Åsiktsförtryck och censur finns även i Sverige

Den som använder sin yttrandefrihet kan drabbas av följderna. Biblioteksbladet har träffat tre personer som alla har erfarenheter av censur på olika sätt.

En av de senaste årens största kulturdebatter är den om Konstfack och Vita havet, utställningshallen som av ett studentkollektiv beskrevs som ett uttryck för rasism. Studenterna krävde att lokalen skulle byta namn. Sara Kristoffersson, Konstfacks professor i designhistoria, försökte i en debattartikel bemöta känslostormen med fakta. Men trots att kampanjen visade sig vara just så absurd som den framstod för utomstående – ordet ”vita” har ingenting med ras att göra – ställde sig högskolan på studentgruppens sida.
– Namnbytet presenterades som ett påstått antirasistiskt förslag, och det finns en sådan rädsla i dag för att bli kallad ”rasist”, säger Kristoffersson. Det bidrog till att de agerade på ett så ängsligt sätt, tror jag.

Hennes bok Hela havet stormar gavs ut 2022 (Volante) och beskrivs så här av förlaget: ”En berättelse om handfallenhet och valhänta tjänstemän – och vad som händer när 44 kolleger vänder sig emot en.”
– Konstfacks profil är progressiv, mångfald och inkludering är honnörsord. Men den uppenbara ironin är att när jag inte rättade mig i ledet – då exkluderades jag. Och det är naturligtvis motsatsen till ett öppet och frisinnat klimat. Det påstås att taket är högt. Jag ställde mig upp, se vad som hände. Det var uppenbarligen inte särskilt högt.

Sara Kristoffersson säger att hon har påverkats av upplevelsen att bli utpekad och utfryst, men att hon också har lärt sig mycket.
– Jag ångrar mig inte på något sätt och skulle inte vilja ha det här ogjort. Och jag är glad över att jag skrev boken. Den är ett försök att fånga en flik av samtiden; i det lilla syns det stora. Episoden ingår i ett större mönster.
– Konstfack är en myndighet som ska vara saklig och opartisk, men har tydligt påverkats av ett ideologiskt tankegods.
Det finns de som menar att cancel­kultur inte finns?
– Det faller platt; jag sitter ju här!
Hon är tveksam till om högskolan har lärt sig något av Vita havet-debatten.
– De fick utstå hård kritik och jag tror snarare att man håller mig ansvarig även för det.

Någon som vet allt om cancelkultur är Kajsa Ekis Ekman, skribent, författare och sedd som en av Sveriges främsta vänster­intellektuella. När hon 2021 utkom med Om könets existens (Polaris), där hon resonerar kring den nya synen på kön som något som sitter i huvudet snarare än någonting vi föds med, började kyliga vindar blåsa.
– Jag har förlorat arbeten. Jag har blivit av med vänner. Jag har fått föreläsningar avbokade. När föreningar vill ordna föreläsningar med mig kan det hända att de inte hittar lokal, då föreståndaren är rädd att drabbas av drev och inte vågar hyra ut. Samtidigt talar jag i parlament, på universitet och människorättsforum i många länder i Europa, Latinamerika, USA och Australien. Svartlistningen tycks bara gälla i Sverige.

Ett vanligt argument är att Kajsa Ekis Ekmans – och andra som framför något som uppfattas som kontroversiellt – blotta närvaro riskerar att göra åhörarna ”otrygga”.
– Ingen känner sig otrygg av att möta andras åsikter, kontrar hon. Det är bra att möta åsikter. Den som säger sig känna sig otrygg kan bara inte formulera ett ideologiskt försvar av sina egna krav på bokbål.
Är det för lätt att stämplas som ”kontroversiell” i Sverige, och vad menar man egentligen med etiketten?
– Ja. Etiketten kontroversiell är innehållslös utöver att den utdefinierar en intellektuell som inte värd att ta på allvar, eller möjlig att svartlista.
Kan cancelkultur vara positivt? Vem eller vilka bör i så fall inte välkomnas på exempelvis bibliotek, och vilkas verk – om någras – bör rensas ut?
– Frågan är helt fel ställd och visar på hela problemet. Det handlar inte om vem, utan om vad. Det är inte lämpligt, enligt mig, med till exempel våldspornografiska skildringar i barnböcker, eller uppmaningar till folkmord. Det betyder dock inte att författaren inte ska få hålla föredrag, skriva artiklar eller få anställning, om han talar om helt andra saker. Vi diskuterar idéer, vi fördömer inte personer. Det senare är politisk förföljelse.
Vissa menar att cancelkultur och censur är marginella fenomen och att debatten handlar om ”halmgubbar”?
– Det är definitivt ingen halmgubbe. Det pågår och det drabbar framför allt feminister och socialister. Det är vi som talar om kvinnors rättigheter och emot kapitalism och imperialism som blir av med jobben, censureras, inte kan göra politisk karriär och blir utkastade från organisationer. Jag kan räkna upp ett tjugotal kvinnor och socialister som har blivit uteslutna ur partier och organisationer för sina åsikter, till exempel att det är kvinnor som föder barn, och att det är kvinnor som har mens.
Vår samtid säger sig stå för tolerans och mångfald men är i själva verket extremt intolerant, säger Kajsa Ekis Ekman, i ett eko av Konstfacks Sara Kristoffersson.
– Sverige vårdar inte sina intellektuella. Den intellektuellas uppgift är att ifrågasätta, tänka fritt och gå emot strömmen. I dag försöker man tysta detta och det kommer att stå oss dyrt som samhälle.

Journalisten Hana Al-Khamri med bakgrund i Saudiarabien gjorde en obehaglig upptäckt när hennes Sommarprat sändes i augusti förra året: en bit om vår svenske kungs motstånd mot kvinnlig tronföljd hade klippts bort.
Formuleringen var redan godkänd av ansvarig utgivare, berättar Hana Al-Khamri. Originalmanus hade skickats till alla inom produktionen. Men i sista minuten dök en annan person upp med censursaxen:
– Det var jättemärkligt och upprörande. För mig som verkat som journalist i en diktatur där staten har rätt att censurera, är det särskilt chockerande att komma till en demokrati där yttrandefriheten är garanterad – och vara med om detta.
Hana Al-Khamri tycker att det faktum att censuren skett frivilligt gör det hela extra obehagligt.
– I Saudiarabien sker det öppet; artiklar om känsliga ämnen refuseras till följd av statens censur. Men här handlar det om självpåtagen censur, och den typen av ingrepp är en förolämpning mot den långa kampen för yttrandefriheten.
Självcensuren är särskilt farlig då den är osynlig, påpekar hon:
– Den sker inne i folks hjärnor, vi andra vet inte vad som censurerats. Det gör mig sorgsen att tänka på alla som kämpat före oss. Vi ska inte se kampen som vunnen, särskilt inte när yttrandefriheten är under attack från så många olika håll.
– Om Sommar i P1 ska be om ursäkt, ska de inte göra det för min skull, utan för att de har fattat ett felaktigt publicistiskt beslut.

Sommar i P1:s ansvarig utgivare Karin Lindblom kommenterar Hana Al-Khamris program:
– Jag var inte inblandad i beslutet att klippa bort stycket om kungen ur [Al-Khamris] program. Jag var ledig då programmet publicerades och beslutet togs av en annan person som då var utgivare.
– Vi behöver förhålla oss till förtals­regelverket såväl som till våra programregler och i förlängningen vårt sändningstillstånd och sedan ett par år tillbaka också till MO/MEN (Medieombudsmannen/Mediernas etiknämnd, reds anm).
Al-Khamris Sommar var ”grundligt bearbetat” innan det publicerades, fortsätter Karin Lindblom.
– Det som blev olyckligt var väl att den sista ändringen genomfördes så sent. Vi kan självkritiskt säga att det inte ska hända igen. I övrigt vill jag inte recensera beslutet, eftersom jag inte var med när det fattades.

Granskning av universitetens cancelkultur

I november meddelade utbildningsminister Mats Persson (L) att han tillsätter en utredning som ska granska cancelkultur vid svenska lärosäten. Bakgrunden är Kalla Faktas avslöjande (TV4 31/10–22) om hur universitetsanställda blir utfrysta när de berör ämnen som ses som känsliga. Sara Kristofferssons fall var centralt.
– När den akademiska miljön genomsyras av en tystnadskultur skapas en andefattig akademisk miljö som hämmar det fria tänkandet, vilket inte hör hemma på våra lärosäten, säger Mats Persson. Även om cancelkultur kan resultera i drev där många sluter upp, handlar det i grunden om individuella åsikter och idéer. Något som kan vara svårt att komma åt med politisk styrning.
Vilken typ av åtgärder är egentligen möjliga att föreslå?
– Att förändra en kultur är inte något man gör med ett enskilt beslut, konstaterar Mats Persson. På de ställen som har problem med en utpekande- och tystnadskultur är det framför allt universiteten och högskolorna själva som behöver få bukt med det. Men jag tror att en sådan här utredning från en expertmyndighet hjälper till i det arbetet.

Artikeln publicerades först i Biblioteksbladet nummer 1 2023, Numret om det ofria ordet.