Politisk påverkan mindre utbrett än väntat

Politikers synpunkter på bibliotekens utbud har fått uppmärksamhet. Men fenomenet är inte så stort som befarat, visar en rapport från Svensk biblioteksförening.

En undersökning om bibliotekariers mediestrategiska uppdrag gjordes senast för tio år sedan. Jonas Söderholm, som är universitetslektor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås och författare till den nya rapporten, hade väntat sig att politisk påverkan skulle ha ökat mer.

– Det förekommer politisk påverkan och det är problematiskt när det väl händer, men det är inget särskilt utbrett fenomen. De flesta bibliotek pratar om att användare kan ha synpunkter på innehållet men att opinionsbildare och politiker hör av sig, det är relativt ovanligt, säger Jonas Söderholm.

Han lägger dock till att det inte handlar om en kvantitativ kartläggning. 43 var med i studien, 28 skolbibliotek och 15 folkbibliotek.

I de fall där det faktiskt har skett någon form av politisk påverkan har bibliotekarierna inte sett det som särskilt problematiskt. Politikerna har hört av sig med frågor och bibliotekarierna har svarat och sedan ”…var det inte så mycket mer med det”.

– Men även om det inte ställer till problem för bibliotekarierna och biblioteken så är det ett principiellt problem. De nöjde sig med svaret men att någon i en sådan maktposition ställer konfrontativa frågor om varför biblioteken har den eller den boken, det kan man problematisera i sig, menar Jonas Söderholm.

När det gäller medieplaner är det väldigt blandat, det skiljer sig mycket från bibliotek till bibliotek. Vissa tycker att det är viktigt, andra tycker att det inte behövs alls. Jonas Söderholm insåg ganska snabbt att medieplaner kan funka på alla möjliga sätt.

– Det är intressant att det är så olika. När det kommer till hur gärna man har en medieplan, hur den i så fall ser ut och varför man har den.

Skillnad mellan folkbibliotek och skolbibliotek

I rapporten är det tydligt att det är stora skillnader mellan folkbiblioteken och skolbiblioteken i deras mediestrategiska arbete. Det handlar inte minst om att folkbiblioteken har större upptagningsområden och att skolbiblioteken är knutna till skolverksamheten och har mer avgränsade målgrupper.

I alla intervjuer fokuserade en del frågor på allsidighet och kvalitet och Jonas Söderholm säger att det är mycket som skolbiblioteken väljer att inte köpa in, för att det inte är relevant för skolans verksamhet.

– De kan också hänvisa till läroplanen, att det inte finns täckning i den för att köpa in en viss bok. Folkbiblioteken kan i princip köpa in vad som helst för vem som helst. Allsidighet för ett folkbibliotek är verkligen just det, att ha allt. Allsidighet för ett skolbibliotek är mer kontextuellt, förklarar Jonas Söderholm som understryker att det därför är vanligare bland folkbiblioteken att ha medieplaner, eller medieriktlinjer som många kallar det, och att skolbiblioteken inte har lika stor användning av det.

Begreppet ”plan” är i det här fallet ofta reserverat för det som behöver klubbas politiskt. Då väljer kommunerna ibland att kalla sin mediestrategiska policy för något annat, till exempel riktlinjer. Om vi återknyter till politisk påverkan kan det vara någon utifrån, en besökare, som ifrågasätter varför den eller den boken finns att låna på biblioteket.

– Då kan man hänvisa till allsidighetsidealet eller allsidighetskravet. Å andra sidan kan det vara så att biblioteken och dess personal får leva med att de köper in material som de kanske inte själva, värderingsmässigt, ställer sig bakom. Allsidigheten innebär även ett krav på biblioteken själva att de inte kan plocka bort böcker som de tycker har fel syn på sakernas tillstånd, säger Jonas Söderholm.

Köper in det som efterfrågas

Han noterar en stor medvetenhet kring allsidigheten och tror att det har mycket att göra med de JO-fall i bland annat Botkyrka kommun och Falköpings kommun, som fick mycket uppmärksamhet kring 2017.

– Det var flera bibliotekarier som tog upp det, att nu köper de in det som efterfrågas. Det kan vara allt möjligt och med det utrymme de har utöver det, försöker de välja material för att få till ett allsidigt utbud. Det kan vara sådant som användarna kanske inte efterfrågar, men som kan vara intressant att ha i samlingarna, menar Jonas Söderholm.

I rapporten skriver han att personalens fingertoppskänsla är viktig när det kommer till gallring av böcker. Han poängterar också att bibliotekarier är de enda som gillar att gallra. Användarna blir förfärade när de får veta att det slängs böcker och likadant är det på skolorna, där tycker lärarna att det är helt fel att gallra bort böcker.

– Men bibliotekarierna vet att de måste gallra av utrymmesskäl, men det är också ett bra sätt att framhäva det de vill framhäva, att gallra bort annat material. Visst tittar de på utlåningsstatistik men det är bara en del av pusslet, säger Jonas Söderholm.

Han lyfter bibliotekariernas erfarenhet, vad de ser. Det måste inte vara böcker som lånas ut. En bibliotekarie på ett gymnasiebibliotek pratade om hur populära sexböckerna var. Men de böckerna är det ingen som lånar och de syns därför inte heller i statistiken. Ändå vet den bibliotekarien att de är uppskattade och att de behövs. Jonas Söderholm kallar det här för en tyst efterfrågan.

– Det vet den bibliotekarien genom att känna verksamheten och sina användare och genom att känna utbudet. Det kan också handla om böcker med en lokal förankring eller att de är kopplade till biblioteksbyggnaden på något sätt. De böckerna får då ett extra skydd mot att gallras ut.