En inställd kongress är också en kongress

Iflas val av Dubai som värd för nästa års Wlic-kongress väckte debatt om mänskliga rättigheter och synen på hbtqi. Det blev till slut för mycket för ett emirat som vill framstå som modernt – och erbjudandet att stå bakom kongressen drogs tillbaka. Ifla har däremot aldrig rubbats i sitt beslut.

Den varma vinden är byig. Kön med bilar på tomgång ringlar lång: en silvrig Mercedes. En grå Audi. En svart BMW. Alla modeller från 2022. Vid första anblicken ser det ut som en bilmässa, men karavanen rullar ut från det nyöppnade Mohammed Bin Rashid Library (MBR).

Från de tonade bilfönstren syns inte en levande själ på trottoarerna.

Kvicksilvret ligger och pendlar strax under 45 grader. Det sägs att det aldrig blir varmare än så, eftersom utomhusarbetet på stadens byggen då måste avbrytas.

Dubai är känt över hela världen för överflödig lyx, konstgjorda öar, världens största köpcentrum och högsta byggnad. Nu vill de också att omvärlden ska prata om deras bibliotek.

Uppkallat efter Sheikh Mohammed bin Rashid Al Maktoum, Dubais härskare, har staten till en kostnad av 272 miljoner dollar rest ett bibliotek i formen av ett koranstöd, en rehal.

Med över 1,1 miljon tryckta böcker i en 54 000 kvadratmeter stor anläggning hoppas man locka en publik som föredrar kultur framför konsumtion.

– Många människor gillar köpcentrum, men många gillar också böcker. Dubai är känt som ett centrum för affärer, handel och turism, men nu ger den här ikoniska byggnaden budskapet att den kulturella bakgrunden faktiskt finns i Dubai, och det finns inget bättre än böcker för att förmedla det budskapet, säger Jamal Al Shehhi, emiratisk författare, förläggare och medlem av det nya bibliotekets styrelse.

Inne i den luftkonditionerade anläggningen är det tyst. Knäpptyst. Förutom en obemannad flygel som spelar samma melodi om och om igen. Entréhallen är byggd som en atriumgård och runtomkring marmorgolvet reser sig tio meter höga bokhyllor och rulltrappor som tar besökarna ända upp till den åttonde våningen.

Att se titlarna på de översta hyllorna är omöjligt, och snart förstår jag väggens syfte när två turister från Korea börjar ta selfies med bokryggarna som bakgrund. Sedan en till turist från Kina som livesänder sin promenad och två unga studenter som filmar varandra.

– Det går inte att låna böcker, förklarar en vakt som om han läste mina tankar.

– Men man kan titta och ta kort på dem.

Mitt i entréhallen står en industriliknande robotvagn, när systemet väl är igång ska den sekundsnabbt via en räls ner i underjorden kunna plocka fram de titlar som besökarna söker och föra upp dem.

Det går inte att låna böcker. Men man kan titta och ta kort på dem.

Vakt på Mohammed Bin Rashid Library

Sökcirkeln börjar snurra, och jag ser mig över axeln.

**

Allt började den 19 juni 2023 då Ifla meddelade att nästa års internationella bibliotekskongress Wlic ska arrangeras i Dubai.

Iflas styrelse hade gått med på att exkludera frågor om hbtqi från programmet i enlighet med Dubais önskemål.

Känsliga ämnen skulle diskuteras i andra länder, med en mer tillåtande lagstiftning.

Debatten som följde blev hård. Å ena sidan en chans för länder i det globala Syd att utan visumkrångel kunna delta och dessutom en chans att påverka värdlandet?

Å andra sidan en form av ”librarywashing,” en favorit i repris av fjolårets ”sportswashing” i grannlandet Qatar som arrangerade fotbolls-VM.

Som ett hypotetiskt exempel skulle en dragartist som läser sagor på ett bibliotek kunna dömas, med stöd av Förenade Arabemiratens strafflag som kriminaliserar ”en man… som förklär sig i kvinnokläder”, till ett års fängelse och böter på upp till 10 000 dirham (30 000 svenska kronor).

En ”handling … eller tal” som är ”skandalöst” och ”kränker anständighet” eller ”allmän moral” kan leda till ett fängelsestraff eller böter på 1 000-100 000 dirham.

År 2020 ändrade Förenade Arabemiraten vissa ord i strafflagen för att ta bort ”kriminalisering av samtyckessexuella handlingar”.

Men enligt Amnesty Internationals forskare på UAE, Kuwait och Bahrain, Devin Kenney, var det bara för att blidka kritikerna.

– Det fanns ett juridiskt kryphål under ett år, mellan att den gamla lagen togs bort och den nya infördes, under vilket samtyckesbaserade homosexuella relationer var lagliga.

Men paragrafen som gjordes om för att sedan återinföras stadgar att straffet nu är mellan sex månaders fängelse och tre år, berättar han på telefon från Beirut.

Det som ändrades i lagtexten är att åtal nu bara kan väckas om en manlig förmyndare begär att personen åtalas.

– Så vad som kommer att hända är att konservativa familjer kan använda lagen mot sina söner och döttrar, men utländska besökare som kommer på semester i Dubai har en betydligt lägre risk att fängslas, eftersom deras familjer sannolikt inte kommer att kontakta myndigheterna.

Forskaren kallar lagen för ”sneaky” eftersom den erbjuder hård repression inom landet utan att det slår mot besöksnäringen.

Det finns också andra bestämmelser som kriminaliserar ”uttalanden som kränker allmän moral” samt gör det straffbart att ”locka … en man eller kvinna … till att begå syndiga eller oanständiga handlingar” som är lika problematiska.

– Detta innebär att det kan vara tillräckligt att visa en regnbågsflagga för att dömas. Men exakt hur brottsbalken kommer att användas vid internationella evenemang som Wlic eller COP-28 år 2023 är det få som vet, säger Devin Kenney.

Den senaste gången någon talade offentligt om en dom var 2017. Då handlade det omtranssexuella personer från Singapore.

Det finns också skrivningar i lagen om vad som sker om man föder barn utan att vara gift.

– En kvinna som föder barn på ett sjukhus utan att ha intyg på att hon är gift kan fängslas, förklarar Amnestys Devin Kenney.

Amnesty är idag förbjudet att komma in i landet för att undersöka situationen och kan bara försöka knyta ihop de datapunkter som är offentliga.

– Efter att Ahmed Mansoor arresterades 2017 har det varit tyst, säger Devin Kenney.

Ahmed Mansoor, en framstående emiratisk människorättsförsvarare, har varit fängslad i Al-Sadr fängelset i Abu Dhabi sedan dess. Under två hungerstrejker har han protesterat mot domen han fick för att ha ”förtalat landets och dess ledning på sociala medier”.

2021 smugglades det ut ett brev där han beskrev tiden i isoleringscell och bristen på kontakt med omvärlden.

En annan framstående akademiker, Nasser bin-Ghaith, avtjänar ett tioårigt fängelsestraff på grund av sin kritik mot Förenade Arabemiraten. Andra är för närvarande frihetsberövade på grund av politisk opposition, som gruppen på 60 personer som dömdes i en massrättegång som är känd som ”UAE94-fallet”. Vissa frikändes i rättegången, några dömdes och fängslades men släpptes senare efter att ha lämnat videoupptagna ”erkännanden” för sina påstådda brott, vissa flydde utomlands men greps senare och sitter nu i fängelse anklagade för att ha försökt störta landets regering.

Ifla har uppgett att de hittills haft låg närvaro i Mellanöstern och att en kongress i Dubai vore en chans att ta igen det. Framför allt som man kunde ”lyfta kvinnliga bibliotekarier i regionen”.

Ett av problemen var dock, enligt Ifla, att homosexualitet var olagligt och att delegater kunde känna sig ”osäkra och oroliga” med anledning av landets lagar.

Ser man på andra rättigheter som borde intressera en förening som samlar bibliotek, som informations- och pressfrihet, är landet ett av de värsta på jorden.

Devin Kenney, Amnesty International

– Om arrangörerna fritt kan bestämma ämnen och det diskuteras gay-rättigheter i en panel där organisationer och personer från landet är med, så skulle jag se det som progressivt.

Men om de samtalen förs på annan ort och inte i landet menar han att situationen blir annorlunda.

– Ska vissa ämnen flyttas till Tyskland, så är det bara löjligt och bidrar inte till att utveckla den lokala situationen eller debatten.

I grunden menar han att för att förstå situationen för mänskliga rättigheter i Dubai är hbtqi-perspektivet enbart en aspekt.

– Ser man på andra rättigheter som borde intressera en förening som samlar bibliotek, som informations- och pressfrihet, är landet ett av de värsta på jorden.

Myndigheten med det neutrala namnet ”Det nationella medierådet” har, enligt texten på arabiska på den egna hemsidan, i uppgift att ”förbjuda tryck av material utan tillstånd och spridandet av detsamma”.

– Det var bokstavligen en censurorganisation som granskade allt: varje bok, varje tidning och alla webbplatser som användes inom landet. År 2021 ersattes National Media Council av Media Regulatory Office, som fortsätter att ha samma roll.

Som forskare har Devin Kenney studerat de flesta auktoritära länder med censurlagar i Gulf-regionen och han menar att UAE sticker ut även jämfört med grannländerna.

– Implementeringen av censurlagarna i Förenade Arabemiraten är aggressiv. Det är en så effektiv censur att själva censuren i sig aldrig diskuteras. Allt som sägs, skrivs och sprids screenas. Det framstår för mig som helt absurt att hålla en bibliotekskongress i ett land där alla böcker som tas in gås igenom.

**

Douglas Stuart går inte att hitta i Sheikh Mohammed bin Rashid Al Maktoum-bibliotekets databas. Men en snabb sökning på Salman Rushdies Satansverserna ger träff. Call me by your name av André Aciman verkar dock inte finnas. Den offentliga svenska utredningen (SOU:n) från 2017 om Transpersoner i Sverige står däremot på en hylla i det akademiska biblioteket.

– Kan jag hjälpa dig med något, frågar plötsligt en vakt artigt.

– Jag bara kollar, säger jag och klickar mig tillbaka för att därefter gå raskt rakt fram förbi selfieväggen och in i tidskriftavdelningen.

Väl här infinner sig den välbekanta känslan av att vara på ett bibliotek. Här finns den lite lägre takhöjden, de utgallrade tidskrifterna, och studenter nedsjunkna i mjuka fåtöljer.

Det enda ljud som hörs är frasandet av vitt tyg som smiter om benen på en emirati som går förbi.

Så långt ögat kan nå står här 35 000 tryckta internationella tidskrifter samt över 5 000 historiska tidskrifter från hela världen.

Det hade krävts en skicklig lägenhetsfotograf för att fånga känslan.

Varje hylla är ett konstverk. Jag ser ett omslag för mitt inre. Den progressiva amerikanska tidskriften Mother Jones kom vintern 2022 ut med ett tema-nummer om hur ”Petrostates took over soccer.”

Bilden var en blodig fotboll och fokuserade på Qatars vapenköp och migranternas död som fått sporten att ruttna. Jag följer alfabetet längre och längre in i lokalen, E, F, G.

Jag passerar två indiska mammor som viskande skryter om sina barns utbildning. Den ena är kapten för skolans rugbylag, den andra har toppbetyg i alla ämnen utom franska. K, L, M.

Så plötsligt står det där: det radikala temanumret. Placerat i  ett glasfack av bibliotekarierna. Uppenbarligen är ”sportwashing” ett ämne som det nationella medierådet godkänt.

Men så anklagades också Dubai för att ligga bakom en del av kritiken mot Qatar.

Högst upp i biblioteket visas utställningen The UAE between the past and present.

Rubriken är lagom riktningslös för att rymma det officiella narrativet. En strand med segelbåtar, sedan ett handslag i öknen och nu en skog av skyskrapor som spänner metallen för att komma närmare och närmare solen.

Tre ord återkommer: stabilitet, utveckling och framgång.

På bara ett halvsekel har de sju små absoluta monarkierna vid Persiska viken som utgör Förenade Arabemiraten, genomgått en osannolik förvandling. Ännu på 1950-talet var dessa små ökenstater fattiga avkrokar som försörjde sig på fiske och smuggling, men så hittade man olja och pengarna började flyta in.

Men en typ av bilder lyser med sin frånvaro. Ingenstans syns de miljoner migrantarbetare som gjort undret möjligt. Inte en enda bild visar någon som inte är en emirati.

De finns däremot i varje rum och på varje våning.

Utställningen vaktas av en ensam vakt från Nepal som följer med mig runt. Han har varit i Dubai i två månader och hoppas hinna pröva på flera länder i Gulfen innan han återvänder hem.

– I Katmandu har vi inte såna här bibliotek, säger han imponerad.

**

Utanför panoramafönstren breder öknen ut sig i horisonten. Åt andra hållet anar man havet.

Medan byggbranschen i övriga delar av världen bromsat in och stannat av har den exploderat här. Reklamen för att investera i fastigheter beskriver Europa som en brinnande, döende kontinent med bristande säkerhet och återkommande förortskravaller.

En annan förklaring är att Dubai var det sista landet att stänga sina gränser under covid-19 pandemin och det första att öppna. Med invasionen av Ukraina kom sedan först de ryska oligarkerna och sedan de ukrainska och bosatte sig vägg i vägg längs med vattnet.

Allt går inte att köpa för pengar och det är här som bibliotekskonferensen kommer in i bilden. För hos landets styre finns det en dröm om något annat.

Planeringen för ett liv efter oljan har gjort framför allt emiratet Dubai till ett handels- och nöjescentrum med flera av världens mest spektakulära byggnader. Till den listan vill man nu lägga bibliotek och litteratur.

Sedan en tid sponsrar det statliga flygbolaget ”Emirates” Dubais årliga litteraturfestival. Reklam för festivalen finns överallt och bland utbudet av nya blockbusters hos flygbolagets filmer återfinns författarsamtalen från den senaste festivalen: Onjali Q Raut pratar om boken Boy at the back of the class om flyktingkatastroferna vid Medelhavet och att skriva för barn.

Alexandra Schulman intervjuas om tiden på Vogue och hennes bok Clothes and other things that matter.

Dubai av i dag är inget kalifat, men för att förstå vad den styrande shejken vill måste man söka sig tillbaka till 1300-talets Spanien. Vid fortet Alhambra erbjöds inte bara fri sjukvård och utbildning. Det fanns framför allt ett enormt bibliotek med historiker som skrev ner tidens tankar.

De som hade erövrat ordet hade sultanens respekt. Då som nu.

En av tunnelbanans ändstationer bär namnet Expo efter världsutställningen som avslutades i fjol. Evenemanget var en fjäder i hatten för Dubai och gav ett självförtroende som manifesterat sig i planerna för stadens 100-årsjubileum 2033, eller D33 som det kallas. Då ska stadens ekonomi ha fördubblats och en miljon nya invånare ha flyttat in.

Den närmaste liknelsen är en start-up. I stället för ett stadsbyggnadskontor: en pitch. I stället för utredningar och samråd med de boende: ”immediate action”. I stället för en stad: en dröm.

En ny idé är frilansvisum till européer tillsammans med slopad alkoholskatt. Om de ändå jobbar hemifrån kan de lika gärna sitta i Dubai.

En tredjedel av världens invånare har endast fyra timmars flygtid till staden. 2050 ska detta vara ”världens hjärta”.

Frågan är om drömmen om Alhambra kommer att bli sann? Även det palatset byggdes av slavarbetare i en tid av ekonomisk och politisk oro.

Även där fängslades kritikerna.

**

Landets myndigheter kan vara skygga, men när det gäller att försvara internationella konferenser brukar de ha mycket att säga. När Expo ifrågasattes var de med i matchen. Likaså när kritiken växte sig stark mot att Dubai ska arrangera årets klimatkonferens, försvarades beslutet offentligt.

Men om Iflas kongress är det tyst.

Allt som rör landets bibliotek samordnas av ”Emirates Library and Information Association” men där svarar ingen på mejl, sms, Whats-app meddelanden eller DM:s på Instagram.

Men jag ser att de läser allt jag skickar och det känns som att något inte stämmer.

Ett tag funderar jag på att gå upp och knacka på, men det verkar vara fel sätt att söka svar på vad landet vill med litteraturen.

Inom en vecka kommer tystnaden att få en förklaring, när det kommer att meddelande om att deras erbjudande om att stå som värdar för konferensen har dragits tillbaka.

I stället tar jag tunnelbanan till ”The Old Library”, grundat av brittiska soldater som var stationerade längs det som då kallades för ”piratkusten.”

Biblioteket är vackert beläget på bottenvåningen av ett kontorshus i centrala Dubai. Från de tonade glasdörrarna dekorerade med texten ”The Old Library” anar man den starka solen.

Lutad mot disken berättar volontären Penny Mackenzie historien om hur allt började.

– Allt annat du kommer att få se i Dubai kommer att vara mer imponerande. Men vi är alla människor som har en stark passion för läsning.

Uppväxt i Zimbabwe slog hon sig ner med sin man i Dubai 2007. Med en bakgrund som skådespelare och radiojournalist kände hon sig hemma direkt på biblioteket.

Det och teatern har varit hennes andra hem i staden.

– Många som flyttar till Dubai är ensamma och känner kanske en eller två personer till i hela landet. Då blir biblioteket en viktig plats. Här har jag träffat vänner, fått jobb och ett sammanhang i en ny del av världen.

Under sina år i staden har Penny Mackenzie sett hur landets ledning mer och mer kommit att satsa på litteraturen.

– Det började med att litteraturfestivalen Emirati Literature Festival växte och blev en succé som därefter växte till ett internationellt arrangemang.

Under festivalerna reser författarna också till skolor utanför de stora städerna, där eleverna inte pratar så mycket engelska.

– Där kan de sprida en kärlek till läsningen och en annan syn på världen än den eleverna är vana vid.

Hela landet var på tårna och det gjordes stora insatser på alla nivåer från skolor till festivaler för att främja läsning, och det gjorde definitivt skillnad. De satsades stort på läsning på arabiska.

Penny MacKenzie, volontär på The Old Library

– Hela landet var på tårna och det gjordes stora insatser på alla nivåer från skolor till festivaler för att främja läsning, och det gjorde definitivt skillnad. Det satsades stort på läsning på arabiska.

Landet har en lång vibrerande tradition av poesi och litteratur som man vill bevara och utveckla. Även härskaren är en hyllad poet.

Staten är också bekymrad över att den nya generationen bara pratar engelska. Där som här är också oron stor över att skärmarna tar över ungas tid och intresse.

– Det växer upp allt fler barn som inte talar arabiska. Så läsningen är mycket viktig för regeringen, säger Penny Mackenzie.

Förutom internationella festivaler satsas det också på landets skolbibliotek. Vid varje festival utses landets bästa skolbibliotek under högtidliga former.

Den största avdelningen inne på The Old Library, sett till antalet titlar, är också barnavdelningen.

– Barnböckerna lånas ut hela tiden, säger Penny Mackenzie. Vår topp 100-lista består bara av barnböcker.

Det volontärdrivna biblioteket är en icke-vinstdrivande förening. Allt överskott investeras i verksamheten.

– Det här är inget akademiskt bibliotek, kategorierna är grova och att sortera är komplicerat men vi använder Dewey Decimal, fortsätter Penny Mackenzie och tar fram den tjocka klassificeringsbibeln ur en hylla.

Bibliotekets bestånd är sökbart och den senaste tiden har ”romarriket” varit en populär sökterm efter den virala trenden online.

Det finns en oro för vad som sker om det blir möjligt att låna böcker på shejkens stora bibliotek. Försprånget vad gäller engelska titlar kan de snabbt ta in om de skulle vilja.

– Då får vi lägga ner. Men än så länge kan man låna böcker av oss, det går inte från Bin Rashid.

Att driva ett bibliotek i ett muslimskt land med hårda lagar har inte varit något större problem, förklarar Penny Mackenzie.

När biblioteket fyllde fyrtio år kom höga politiker och deltog under minglet.

– Vi självcensurerar aldrig. Skulle vi börja med det vore det början på en slirig nedförsbacke. Det vi gör är att vi beställer hem de böcker vi vill ha från en lokal bokhandelskedja och sedan får det nationella medierådet se listorna på vad vi beställt.

Efter att ha granskat listorna meddelar det nationella medierådet vilka böcker som får komma in i landet och vilka som stoppats.

– Om de säger att den titeln inte är lämplig för området, beställer vi den inte från utlandet. Om den inte ska vara tillgänglig får vi acceptera det, eftersom det är så lagen är skriven. Men vi censurerar aldrig oss själva och vi går inte och tänker: nej den boken borde vi inte beställa.

Penny Mackenzie menar att den årliga litteraturfestivalen har varit ett naturligt sätt att få in både nya böcker och nya författarskap.

– Det Nationella medierådet måste ju tillåta de inbjudnas böcker och det har gjort mer litteratur tillgänglig. Det är stor skillnad mot för tjugo år sedan och allt rör sig sakta framåt. Jag ser ingen backlash. Tvärtom.

Jag klickar mig fram till bibliotekets databas och söker efter Shuggie Bain av Douglas Stewart.

Det tar ett tag. En digital panel på väggen vittnar om att AC:n står på 24 grader. Ute är det 43. Men om bara någon månad kommer temperaturerna att vara ner på 30. Det värsta hettan ligger bakom oss.

Så blinkar det till. Träff. Avdelningen för fiktion. Det finns ett (1) exemplar inne.

Penny Mackenzie förklarar att censur inte är ”någon vetenskap”.

– Det kan variera från dag till dag. Det finns böcker vi varit säkra på att få in som stoppats och annat vi aldrig trott vi skulle få ta in som inte varit något problem.

Martin Schibbye är redaktör för Blankspot. 2022 vann han Stora Journalistpriset för ”Cards of Qatar”, reportage om situationen för migranter i Qatar.