Att dela en sommarvisa

13 jun 2019 • 5 min

Den brittiska metoden Shared reading väcker nyfikenhet i Sverige. Ett slags bokcirkel där all läsning sker på plats. Biblioteksbladets Tim Andersson läste ”Idas sommarvisa” på Värmdö.

Salem Etkaidek (till vänster) kommer för att träna svenska, men också för att lära sig något om det svenska kulturarvet. Genom ”Idas sommarvisa” får han syn på den svenska naturen – som han älskar. Yoradyl Anne Desor (mitten) tycker om att läsa, inte minst svenska deckare. Tack vare läsledaren Karin Cellton (till höger) får hon också stifta bekantskap med författare som Barbro Lindgren, Astrid Lindgren och Tove Jansson. Foto: Ylva Sundgren

– Vad betyder ­”somrigt”? frågar någon runt bordet.

Bibliotekarien och samtalsledaren Karin Cellton funderar. Hon skulle kunna peka ut genom fönstret: maj har lämnat de sista frostnätterna bakom sig, och nu ligger köpcentret och betongkomplexet av busskurer och vägar inbäddade i grönska. Syrenen har börjat blomma.

– Somrigt är det som gör sommaren till sommar, svarar hon.

Det är sex personer som i dag har kommit hit till Gustavsbergs bibliotek utanför Stockholm. På bordet orörda småkakor, och i deltagarnas händer varsitt A4. Något som skiljer Shared reading från bokcirklar är att läsledaren läser den korta texten högt medan de andra, som inte förberett sig, följer orden på pappret och sedan reflekterar fritt utifrån dem.

Den här gången handlar det om ”Idas sommarvisa”. För de flesta här, alla från olika länder och mer eller mindre nyanlända, är den okänd och frisk som bäcken som hoppar och far.

– ”Hoppar och far”, säger någon. Vad betyder det?

Första fasen under samtalet handlar om att reda ut orden.

– Vad är ”svala”?

– En fågel, säger bibliotekarien Karin ­Cellton och visar en bild på mobilen. En ­mycket somrig fågel!

[fakta id=”20104″]

Trettioåttaårige Salem Etkaidek ­reflekterar över begreppet ”sommarvisa”. Det finns ingen motsvarighet i hans tidigare hemland ­Palestina. Där var det varmt. Jävligt varmt – man längtade efter vinter. Närmaste jämförelsen är de sånger man brukade sjunga vid olivskörden. Han minns sin mormors och morfars röster.

Salem etkaidek har bott i Sverige i femton år. Han jobbar som kock på Münchenbryggeriet, men läser samtidigt på SFI för att bättra på svenskan. På hans tröja står det keep on rising. En viktig orsak till att han är med i den här gruppen är att han vill förstå landet han bor i, referenserna, hänga med i samtalen.

– Är inte den här texten skriven av Astrid Lindgren? frågar han.

Jodå, Astrid Lindgren har de läst förut: ­sagan ”Sunnanäng”. Den handlar om två syskon som under fattiga år överlämnas till en bonde. Där utnyttjas de som arbetskraft och får det svårt ända tills de en dag stöter på en fågel som visar dem vägen till Sunnanäng. Platsen är ett slags paradis fullt av barn där syskonen också möter sin mamma, Modern till alla barn i världen.

Berättelsen fick Salem Etkaidek att börja gråta.

Av de texter som gruppen hittills har diskuterat är hans favorit dock ”Sol, vind och vatten”.

– Den får dig att ta ett steg framåt, optimistiskt: Kolla vad fint vi har det här i Sverige, tänk på de sakerna. Skippa att tänka på de dåliga.

En annan som har kommit i dag och sällan missar ett möte är 27-åriga Yoradyl Anne Desor. Hennes favoritpassage i ”Idas sommarvisa” är raden om kohagen: hon gillar tanken på kossor som, efter att ha stått instängda hela vintern, släpps fria på grönbete.

Yoradyl Anne Desor lämnade hemlandet ­Indonesien för att se världen. Hennes ­föräldrar var skeptiska – hon skulle bara bli ensam, löd profetian. Men Yoradyl Anne Desor var bestämd: Stannar man hela livet med dem man vuxit upp med blir man trångsynt.

– Varje gång du träffar en ny person lär du dig något. You become more open to the ­realities of the world. 

Nu har hon bott i Sverige i två år. Hon chattar ibland med sina föräldrar, men drar sig för det eftersom hon känner pressen att skicka pengar. Och hon har inga. Än så länge är hon för dålig på svenska för att få jobb, säger hon.

Och hur blev det med den ensamhet som hon varnades för?

Svenskar kan vara svåra att lära känna, ­berättar hon. Hennes granne är en äldre ­kvinna som aldrig ler tillbaka. Men visst har hon fått vänner – till exempel Karina Munez här i gruppen.

För Yoradyl Anne Desor har Shared reading-mötena flera funktioner: hon får träna svenska, diskutera litteratur och umgås. Och det är precis så det är tänkt att fungera.

När den brittiska litteraturvetaren Jane Davies skapade metoden Shared reading för omkring tjugo år sedan, var hennes syfte att få större kontakt med vanliga läsare. Snart ­upptäckte hon dock oanade hälsoeffekter av den gemensamma läsningen: långtidssjukskrivna deltagare som var med av sociala skäl vittnade om ett ökat psykiskt välmående.

Läsledaren läser högt och deltagarna följer med i texten. Foto: Ylva Sundgren

– På något sätt stärktes deltagarna, både av gemenskapen i gruppen, men också i mötet med litteraturen, berättar Kerstin ­Rydbeck, professor i biblioteks- och informationsvetenskap på Uppsala universitet.

Metoden riktas nu ofta till människor i ­socialt utanförskap, som till exempel nyan­lända, hemlösa, personer i fängelse eller psykiskt sjuka. Det betyder dock inte att det är fråga om någon ny terapiform, poängterar Kerstin Rydbeck.

– En del av deltagarna kan ha haft mycket kontakt med vården och ha rätt negativa ­erfarenheter av olika terapiinsatser. Det här ska vara någonting annat, inte vård utan ­avbrott från det, någonting där man kan glömma sina problem och i stället fokusera på läsningen och på andra människor.

Fenomenet, som länge har varit populärt i Storbritannien, bubblar nu i Sverige. Det ­började med att Jane Davis och hennes organisation The reader organisation kom hit och deltog i en workshop för ett trettiotal inbjudna biblioteks- och studieförbundsrepresentanter, arrangerad av Uppsala universitet och Länsbiblioteket i Uppsala.

– Efteråt skapades en Facebookgrupp, och gensvaret var starkt, berättar Kerstin Rydbeck, som i ett forskningsprojekt just nu undersöker etableringen av Shared reading i de skandinaviska länderna och hur metoden kan användas utifrån våra behov och förutsättningar.

Många vill bli läsledare. Det är dock inte alldeles enkelt. Det krävs nämligen en utbildning – som ännu inte ges i någon omfattning i Sverige.[fakta id=”20102″]

– Det är lite av ett nålsöga. Den här kursen har utformats av The reader och Jane Davies, och de har rätten till varumärket. Så man kan inte bara gå ut och säga: vi erbjuder Shared reading, och sedan göra det efter eget huvud. 

Det är än så länge bara några få personer i ­Sverige som har fått rätten att utbilda läsledare.

En som trots allt har lyckats tillgodogöra sig tredagarskursen är Karin Cellton, bibliotekarie på Gustavsbergs bibliotek på Värmdö utanför Stockholm.

– Det var den roligaste kurs jag gått i mitt liv. Vi satt sex–sju personer i ett rum, alla var väldigt litteraturintresserade och ville detta. Och vi analyserade och pratade om texter hela dagen. Det var suveränt.

Hon gick kursen i november, och i ­januari drog hon i gång den här gruppen, som är ­hennes första. Det började med att hon besökte en SFI-klass och frågade om någon skulle vara intresserad: ”Det är på fritiden och frivilligt och man får fika.” Alla tjugo sade ja, även om det är lite olika vilka som dyker upp på träffarna.

Att Shared reading är inspirerande för deltagarna har både Salem Etkaidek och Yoradyl Anne Desor vittnat om, och det är lätt att förstå. Men vad ger det egentligen Karin Cellton?

– Mycket! Jag får dela med mig av något som jag gillar. Och jag tycker så mycket om att möta människor. Man kommer runt kallpratet. Någon gång kom vi in på vad vi gjorde som barn och en av deltagarna berättade att hon brukade tillverka dockor av palmblad. När man läser tillsammans väcker det så mycket. Jag älskar att få en inblick i deras liv. I thrive on that.

Efter textsamtalet sitter Karin Cellton och Yoradyl Anne Desor i gräset utanför biblioteket. 

– Karin är bäst! Karin är så lycklig. Jag tror att om du … vad var det Hassan sade förut, att när du börjar läsa så (Yoradyl Anne Desor drar med händerna över ansiktet och visar ett stort leende) ouii, uplifting – det lyfter.

– Det ska jag leva på resten av veckan! svarar Karin Cellton.

– Det är sant! Du har ett ansikte som alltid är glatt. Det är bra att träffa en person som alltid ler, om man är ledsen.

0 kommentarer

Senaste nytt

Nyheter

Om nationalismens påverkan på kulturen

Färre översättningar, mindre utländsk litteratur och stängning av Världskulturmuseet. Det är några, av många, farhågor som en sent insatt panel lyfte på Bokmässan, med anledning av Sverigedemokraternas framgångar i valet.

23 sep 2022 • 3 min

Nyheter

Hur ska bibliotekspersonalen behållas?

Förändrade arbetsuppgifter kan vara en förklaring till att många som arbetar på bibliotek funderar på att byta yrke. Men det behövs också mer resurser och fler yrkesgrupper på biblioteken, konstaterades i ett samtal på Bokmässan.

22 sep 2022 • 2 min

Debatt

Slutreplik: Låt oss mötas och diskutera

Vi vill stötta, men stöttandet måste också få innehålla konstruktiv kritik. Det skriver Linnéa Jönsson och Eleonor Pavlov i sin slutreplik om Malmö stadsbiblioteks ”känsliga ämnen”-koncept.

21 sep 2022 • 4 min

Ledare

Används bibliotekens potential som läsfrämjare?

Det talas mycket om bibliotekens viktiga roll för att främja läsandet i Sverige. Men bibliotekspersonalen ges ingen eller väldigt lite tid för egen läsning. Och allra konstigast är att de inte ens pratar om det själva, skriver Biblioteksbladets chefredaktör Thord Eriksson.

19 sep 2022 • 2 min