Jag finner det beklämmande att Biblioteksbladet citerar ALA till synes helt utan källkritik. Man verkar tro att ALA, som motsvarighet till Svensk biblioteksförening, har ett oantastligt uppsåt.

The American Library Association är idag helt i händerna på woke-aktivister som anser att politisk neutralitet är en “omöjlighet” och att en aktiv kamp i de olika kritiska teoribildningarnas tecken är ett måste för att uppnå “diversity, equity and inclusion”. ALA är entusiastiska anhängare av bl a CRT (critical race theory) som gör gällande att alla orättvisor som finns i det amerikanska samhället är rasistiska till sin natur. De ideologiska kullerbyttorna för att komma fram till detta är halsbrytande, men med hjälp av intersektionalitet lyckas de sy ihop sin nonsenspåse. ALA anlitar även flitigt högst kontroversiella charlataner och rashetsare som t ex Robin DiAngelo för att hålla föredrag och utbildningar för sina medlemmar.

När ALA påpekar att ett stort antal böcker “utmanas” betyder det inte automatiskt att kraven gäller bortplockning från hyllorna. De allra flesta “utmanade” böcker handlar om titlar i skol- och klassrumsbibliotek vars innehåll anses av upprörda föräldrar och andra medborgare vara opassande för barn i de lägre skolåldrarna.
Att sedan påtala att böckerna som utmanas “har HBTQ-koppling” eller “är skrivna eller handlar om rasifierade personer på ett eller annat sätt” är ohyggligt försåtligt. Biblioteksbladet – och i förlängningen ALA – tycks vilja presentera en bild där kraven på “censur” handlar om att man inte står ut med idén om böcker i biblioteken som handlar om eller är skrivna av HBTQ-personer eller icke-vita. Från Biblioteksbladets sida handlar det förmodligen om ett missförstånd, men från ALA:s sida är det medvetet vilseledande. I nästan vartenda fall där böcker utmanas, återkommer det i alla bestridanden att man vänder sig mot antingen sexskildringar som inte passar för yngre barn i skolan, eller böcker om historia och sociala frågor i USA som helt genomsyras av kritiska rasteorier med allt vad det innebär av sekulär arvsynd (för vita) och cementerandet av en evig underklass (för alla andra). Det finns mängder med historieböcker i hyllorna som handlar om slaveriet och andra mörka perioder av USA:s historia som INTE utmanas. Det är enbart de ideologiskt tyngda som man opponerar sig mot.

När upprörda föräldrar – som består av vanliga amerikaner av alla hudfärger, bakgrunder och sexuella läggningar, konservativa och klassiska liberaler – organiserar sig för att göra motstånd mot de intersektionellt rättrogna kommer beskyllningarna om “rasism” och “homofobi” och “transfobi” som ett brev på posten.

Samma sak hände I USA när National School Boards Association häromåret officiellt gick ut och beskrev upprörda och organiserade föräldrar som “inhemska terrorister”, med följden att närmare 30 delstater drog sig ur det federala skolstyrelseförbundet. När Randi Weingarten, den stridbara ordföranden för USA:s största lärarfack, National Education Association, med rätta kritiserades offentligt för sina woke-ideologiska övertygelser och åtgärder svarade hon med att grundlöst påstå att attackerna mot henne berodde på att hon är lesbisk judinna. Det är givetvis absurt, men i woke-världen reduceras allt till kampen mot “vit överhöghet”.

ALA påstår sig föra kamp mot “censur” men är även entusiastiska anhängare av anställandet av s k “sensitivity readers”, woke-ideologiskt rättrogna grindvakter som anställs av förlag och organisationer och vars enda uppgift är att läsa nya manus och gå igenom den äldre katalogen i jakten på “problematiska” begrepp och idéer. Många är de författare inom den anglosaxiska världen som under senare år slagit larm om denna högst tveksamma verksamhet, men rädslan hos förläggare att benämnas som “rasister” eller andra former av –ister och –fober gör att de ser mellan fingrarna när det gäller hotet mot kulturen och yttrandefriheten.

Kort sagt: ALA är inte en organisation vars åsikter man bör acceptera utan att först granska lite närmare.