Livsförändrande arbetsuppgift: 2015 gjorde henne till aktivist

För tio år sedan följde Elisabet Rundqvists på KB hur region- och folkbiblioteken jobbade med människor på flykt. Arbetsuppgiften blev livsförändrande.

Superheroes. Ordet återkommer när Elisabet Rundqvist ska beskriva bibliotekarierna som bidrog till omställningen 2015. De som blev de nyanländas guider in i det svenska samhället och tvingades bredda sina kompetenser långt över det förväntade. Som startade språkcaféer, krånglade sig genom myndigheternas djungel av regler och paragrafer och blev experter på att hitta oväntade lösningar. Som inte minst erbjöd en trygg plats i det nya landet.

– Just betydelsen av de mellanmänskliga mötena kan inte nog framhållas, säger Elisabet.

– Biblioteken var ofta det första stället där man kom i kontakt med andra svenskar och ja, med hela samhället. Här fanns någon som sa ”välkommen”, man blev tilltalad med sitt namn och blev inte bara ett nummer. Ja, fick vara människa helt enkelt.

Elisabet arbetar på Kungliga biblioteket och hennes uppgift 2015 var att följa biblioteksutvecklingen i landets regioner och kommuner. Ett arbete som så småningom resulterade i ett privat engagemang som funnits med henne sedan dess.

När vi ses på Kulturhuset en solig dag i juni är det några veckor tills Elisabet ska åka till Kazakstan. Först en resa på egen hand runt om i landet och därefter som medverkande på Iflas världskongress i huvudstaden Astana. Här ska hon bland annat ska presentera KB:s arbete med att skapa rådet för nationella minoriteter. Engagerat talar hon om sitt internationella engagemang som omfattar allt från AI till klimatkrisens påverkan, migration, diskriminering och mångfaldsfrågor. Mycket har rötter i händelserna för tio år sedan: en tid som innebar genomgripande förändringar för folkbiblioteken. Och med en ny lag som möjliggjorde dem.

Redan 2014 slog den nya bibliotekslagen fast att folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla. En formulering vars faktiska innebörd och tillämpning började diskuteras flitigt samtidigt som antalet flyktingar stadigt ökade. Enligt Elisabet var den nya lagen en förutsättning för det förändringsarbete som sedan kom i gång mycket snabbt.

– Tidigare hade det ju till exempel funnits vissa begränsningar för att kunna skaffa ett bibliotekskort, säger hon. Men kravet på ”tillgänglighet för alla” innebar ju att även människor utan fast adress och personnummer kunde låna böcker. Vilket ledde till att man började att göra om bibliotekssystemet. Så i och med att de här samtalen redan kommit i gång så fanns det en förberedelse för att växla upp ytterligare. Det är därför som jag kallar bibliotekarierna superheroes. För att man verkligen var beredd att ställa om. Jag såg hur det hela tiden poppade upp nya idéer. Hur det surrades överallt om hur saker kunde göras annorlunda och på ett bättre sätt. Inte heller väntade man på att besluten skulle komma uppifrån utan sökte hela tiden lokala lösningar.

När man hör dig beskriva omställningen låter det som om den i huvudsak var konstruktiv och fylld av energi. Upplevde du aldrig det motsatta; bibliotekarier som sa ”det här mäktar vi inte med”, ”det här är inte vårt ansvar”?

– Naturligtvis var det inte guld och gröna skogar. Och för kommunerna var det förstås skarpt läge. Någonstans skulle människor bo och barnen skulle in i skola och förskola. Däremot håller jag inte med om att det var kaos och sammanbrott. Så småningom kom ju också de statliga medlen varav en hel del gick till biblioteken, just eftersom man hade fått i gång en fungerande verksamhet som gynnade integrationen. Så, mitt intryck är att de flesta backade tillbaka till det demokratiska uppdraget. Insåg att om biblioteken ska vara en aktör i det demokratiska samhället, då måste vi också välkomna alla. Då kan vi inte börja dela upp människor. Jag tror att man på många sätt tvingades gå utanför sin bekvämlighetszon och att det där sedan slog rot och förändrade biblioteken på allvar.

Hur skulle du beskriva den största förändringen för bibliotekarierna under den här perioderna?

– Framför allt var ju trycket så enormt, att det plötsligt kom så många människor, både barn och vuxna, och med så stora och så olika behov. Bara detta med språkbarriären; hur undervisar du någon i digitala färdigheter som inte kan svenska? Dessutom har många bibliotekarier vittnat om hur emotionellt utmattade de blev av hela situationen. Att skapa relationer till människor som sedan fick utvisningsbeslut. Inte minst på många små orter tror jag att det ibland blev svårt att dra gränsen för var jobbet började och slutade. Somliga blev också aktivister precis som jag och gick med i någon förening utanför arbetet.

För Elisabets själv tog det privata engagemanget fart 2016 då hon engagerade sig i ett språkcafé som drevs av SIU i Uppsala, en samarbetsorganisation för olika invandrarföreningar. Till caféet kom bland annat två afghanska killar i femtonårsåldern. Elisabet och de båda killarna fick bra kontakt och hade ofta roligt samtidigt som de tränade svenskan tillsammans.

– Jag är ju lite spontan så där och kunde mycket väl lägga mig ner på golvet för att illustrera ett visst ord ”, säger hon och ler. ”Och dom tyckte det var kul. Att det gick att leka fram språket. Dom var ju bara barn och just för att de var barn var jag också övertygad om att de skulle få uppehållstillstånd. Men så blev det inte. I stället fick dom avslag båda två. Och det var väl då som jag för första gången förstod att något var väldigt snett.

Hur har det varit för dig att hålla isär de här två rollerna, bibliotekarien Elisabet på KB och aktivisten Elisabet som blir alltmer engagerad i de ensamkommande och i kampen för att stoppa utvisningarna?

– För min del har jag aldrig kopplat samman det där. I mitt engagemang är jag medborgaren Elisabet och inte bibliotekarien. Jag hade kunnat arbeta med vad som helst.  Och i de fall jag har medverkat i intervjuer i media så har jag alltid berättat det för min chef. Jag upplever inte att det har varit något problem.

Samtidigt är det inte svårt att se den hängivna och professionella bibliotekarien också i Elisabets ideella arbete. När hon i januari 2017 tog på sig uppgiften att registrera och dokumentera de många självmord som skett bland ensamkommande barn och ungdomar i Sverige var det med utgångspunkten att eftervärlden måste få veta. Materialet kom senare att ligga till grund för en studie från Karolinska institutet som visade att suicidfrekvensen bland ensamkommande i Sverige saknade globalt motstycke. Men trots att siffrorna var anmärkningsvärt höga, visade det sig att ingen förde statistik och Elisabet stod inte ut med tanken på att ungdomarna skulle ha dött obemärkta. Hon beskriver det själv som att hon jobbade mot glömskan, att hon gav röst åt dem som inte själva fick möjligheten att skriva sin historia.

– Jag tror nog att jag är väldigt påverkad av KB:s uppdrag om att vi måste kunna berätta för framtiden, säger hon. Och kanske är det byråkraten i mig som gör att jag samlar in uppgifter, sammanställer och håller koll. Någon måste ju se till att världen minns; att deras berättelser lämnar avtryck och rent faktiskt också hamnar i KB:s arkiv. Samtidigt blev det förstås oerhört tungt.

På vilket sätt skulle du säga att du i din yrkesroll påverkats av ditt ideella engagemang?

– Jag har blivit bättre på att se och uppmärksamma diskriminering. Tillhör man inte själv en utsatt grupp, utan tvärtom en priviligierad, krävs det att man lever nära andra som är det. Till exempel har jag upplevt hur de afghanska killar som bott hos mig utsatts för butikskontroller på ett sätt som aldrig skulle ha hänt mina egna döttrar. Det finns en strukturell diskriminering i samhället och har man en gång fått syn på den så kan man inte sluta se den.

Ser du diskriminerande tendenser även inom biblioteksvärlden? 

– Det finns ju ett pågående samtal om hur vår yrkeskår inte speglar vårt omgivande samhälle. Och många utlandsfödda bibliotekarier vittnar om hur de blir särbehandlade på olika sätt, vilket gör mig väldigt olycklig. Det har jag också bidragit med i en motion till biblioteksföreningen; att det behövs fler redskap för att motverka rasism och diskriminering. Motionen omfattar nationella minoriteter, det vi i motionen kallade POC, people of colour och Hbtqi+-grupperna, det finns likheter men också skillnader och det är därför viktigt att titta på varje grupp var för sig samtidigt som också se de övergripande strukturerna. Det räcker inte med att skrivit in diskrimineringsgrunderna i biblioteksplanen. Det krävs ett ständigt pågående samtal och fortsatt arbete.

Kan du ge exempel på vilka uttryck diskrimineringen kan han ta sig?

– Det kan handla om att man har ett visst modersmål, som exempelvis arabiska, och därmed automatiskt förväntas ägna sig åt de besökare som talar det här språket. Vilket i sin tur kan leda till inlåsningseffekter som är svåra att ta sig vidare ifrån. I de djupintervjuer jag gjort finns även de som vittnar om svårigheter att bli accepterade i personalgruppen. För somliga blir konsekvenserna av diskriminering och mikroaggressioner så svåra att man till och med väljer att lämna yrket. Så, även om erfarenheterna från 2015 medfört stora förändringar, finns det mycket som återstår att göra.

Dessvärre lever vi ju i en tid då demokratin inte kan tas för given och polariseringen tilltar. Hur ser du på bibliotekens framtid utifrån den politiska utvecklingen, i Sverige och globalt?

– Ser man till det internationella biblioteksarbetet inom Ifla och på europeisk nivå så tycker jag att vi bara har blivit starkare. Och att det skett parallellt med att det yttre trycket ökat och med starkare nationella strömningarna. Förr behövde vi inte strida för demokratin på samma sätt. Idag krävs att vi tar spjärn emot mänskliga rättigheter och blir tydligare i våra formuleringar. Det här syns också i biblioteksplanerna. Förr behövde man inte ha ett lika stort demokratiavsnitt för det var liksom givet för alla och var underförstått. Idag innehåller det avsnittet ett väldigt tydligt ställningstagande och väldigt mycket är kopplat till Agenda 2030 och social hållbarhet. Det handlar om människor och mänskliga värden och mänskliga rättigheter. Vill biblioteken vara the good guys och föregå med gott exempel måste vi också våga reflektera kring hur vi själva är som arbetsplats. Man kan aldrig slå sig till ro med att allt är bra bara för att man har formulerat diskrimineringsgrunderna i en biblioteksplan.

Nu talas det ju mycket om civilsamhällets beredskap i händelse av kris och krig. Vilken roll ser du att biblioteken har där?

– Stor. Biblioteken bör absolut sitta med när kommunerna planerar inför eventuella kriser. Just för att vi har gjort den här omställningen. Vilket betyder att vi kan göra det igen. Vi har redskapen och förberedelsen. Det såg man ju inte minst under pandemin, hur bra biblioteken var på att ställa om.

Vi har talat mycket om hur biblioteken tvingades till en förändring för tio år sedan. Hur skulle du beskriva din egen?

– Det viktigaste som hänt mig är att jag blivit av med min rädsla för kulturella och språkliga barriärer. Tidigare skulle jag ha varit väldigt stressad inför att till exempel resa runt ensam i Kazakstan som jag ska göra nu. Ett land där ryska/kazakiska är huvudspråken och som jag inte förstår. Nu vet jag att det löser sig och att det på något sätt alltid går att göra sig förstådd. Dessutom har jag generellt sett ett större fokus på sådant som förenar än det som skiljer. Det tror jag är det viktigaste som jag tagit med mig från de här åren; en förmåga att se det gemensamma, oavsett kulturell och språklig bakgrund.