstärker känslan av dubbla budskap och de flackande blickar runt fikabordet som jag har svårt att riktigt få grepp om, i strömmen av ord om demokrati och bibliotek som fria från censur.

Tredje dörren – Privata bibliotek

Framför mig sitter Lana Ghvinjilia, bibliotekschef på Saakashvili-biblioteket.

Hon arbetar också för en NGO och har gjort återkommande insatser för Ukraina under kriget och arbetat där på plats. Hon är dessutom flykting från ett av de ryskockuperade områdena.

Vi talar om yttrandefrihet och bibliotekens roll i Georgien.

”De kommunala biblioteken hävdar dock att de är helt fria…” säger jag.

”Självklart. Vad ska de säga? De finansieras av staten. De kan inte säga annat.”

”Men du vågar prata? Vill du inte vara anonym?”

”Nej, jag är för gammal. Även om jag slutar tala så förändrar det ingenting. Staten använder avancerad övervakningsteknik. Vi lever med utgångspunkten att staten vet allting om oss varje dag. Min man och jag brukar tala om att det är ett under att vi ännu inte blivit arresterade.”

”Kan saker som propaganda och politik diskuteras på bibliotek tycker du?”

”Ja, bibliotek ska vara mötesplatser. Inte bara förvaring för litteratur.”

”Men det har sitt pris?”

”Ja… Jag köper böcker själv nu till samlingarna och betalar ur min egen ficka. Vi hyr ut 80% av bibliotekets lokaler för att kunna betala elen och uppvärmning i de resterande 20%.”

Hon berättar att biblioteket tidigare hade tillgång till databaser som J-store. Nu finns inga kvar. Och allt nytt som köps in betalar hon själv. När jag frågar om hon hypotetiskt sätt skulle kunna få jobb på någon av de kommunala biblioteken skrattar hon högt. Det är hennes internationella arbete som håller henne flytande, NGO till exempel, säger hon. Hon spänner blicken i mig.

”Vet du om att regeringen minskat Ilia State Universitys antagningskvot med 92 procent?”

Det innebär att kurser som sociologi, filosofi, juridik, internationella relationer och stora delar av universitetets program lagts ned. Bara 16 av 36 program återstår. Nedmonteringen av det fria tänkandet har gått långt här.

Fjärde dörren – förläggare

”Varför stänger de ned universiteten, tror du?” frågar jag Nato Alhazishvili, grundare av det akademiska förlaget Ziara Press.

”Tja”, säger hon, ”vem behöver en välutbildad befolkning? Det är lättare att kontrollera människor när utbildningsnivån är låg.” Vi sitter på en uteservering på ett café i Vakeområdet. Många så kallade fria intellektuella befinner sig här. Folk som går förbi hejar på henne. Ett välkänt ansikte, vad det verkar.

”Hur mår demokratin idag?”

”Väldigt bra”, svarar hon ironiskt. ”Men jag är egentligen en positiv person. Folk skickas inte längre till fångläger i Sibirien, och det är förstås ett stort plus.” Hon himlar med ögonen. ”Det är inte så att jag bara försvinner och ingen vet var jag är.”

Nato beskriver hur regeringen steg för steg begränsar civilsamhället genom finansiering, kontroll och utnämningar. Idag räcker det med att stå i närheten av en demonstration för att bli arresterad. Regeringen stryper handlingsutrymmet steg för steg. Som i en destruktiv kärleksrelation.

”De försöker kontrollera både politiska och kulturella institutioner. Regeringslojala personer tillsätts på viktiga poster, särskilt inom kultursektorn.”

”Vad händer om man inte vill samarbeta med regeringen?”

”Då förlorar man ofta tillgång till resurser och stöd. Många väljer ändå att bojkotta statliga institutioner, trots att det gör arbetet mycket svårare.”

För några år sedan började människor som deltog i protester gripas, och flera av Natos vänner sitter nu i fängelse även om straffen inte alltid är långa, utan främsta syftet varit avskräckning. Det handlar om förläggare, redaktörer, författare och översättare. Inom den förlagsförening hon är med och driver pågår just nu ett arbete med att kartlägga hur många av de 28 medlemmarna som har fått böter, blivit gripna eller misshandlade. Redan på rak arm kan hon nämna minst tio personer.

”Finns det en offentlig debatt kring det?”

”Hur kan man diskutera med sin egen fängelsevakt?” säger hon uppgivet.

Några timmar senare träffar jag Buba Kudava, historiker, förläggare och professor. Han är medgrundare till Artanuji Publishing som arbetar med historiskt material och delägare i Intelekti Publishing.

”Regeringen har helt tagit kontroll över läroböcker till skolorna,” berättar han. ”Det har kommit information om att regeringen vill börja beställa läroböcker direkt från enskilda författare, helt förbi förlagen och utan någon verklig konkurrens. Det skrämmer mig särskilt när det gäller historieämnet!”

”Hur är det med finansiering då?”

”Vi får i princip inte ta emot internationell finansiering.”

Det innebär i praktiken att förlagen och författarna svälts ut. Och enligt Buba att historieskrivningen kommer att färgas av regeringens proryska synsätt.

”Hur ser bibliotekens roll ut?”

”De är alldeles för passiva.”

Jag kan förstå vad han menar. Bibliotek som kämpar för att inte vara en del av det offentliga samtalet – hur kan de överhuvudtaget bli relevanta? Men Buba är mer besviken på Väst än på biblioteken. Ett Väst som pratar mycket om att stödja människor som kämpar för frihet, men där de ekonomiska intressena gentemot Ryssland och andra mäktiga länder ändå väger tyngst. ”Det kommer i längden kosta den demokratiska västvärlden ännu mer,” tror han.

I luften svävar pollen från träden och lägger sig i hans hår. Våren. Mitt i allt deras svåra.

Den sista dörren – Biblioteket om Georgien

När jag kommer fram till byggnaden där Biblioteket om Georgien ska finnas är det först svårt att förstå att det är ett bibliotek. Det är ett vackert komplex, men delar av huset har rasat in.

Giorgi Arziani, bibliotekets grundare och chef, möter mig vid ingången. Han leder mig genom lokaler och ursäktar att det inte är städat. Det doftar målarfärg. Längs väggarna står konst som fortfarande torkar.

”Det här är inte ett bibliotek i traditionell mening,” menar han. ”Det är en infrastruktur för offentlighet,” säger han stolt.

Giorgi ser inte biblioteket som en enskild enhet, utan som ett nätverk av samtal, relationer, utgivning, konst, aktivism och idéer.

Här finns studenter som diskuterar texter som ännu inte blivit böcker.

”Hur gör ni för att hålla den här verksamheten igång utan finansiering?” frågar jag.

Giorgi rycker på axlarna.

”Genom att inte vänta på tillstånd. Crowdfunding. Små samarbeten. Folk som bryr sig. Det räcker. Vi bygger allt från grunden med våra egna händer. Många av oss är flyktingar från de ockuperade områdena. Det ger en speciell slags drivkraft.”

Jag frågar om neutralitet och bibliotek.

Giorgi skakar på huvudet.

”Vi är inte neutrala. Men vi är inte heller en part. Vi är en plats där saker kan prövas innan de blir fasta.”

Det är en ung rörelse. Fortfarande liten, men ändå inte blygsam. Definitivt inte med ambitionen att bli ett informationskyddsrum. Den ungdomliga entusiasmen behövs. Kanske är det här vägen framåt skapas just nu, tänker jag, medan jag granskar de 3D-utskrivna konsolerna till hyllplanen som sitter längs väggarna.

Precis när jag ska gå kommer en av Giorgis kollegor fram till mig. Hon lägger en nypublicerad kortlek i min hand. Det politiska spelet, heter den.

”Är du redo att spela?” säger hon med ett leende – innan hon försvinner tillbaka in i de halvt renoverade rummen.

Jag lämnas med en stark känsla av att bibliotek behöver välja väg i en värld där lagar och konventioner kring mänskliga rättigheter och yttrandefrihet monteras ned.

De kommunala biblioteken i Georgien har valt en väg. De privata biblioteken en annan. Och Nationalbibliotekets dörrar förblir noggrant förseglade av bibliotekarier som inte vill svara på frågor.

Frågan är vilken väg vi själva skulle ta: i vilken form, och till vilket pris, ska bibliotek överleva? Skulle vi, det svenska biblioteksväsendet, vara solidariska med våra värden eller våra lokaler om vi tvingades välja?

Och vem är beredd att betala böckerna ur egen ficka, som Lana Ghvinjilia?