Vi lever i tider av post PISA-chock – det blev tydligt på en idékonferens om barns och ungas språk och...

Vi lever i tider av post PISA-chock – det blev tydligt på en idékonferens om barns och ungas språk och läsning som Läsrörelsen med samarbetspartners arrangerade i mars. Alla är ganska rörande överens om tyngden i dessa frågor – ”ett liv utan läsning är ett liv i utanförskap” – men vägen framåt är kanske mer trevande. Politikerna på plats (S) och (FP) överträffade varandra i riktade satsningar till för- och grundskola samt utbyggd lärarutbildning.

Lärarnas Riksförbund pekade på behovet av en blocköverskridande politik som bidrar till att höja lärarnas löner och kompetens som därmed gör yrket attraktivt igen: ”Fixar ni det kan vi nog sköta resten…”. Och sakkunskapen i form av bl a professorer i didaktik och (special-) pedagogik nyanserade och komplicerade inte bara PISA-resultaten utan även lärandet och läsandet och inte minst den tid och uthållighet som krävs för att vända trenden.

Åhörarna bestod till en bedövande del av kvinnor, mestadels förskole- och grundskolepedagoger, även om några bibliotekarier också fanns på plats. Post PISA-chocken handlar till stor del om att smälta siffrorna och det talas mycket om mål och resultat. För mycket, enligt Gunilla Dahlberg, professor em i förskoledidaktik. Hon är rädd att vi backar bakåt i tiden till en ensidig ABC-pedagogik på bekostnad av det lekfulla lärandet i inspirerande miljöer som fångar barnens kreativitet.

Litteraturpedagogen Susanna Ekström (en favorit i repris i dessa sammanhang) var lite inne på samma sak när hon pekade på den speciella kompetens som faktiskt krävs för att möta och tolka varje litet barns individuella icke-verbala språk. Pedagogutbildningens estetiska inslag måste värnas eftersom bland annat leka, sjunga och måla är de verktyg som krävs om man vill lyssna och tala med de minsta.

När de små barnen blir lite äldre handlar läsning mycket om motivation. Maria Gonzales, mellanstadielärare på en skola i ett socioekonomiskt utsatt område i Stockholm berättade hur projektet En läsande klass (som startats på initiativ av författaren och mellanstadieläraren Martin Widmark) har bidragit till att öka läsförståelsen och som en effekt även gett bättre resultat i de nationella proven. I En läsande klass arbetar läraren aktivt med läsförståelse i dialog med barnen som tränas i att ställa frågor, dra egna slutsatser av svaren, och komma med följdfrågor kring det lästa.

Men det är ingen quick fix. Tre års hårt och systematiskt arbete ligger, enligt Maria Gonzales, bakom förra årets goda resultat i provet.

Det som gör PISA-raset dramatiskt för svenskt vidkommande är att de svagaste bland de svaga är svagare än de svagaste i andra länder, menar Mats Myrberg, professor i pedagogik och ledamot i den svenska expertgruppen för PIAAC – en internationell kunskapsundersökning hos den vuxna befolkningen i åldrarna 16-65 år (jmf med PISA som mäter 15-åringarna).

Den senaste PIAAC-undersökningen är från 2012 och nyanserar i viss mån resultatet av PISA. Den visar till exempel att svenska ungdomar (från 16 år) hamnar på sjätte plats i läsförmåga bland 24 länder och på andra plats ifråga om IT-kompetens. Också när det gäller jämlikhet eller jämförbarhet – dvs hur barn till lågutbildade klarar sig jämfört med barn till högutbildade, ligger Sverige hyfsat väl bland 24 länder. Än så länge.

Kanske är den viktigaste frågan inte vad de dåliga PISA-resultaten beror på utan vad de leder till. I kommande PIAAC-undersökningar när dagens 15-åringar är vuxna.