Satsningar på läsning pågår på många håll. MTM utbildar läsombud och på Drottning ­Silvias barn- och ungdomssjukhus hittade man en ny form för högläsning.

”Hos oss är läsning obligatoriskt.” 

Susanne Sandberg är stödassistent i daglig LSS-verksamhet i Skövde och läsombud i Skövde kommun. Som läsombud är hon ansvarig för hur de jobbar med läsning på arbetsplatsen. 

Hur och varför blev du läsombud?

– Skövde kommun gick redan 1997 med i ett projekt där man skulle utbilda läsombud. Det drevs av FUB, Studieförbundet Vuxenskolan och Centrum för lättläst (numera MTM). Min chef undrade om jag kunde tänka mig att representera daglig verksamhet och det gjorde jag gärna. Jag har alltid tyckt om att läsa själv.

– Till saken hör att vår avdelningschef när projektet avslutades bestämde att läsning skall skrivas in i verksamhetsplan. Så nu är det en arbetsuppgift som vi måste göra.

Vad gör du som läsombud?

– Jag är huvudansvarig för läsning i verksamheten. Ser till att det finns saker att läsa, ju mer varierat desto bättre. Jag stödjer mina kollegor i urval och metoder. Och så har vi läsombudsträffar tre gånger om året där vi får information och inspiration. Vi behöver ju ­erbjuda varje individ läsning efter den personens förmåga.

Vad betyder din insats för dina klienter?

– Att de får information och blir delaktiga i ­samhällsfrågor. Att de får reda på vad som händer omkring dem. Att de får ta del av kultur och att de får reda på vad det står på mjölkkartonger, skyltar och mycket annat.

Och för dig?

– Jag får känna att jag gör något bra och har dessutom roligt. Jag har alltid något bra att ta till. 

Påverkar det dig också på andra sätt i din yrkesroll?

– Helt klart i min yrkesroll och även privat. Det är ett fantastiskt sätt att lära känna varandra på. Jag har fått verktyg för att få en ökad förståelse.

”Böckerna har en helande kraft.”

Eva Selin var bibliotekarie på Drottning Silvias barnsjukhus i ­Göteborg när hon startade sin första ”Läsklubb”. Nu har hon skrivit boken Läsklubb pågår! om metoden. 

Hur kom du på idén? 

– Vi jobbade med bokvagnsronder som många gör, men det kändes snart ytligt. Jag ville fördjupa och rikta mina insatser, så tänkte jag att vad kan vara mer naturligt för en bibliotekarie än att läsa högt? Det började vid ett tillfälle då en kurator bad om en extra insats för en tjej som var deprimerad. Då läste jag för henne och det gick så bra att jag kände att så här ska vi göra. Och så gjorde vi praktik av att vi läste högt en till en på rummen. 

Hur funkar en läsklubb? 

– Det är ju ett slags biblioterapi. En till en. Om det är en jobbig fas för barnet, en smärtperiod, då sitter man bredvid lugnt och stilla, visar på hopp, att det onda varar inte för evigt. Jag är kvar, läsklubben är kvar. Man väljer bok noga så att den passar just det barnet. Men man måste lägga ner sin pedagogiska ­agenda och bara vara öppen och närvarande. Läsklubben har inget annat syfte än att bli av. Barnet har makten och boken är verktyget. Det måste man våga lita på.

Hur länge har ni jobbat med detta?

– Vi började 2013 och metoden fortsätter användas. Vi ser en spridning ta form. Flera studiebesök är inbokade på BUS-biblioteket.

Vad får man med sig i din bok Läsklubb pågår?

– Att man som bibliotekarie inte behöver vara rädd för termen biblioterapi, utan kan öppna för att det är böckerna i sig som har den läkande kraften. Det är där healingen finns. Man behöver inte själv vara den kraften. Jag tycker biblioteken ska göra mycket mer av det utgångsläget. Alla tycker om en lugn stund. Alla tycker om en läsande röst, att få försvinna in i allt som en bok kan vara.