Medieprofessorn: Passiviteten är inte neutral

Allt är ett val, även att förbli tyst. Det säger professorn Jesper Strömbäck och reflekterar över hur det offentliga samtalet alltmer drivs av felaktigheter och direkta lögner.

Jesper Strömbäck är professor i journalistik och politisk kommunikation och en av de tydligaste svenska rösterna om hur demokratin hotas. Eftersom det är ett val även att förbli tyst, vill han själv märkas utanför akademin, som krönikör och i sociala medier. Här träffar han Biblioteksbladet för att prata om hur det offentliga samtalet alltmer drivs av missledande verklighetsbeskrivningar, falska fakta och direkta lögner.

Utgör Sverigedemokraternas framväxt som politisk kraft själva brytpunkten?
– Det går inte att säga säkert utifrån den forskning som finns, men det är en trend som mer eller mindre finns i alla länder och är kopplad till framväxten av den autoritära högerpopulismen med en annan syn på vad som är sant och inte sant. Sverigedemokraterna är viktiga i den meningen att de alltid drivit tesen att Sverige är förstört på grund av invandringen, eller ”massinvandringen” som de säger. Men var är Sverige förstört? På vilket sätt? Om Trumps stora lögn var att han vann valet 2020, så är detta SD:s stora lögn. Det har blivit så att kan du definiera verkligheten så får du lättare genomslag för din politik. Du kan sedan motivera den utifrån en verklighet som du själv först har definierat.

Den politiska berättelsen är ingen ny företeelse. Socialdemokraten Pär Nuder ansågs vara bra på att formulera en sådan. Och de Nya Moderaternas framgång i mitten av 00-talet byggde i hög grad på berättelsen om medelklassens ”vardagspussel”.
Skillnaden mot i dag var att dessa berättelser var intellektuellt hederliga?
– Ja, och att de byggde på idéer om vad partierna ville. Vilket slags samhälle vill de bygga och att vi ska leva i? Jag kan sakna det i den politiska debatten. Jag kan också sakna att journalistiken inte ställer frågor till partierna om vilket samhälle deras politik leder till. Medierna är ofta väldigt kortsiktiga och fokuserar på vad partierna gör och är rädda för att bli anklagade för partiskhet.
Sveriges Radios podd om svensk inrikespolitik heter Det politiska spelet. Ringar det in var fokus ligger för politisk journalistik?
– Ja, och det där går ju både bakåt och framåt. Partierna pratar väldigt lite om vilket samhälle de vill ha. Men det finns också en historielöshet och en revisionism, där man skriver om det som hänt för att det ska passa den politik man nu driver.
Var görs det någonstans?
– I alla länder. Här i Sverige kan vi bland annat se det när det gäller flyktingpolitiken där det har varit en tävling om vem som först ville strama åt den.
Vad menar du att medierna saknar? Integritet?
– Låt mig formulera det så här: Den politiska journalistiken växte fram i ett samhälle där det fanns en ganska stor enighet om hur verkligheten såg ut och vilka de auktoritativa informationskällorna var. Fanns det oenighet, då gick man till SCB, ett annat expert­organ eller någon forskare och därmed sattes ramarna för debatten. Man kunde utgå från att politiker inte ljög och inte spred falsk och missvisande information. Nu stämmer det inte längre i samma grad, och då vet man inte riktigt hur man ska hantera det. Det enklaste, för att gå tillbaka till namnet på podden, är att fokusera på det politiska spelet. Där vågar journalister ta ställning och vara värderande, men så fort de närmar sig det sakliga innehållet finns det en rädsla att uppfattas som partiska.
Du vill oftare höra journalister säga att politiker ljuger?
– Inte nödvändigtvis, utan mer: ”Vad har du för belägg för det?” Eller: ”Vad bygger du det på?” Och att man inte låter dem komma undan med att slänga ur sig påståenden. Därför skulle jag vilja se mindre av direktsända studiodebatter, för där finns det ingen chans för journalistiken att kolla fakta.
Tar inte nyhetsmedierna sitt ansvar?
– De skulle kunna göra mycket mer. Ett exempel på god journalistik är Dagens Nyheters artiklar under vinjetten ”Fakta i frågan” där de går igenom ett ämne väldigt noga, med tydliga källhänvisningar. Det är bildande journalistik som det skulle behövas mycket mer av i fler medier och i fler frågor.

Bättre källkritik en förenklad lösning

Den amerikanska statsvetaren Dannagal Young tydliggör i boken Wrong hur psykologiska faktorer förklarar benägenheten att sprida falska budskap som passar de uppfattningar människor redan har. I Sverige har vi snarare varit upptagna med att betrakta desinformation som hot utifrån som går att skydda sig emot genom att till exempel inrätta en myndighet och öka den källkritiska förmågan.
Är vi för fokuserade vid sådant? Har vi falska föreställningar om ett hot utifrån?
– Det skulle jag absolut säga. Det har gjort att vi inte sett hur det som kommer utifrån samverkar med det som sker i samhället och vilka svenska aktörer som sprider falsk och missvisande information. En annan förenkling är att lösningen är att bli bättre på källkritik. Jag kan skaffa mig världens bästa verktyg för att granska informationskällor, men om jag inte förstår min egen konfirmationsbias, mitt eget behov av att få mina verklighetsuppfattningar bekräftade och att höra till den grupp där en viss uppfattning är dominerande, då kommer jag att använda de verktygen selektivt. Bara på information jag ogillar och som utmanar mig, inte på det som bekräftar mig och min kritik.

Som utomstående är det lätt att avundas forskare; så stimulerande med alla seminarier och internationella konferenser. Men också ett slutet system, sällan inom räckhåll för omvärlden, något som borde vara frustrerande för den som ägnar sig åt samtida frågor och gör anspråk på att göra någon form av skillnad.
Hur gör du dig nyttig på riktigt?
– Det där är något jag brottas med. Det finns olika förhållningssätt inom akademin; en del bryr sig inte särskilt mycket, de drivs av att själva förstå. Andra vill att forskningen ska ha impact, och jag tillhör dem. Mitt svar har länge varit att skriva krönikor och jag har varit väldigt aktiv på sociala medier.

Jobbade för Reinfeldtregeringen

Innan Jesper Strömbäck inledde sin akademiska karriär på 90-talet var han under en kort period skribent på Sundsvalls Tidnings liberala ledarsida. Därifrån tycks det ideologiska steget långt till Dagens Arena och Magasinet Konkret, publikationer med tydliga vänsterprofiler där han numer är återkommande skribent.
– Om man ser på det jag skriver så är det ingen större skillnad. Det är bara drygt tio år sedan, 2011 till 2013, som jag jobbade för Reinfeldtregeringen med Framtidskommissionen. Då var det många som ansåg att jag var moderat och höger.
Framtidkommissionen var en statlig utredning med uppdraget att identifiera och beskriva framtida utmaningar och möjligheter. Slutbetänkandet, skrivet av Jesper Strömbäck i samråd med Alliansens parti­ledare, slår bland annat fast att ”en ökad invandring representerar en möjlighet för Sverige”.
– Först var det kontroversiellt bland Sverige­demokraterna, men i takt med att borgerligheten öppnade upp för dem blev jag kontroversiell i borgerligheten också. Men det jag säger har inte förändrats.
Vad hade du svarat om den här regeringen bett dig hålla i en utredning?
– Nej. För jag menar att den här regeringen bygger på en auktoritär människosyn och driver en politik som försvagar demokratin och de mänskliga rättig­heterna. Jag tror inte heller att jag skulle göra det om Magdalena Andersson frågade. Jag skulle i alla fall vara väldigt noga med att försäkra mig om parametrarna på ett sätt som jag inte behövde tidigare.

Ord som beskriver tillståndet för det offentliga samtalet

Inför intervjun har Jesper Strömbäck fått välja ord och fraser som beskriver det offentliga samtalets tillstånd, följder av det och, om han önskar, något om en lösning. Han valde missinformation, kunskaps­resistens, polarisering, politisering av fakta, post-­sanning, sanning, public service, tillit, demokrati, traditionella nyhetsmedier och fakta-koll.
När han sedan fick begränsa sig till tre ord sparade han missinformation, politisering av fakta och post-sanning.
När han slutligen fick lägga till någon form av värdeladdad uppmaning tillkom Passiviteten är inte neutral.
Varför det sista valet?
– Vi kan inte välja att inte välja. Varje icke-val är ett val. Säger jag inte ifrån mot rasism, så är det ett val att inte säga emot rasism. Säger jag inte emot när min partiledare ljuger, så är det ett val att inte markera mot det. De val vi gör, oavsett om vi uppfattar dem som icke-val, får konsekvenser.
Är vi tystare nu än vi har varit?
– Jag tror framför allt att samhället har förändrats. Jag tror också att vi har blivit tystare i den meningen att det finns så många fler sätt att säga emot oss nu än tidigare. Och vi är osäkrare på vad som är kontroversiellt och inte kontroversiellt. De flesta är inte intresserade av att debattera och diskutera och väldigt få vill bli utsatta för kritik och attacker.

Anti Racism står det på en stor knapp på Jesper Strömbäcks täckjacka. Lite rost anas i kanterna, den måste ha suttit där länge.
– Jag har haft den sedan förra riksdagsvalet. Då kände jag att det inte räcker att skriva i sociala medier, utan när jag möter människor med utländsk härkomst vill jag att de ska veta att jag inte är ett hot mot dem.

Åter till de utvalda orden och fraserna: miss­information.

Varför valde du det?
– En del information sprids för att man vill vilseleda, en del för att man inte vet att den är falsk och missvisande – där går skillnaden mellan des­information och missinformation. Förutom när det gäller samhällets eliter tycker jag att intentionen spelar mindre roll, det största problemet är den falska och missvisande informationen. Debatten bör fokusera på det. Det spelar ingen roll om Trump verkligen trodde att han vann 2020 eller om han ljög. Det var fel, och det som börjar som desinformation som någon medvetet sprider, blir i något annat led missinformation när någon för det vidare utan onda avsikter.
Så fokusera på om informationen stämmer, inte på intentionerna.

Nästa fras: politisering av fakta.

– När debatten handlar om hur verkligheten ser ut, då blir fakta plötsligt politiserade, snarare än att vara något man utgår från. Det ökar polariseringen och gör att debatterna inte leder framåt. Poängen med debatt är ju annars att man tillsammans ska bli lite klokare. Men om två politiska sidor debatterar och ger olika bilder av verkligheten, då blir ingen särskilt mycket klokare.
Bottnar det i vänster-högerskalan?
– Nej, det bottnar mer i att det inte längre finns konsensus om verkligheten. Det finns utrymme att vrida debatten genom att definiera verkligheten på ett sätt som får den egna politiken att framstå som mer rimlig. I det gamla massmediesamhället spelade det inte så stor roll om du läste Svenska Dagbladet eller Dagens Nyheter, Aftonbladet eller Expressen, eller såg på TV4 eller SVT, det gavs ungefär samma bild av verkligheten.
Många forskare var kritiska till det, men det gjorde också att man från höger till vänster fick en gemensam verklighetsuppfattning. Det har successivt naggats i kanten och invandringen var väl den första frågan och det var Sverigedemokraterna som politiserade den. Sen kom klimatförändringen och många andra frågor där det blev uppenbart att definitionen av verkligheten har stor betydelse för vilken politik vi bör följa.

Det tredje ordet: post-sanning.

– Det är en situation där fakta spelar mindre roll. Det är inte så att fakta och sanning inte längre finns, men det har inte samma tyngd som tidigare. Om det känns som att invandring är ett problem, om det känns som att brottsligheten är utom kontroll, då får det genomslag oavsett vad forskning, fakta och evidens visar. Konsekvensen blir att politiken inte utgår ifrån vad som faktiskt är problemet, utan vad människor upplever som problem.
De här fyra orden och fraserna, utgör de kärnan för vad som påverkar det offentliga samtalet och politiken?
– Ja, det skulle jag säga. Och lösningen handlar om back to facts, back to truth. Men hur når vi dit?
Ja, hur når vi dit?
– Det finns inga silver bullets, inga enkla svar. Men till att börja med handlar det om att man som individ behöver bestämma sig för vad man står för och vad man vill stå för, och ge uttryck för det. Man kan inte välja att inte välja. Om vi inser det kanske vi kan göra mer medvetna val. Sedan spelar medierna och journalistiken fortfarande en helt central roll. De styr i slutändan väldigt mycket vilken information människor får eller inte får. Därför behöver journalistiken bli bättre på att kontrollera fakta, inte låta politiker och andra komma undan med att sprida falsk och missvisande information. Journalistiken måste bli mindre av mikrofonhållare åt politiska aktörer.