Åsiktsförtryck och censur finns även i Sverige

28 apr 2023 • 6 min

Den som använder sin yttrandefrihet kan drabbas av följderna. Biblioteksbladet har träffat tre personer som alla har erfarenheter av censur på olika sätt.

En av de senaste årens största kulturdebatter är den om Konstfack och Vita havet, utställningshallen som av ett studentkollektiv beskrevs som ett uttryck för rasism. Studenterna krävde att lokalen skulle byta namn. Sara Kristoffersson, Konstfacks professor i designhistoria, försökte i en debattartikel bemöta känslostormen med fakta. Men trots att kampanjen visade sig vara just så absurd som den framstod för utomstående – ordet ”vita” har ingenting med ras att göra – ställde sig högskolan på studentgruppens sida.
– Namnbytet presenterades som ett påstått antirasistiskt förslag, och det finns en sådan rädsla i dag för att bli kallad ”rasist”, säger Kristoffersson. Det bidrog till att de agerade på ett så ängsligt sätt, tror jag.

Sara Kristoffersson. Foto: Niklas Nyman

Hennes bok Hela havet stormar gavs ut 2022 (Volante) och beskrivs så här av förlaget: ”En berättelse om handfallenhet och valhänta tjänstemän – och vad som händer när 44 kolleger vänder sig emot en.”
– Konstfacks profil är progressiv, mångfald och inkludering är honnörsord. Men den uppenbara ironin är att när jag inte rättade mig i ledet – då exkluderades jag. Och det är naturligtvis motsatsen till ett öppet och frisinnat klimat. Det påstås att taket är högt. Jag ställde mig upp, se vad som hände. Det var uppenbarligen inte särskilt högt.

Sara Kristoffersson säger att hon har påverkats av upplevelsen att bli utpekad och utfryst, men att hon också har lärt sig mycket.
– Jag ångrar mig inte på något sätt och skulle inte vilja ha det här ogjort. Och jag är glad över att jag skrev boken. Den är ett försök att fånga en flik av samtiden; i det lilla syns det stora. Episoden ingår i ett större mönster.
– Konstfack är en myndighet som ska vara saklig och opartisk, men har tydligt påverkats av ett ideologiskt tankegods.
Det finns de som menar att cancel­kultur inte finns?
– Det faller platt; jag sitter ju här!
Hon är tveksam till om högskolan har lärt sig något av Vita havet-debatten.
– De fick utstå hård kritik och jag tror snarare att man håller mig ansvarig även för det.

Någon som vet allt om cancelkultur är Kajsa Ekis Ekman, skribent, författare och sedd som en av Sveriges främsta vänster­intellektuella. När hon 2021 utkom med Om könets existens (Polaris), där hon resonerar kring den nya synen på kön som något som sitter i huvudet snarare än någonting vi föds med, började kyliga vindar blåsa.
– Jag har förlorat arbeten. Jag har blivit av med vänner. Jag har fått föreläsningar avbokade. När föreningar vill ordna föreläsningar med mig kan det hända att de inte hittar lokal, då föreståndaren är rädd att drabbas av drev och inte vågar hyra ut. Samtidigt talar jag i parlament, på universitet och människorättsforum i många länder i Europa, Latinamerika, USA och Australien. Svartlistningen tycks bara gälla i Sverige.

Kajsa Ekis Ekman. Foto: Joel Nilsson

Ett vanligt argument är att Kajsa Ekis Ekmans – och andra som framför något som uppfattas som kontroversiellt – blotta närvaro riskerar att göra åhörarna ”otrygga”.
– Ingen känner sig otrygg av att möta andras åsikter, kontrar hon. Det är bra att möta åsikter. Den som säger sig känna sig otrygg kan bara inte formulera ett ideologiskt försvar av sina egna krav på bokbål.
Är det för lätt att stämplas som ”kontroversiell” i Sverige, och vad menar man egentligen med etiketten?
– Ja. Etiketten kontroversiell är innehållslös utöver att den utdefinierar en intellektuell som inte värd att ta på allvar, eller möjlig att svartlista.
Kan cancelkultur vara positivt? Vem eller vilka bör i så fall inte välkomnas på exempelvis bibliotek, och vilkas verk – om någras – bör rensas ut?
– Frågan är helt fel ställd och visar på hela problemet. Det handlar inte om vem, utan om vad. Det är inte lämpligt, enligt mig, med till exempel våldspornografiska skildringar i barnböcker, eller uppmaningar till folkmord. Det betyder dock inte att författaren inte ska få hålla föredrag, skriva artiklar eller få anställning, om han talar om helt andra saker. Vi diskuterar idéer, vi fördömer inte personer. Det senare är politisk förföljelse.
Vissa menar att cancelkultur och censur är marginella fenomen och att debatten handlar om ”halmgubbar”?
– Det är definitivt ingen halmgubbe. Det pågår och det drabbar framför allt feminister och socialister. Det är vi som talar om kvinnors rättigheter och emot kapitalism och imperialism som blir av med jobben, censureras, inte kan göra politisk karriär och blir utkastade från organisationer. Jag kan räkna upp ett tjugotal kvinnor och socialister som har blivit uteslutna ur partier och organisationer för sina åsikter, till exempel att det är kvinnor som föder barn, och att det är kvinnor som har mens.
Vår samtid säger sig stå för tolerans och mångfald men är i själva verket extremt intolerant, säger Kajsa Ekis Ekman, i ett eko av Konstfacks Sara Kristoffersson.
– Sverige vårdar inte sina intellektuella. Den intellektuellas uppgift är att ifrågasätta, tänka fritt och gå emot strömmen. I dag försöker man tysta detta och det kommer att stå oss dyrt som samhälle.

Hana Al-Khamri. Foto: Ida Borg

Journalisten Hana Al-Khamri med bakgrund i Saudiarabien gjorde en obehaglig upptäckt när hennes Sommarprat sändes i augusti förra året: en bit om vår svenske kungs motstånd mot kvinnlig tronföljd hade klippts bort.
Formuleringen var redan godkänd av ansvarig utgivare, berättar Hana Al-Khamri. Originalmanus hade skickats till alla inom produktionen. Men i sista minuten dök en annan person upp med censursaxen:
– Det var jättemärkligt och upprörande. För mig som verkat som journalist i en diktatur där staten har rätt att censurera, är det särskilt chockerande att komma till en demokrati där yttrandefriheten är garanterad – och vara med om detta.
Hana Al-Khamri tycker att det faktum att censuren skett frivilligt gör det hela extra obehagligt.
– I Saudiarabien sker det öppet; artiklar om känsliga ämnen refuseras till följd av statens censur. Men här handlar det om självpåtagen censur, och den typen av ingrepp är en förolämpning mot den långa kampen för yttrandefriheten.
Självcensuren är särskilt farlig då den är osynlig, påpekar hon:
– Den sker inne i folks hjärnor, vi andra vet inte vad som censurerats. Det gör mig sorgsen att tänka på alla som kämpat före oss. Vi ska inte se kampen som vunnen, särskilt inte när yttrandefriheten är under attack från så många olika håll.
– Om Sommar i P1 ska be om ursäkt, ska de inte göra det för min skull, utan för att de har fattat ett felaktigt publicistiskt beslut.

Sommar i P1:s ansvarig utgivare Karin Lindblom kommenterar Hana Al-Khamris program:
– Jag var inte inblandad i beslutet att klippa bort stycket om kungen ur [Al-Khamris] program. Jag var ledig då programmet publicerades och beslutet togs av en annan person som då var utgivare.
– Vi behöver förhålla oss till förtals­regelverket såväl som till våra programregler och i förlängningen vårt sändningstillstånd och sedan ett par år tillbaka också till MO/MEN (Medieombudsmannen/Mediernas etiknämnd, reds anm).
Al-Khamris Sommar var ”grundligt bearbetat” innan det publicerades, fortsätter Karin Lindblom.
– Det som blev olyckligt var väl att den sista ändringen genomfördes så sent. Vi kan självkritiskt säga att det inte ska hända igen. I övrigt vill jag inte recensera beslutet, eftersom jag inte var med när det fattades.

Granskning av universitetens cancelkultur

I november meddelade utbildningsminister Mats Persson (L) att han tillsätter en utredning som ska granska cancelkultur vid svenska lärosäten. Bakgrunden är Kalla Faktas avslöjande (TV4 31/10–22) om hur universitetsanställda blir utfrysta när de berör ämnen som ses som känsliga. Sara Kristofferssons fall var centralt.
– När den akademiska miljön genomsyras av en tystnadskultur skapas en andefattig akademisk miljö som hämmar det fria tänkandet, vilket inte hör hemma på våra lärosäten, säger Mats Persson. Även om cancelkultur kan resultera i drev där många sluter upp, handlar det i grunden om individuella åsikter och idéer. Något som kan vara svårt att komma åt med politisk styrning.
Vilken typ av åtgärder är egentligen möjliga att föreslå?
– Att förändra en kultur är inte något man gör med ett enskilt beslut, konstaterar Mats Persson. På de ställen som har problem med en utpekande- och tystnadskultur är det framför allt universiteten och högskolorna själva som behöver få bukt med det. Men jag tror att en sådan här utredning från en expertmyndighet hjälper till i det arbetet.

Artikeln publicerades först i Biblioteksbladet nummer 1 2023, Numret om det ofria ordet.

8 kommentarer

  1. Okej, nu när sidan laddades om fick jag upp att Thomas redan hade svarat Rebecca om transpersoner i damidrott, i stort sett med samma exempel och argument som jag hade. Det fick jag av någon anledning inte upp när jag först gick in på sidan…

  2. Rebecca: Att det blir allt vanligare att biologiskt kvinnliga idrottare konkurreras ut från pallplatser av man-till-kvinna-transsexuella är knappast ett påstående som borde vara kontroversiellt. Bara häromdagen berättade SVT Nyheter om hur transsexuella Austin Killips vunnit cykelloppet Tour of the Gila (https://www.svt.se/sport/cykel/transkvinnas-vinst-i-cykellopp-skapar-kanslor). Sedan tidigare har vi t.ex. en annan cyklist, Veronica Ivy, MMA-fightern Fallon Fox som genom sin överlägsna styrka orsakade en av sina motståndare en svår skallfraktur, och kanske mest omtalad av dem alla just nu, Lia Thomas som vunnit flera tävlingar och slagit rekord inom simning på college-nivå.

    Och visst, det är väl fortfarande till 99,9% biologiska kvinnor som står på prispallarna, men allt tyder på att transpersonerna kommer att bli många fler på dessa så länge inte idrottens kontrollorganisationer gemensamt sätter ner foten. För antalet transpersoner ökar explosionsartat i västvärlden och det är ett faktum att biologiska män har en rad fördelar framför biologiska kvinnor när det kommer till fysiken: större muskelmassa, större lungkapacitet, kraftigare skelett, snabbare reflexer… Fördelar vilka möjligen försvagas men knappast försvinner vid ett könsbyte.

    Så på tal om att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Att acceptera transpersoner och behandla dem med respekt måste kanske inte innebära att man blundar för det orätta i att unga kvinnor som kämpat ett helt liv för att bli bäst inom sin idrott plötsligt finner sig utklassade av en halvtränad transperson? Eller för att vi faktiskt har ett problem med en växande grupp personer som djupt ångrar sina könsbyten och anser sig drivna till dem av ett samhälle bara allt för ivrigt att inte framstå som ifrågasättande?

  3. Rebecca, för några år sedan avbröt Uppsala Pride allt samarbete med stadens borgerliga partier med hänvisning till det intersektionella perspektivet. De menade – på fullt allvar – att man inte kunde vara för kvinnors och HBTQ-personers rättigheter samt antirasist utan att samtidigt vara socialist.

    Begreppet ”intersektionalitet” myntades i samband med att man lanserade det som ett akademiskt verktyg i syfte att synliggöra missförhållanden i samhället som annars kanske skulle gå en förbi. I likhet med begreppet ”könsmaktsordningen” kapades dock begreppet av radikala vänsteraktivister och används numera med ett verktyg för att synliggöra meningsmotståndare, brännmärka dem som -ister och -fober samt tysta ned fri debatt och kritiska åsikter.

    Om intersektionalitet är ett neutralt, akademiskt verktyg för att synliggöra missförhållanden, varför används det uteslutande av vänsteraktivister och vänsterlutande debattörer, akademiker och politiker? Jag har sett hur många föreläsningar som helst som gått i ”normkritiskt” tecken, har själv genomlidit en HBTQ-certifiering på mitt bibliotek och läst mängder med böcker och rapporter där intersektionalitet används. De har alla en sak gemensamt: förr eller senare utmynnar allting i att man ”måste nedmontera” det kapitalistiska samhället – närmare bestämt det ”vita, heteronormativa kapitalistiska systemet.”

    Du ber om en ”lista” över transkvinnor som slagit rekord eller ”forskningsstudier” som visar att det är ett ”etablerat fenomen.” Jag finner det förbluffande att du inte känner till hur transkvinnor under de senaste åren intagit en närmast helt dominerande ställning inom de idrottsgrenar som de numera tävlar i som kvinnor:

    https://adflegal.org/article/transgender-athletes-breaking-records-womens-sports

    https://www.newyorker.com/sports/sporting-scene/how-one-swimmer-became-the-focus-of-a-debate-about-trans-athletes

    https://www.news.com.au/sport/more-sports/more-fury-as-transgender-swimmer-keeps-smashing-records/news-story/19885d2661a86641d6ab011cd8b3acef

    https://www.westernstandard.news/news/canadian-transsexual-athlete-breaking-female-race-records/article_f7348b5a-b918-11ed-9cda-6b65dead0349.html

    https://komonews.com/news/nation-world/trans-swimmer-who-broke-records-won-championship-says-she-belongs-on-the-womens-team-lia-thomas-sports-illustrated-transgender-athlete-university-of-pennsylvania-ncaa-swim-swimming-men-women-freestyle

    https://www.dailymail.co.uk/news/article-11799445/Trans-athlete-WINS-womens-1-500m-event-Canada.html

    Det där är bara ett axplock av hur många fall som helst som man med en enkel sökning kan finna.

    Om det nu är så att manliga respektive kvinnliga fysiska attribut inte spelar någon roll, varför hör vi nästan aldrig talas om transmän som slår sina biologiskt manliga medtävlare? Var är den transman som gått upp i ringen mot en biologiskt manlig tungviktsboxare och vunnit? Däremot finns ett magvändande klipp där en MMA-tävlande transkvinna slår sin kvinnliga motståndare sönder och samman i buren och t o m spräcker hennes skalle. Att kalla det något annat än en mans ohöljda våld mot en kvinna är att inte ha någon som helst kontakt med verkligheten.

    ” …det hon gör aktivt bidrar till att skada transpersoner, som grupp och individer.” Jaså? Hur då? Finns det bevis på denna händelsekedja? Oproportionerligt många med påstådd könsdysfori lider av en mängd andra psykiska sjukdomar. Aktivisterna vill ha det till att de sistnämnda är ett direkt resultat av det förstnämnda och benämner alla funderingar på det motsatta – liksom du – som ”transfobi.”

    Det är ett passivt-aggressivt sätt att försöka tysta saklig debatt och ifrågasättande. En av woke-sektens favoritargument för att få tyst på sina meningsmotståndare är att säga: ”Ord är våld”, något som borde nackhåren att resa sig på varenda vettig bibliotekarie i en liberalhumanistisk demokrati.

  4. ”Sakkunniga i transfrågor på RFSU faktagranskade boken.”

    Dessa personer är partiska eftersom de bekänner sig till den ideologi som Ekman kritiserar. Deras definition av ”fakta” tillåter att biologiska män inte bara kan tävla mot biologiska kvinnor i idrottssammanhang utan att det är helt naturligt att de slår åtskilliga rekord i samband med detta. Deras definition av ”fakta” leder till en värld där biologiska tjejer med idrottsambitioner som bäst endast kan hoppas på att uppnå en andraplats på prispallen.

    Ekman vill inte avhumanisera transpersoner på något sätt utan menar att transkampen är inte densamma som kvinnokampen och att man därmed måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Det intersektionella perspektivet förblindar resonlig debatt då det stämplar alla med avvikande åsikter som allehanda -ister och -fober.

    Att Kajsa Ekis Ekman är en sunkig kommunist med högst tvivelaktiga åsikter i en rad andra ämnen är en diskussion för en annan dag.

    1. Thomas, du får väldigt gärna visa mig en lista över ”rekord” som transkvinnor har satt, eller forskningsstudier som stödjer att detta är ett etablerat fenomen.

      Jag håller helt med dig om att RFSU också är partiska åt sitt håll. Trots det tycker jag att deras granskning håller sig ganska bra till sakfrågan – att granska påståenden och tolkningen av forskningsstudier som källhänvisas till i Ekis bok. Givetvis bör en förhålla sig kritiskt, men när det gäller transfrågor och kunskaper om aktuell forskning i ämnet – ja, då skulle jag säga att RFSU, och särskild Edward Summanen, har en tung kompetens.

      Vad Ekis vill och inte vill låter jag vara osagt, men faktumet är att det hon gör aktivt bidrar till att skada transpersoner, som grupp och individer. Det är en grupp som, på grund av hur de bemöts av vården och av samhället i stort, dessvärre löper en förhöjd risk att drabbas av såväl psykisk ohälsa som våldsbrott. Att inte tycka att de åtminstone förtjänar respekt nog att bemötas som den de är som individ, ja, det är transfobt – oavsett avsikten bakom.

      Intersektionalitet handlar inte om att peka ut folk eller tysta ”resonliga” debatter. Det handlar om att, som du så fint uttrycker det, hålla två tankar i huvudet samtidigt. Cis-kvinnor förtrycks för att de(/vi) är kvinnor, och transkvinnor möter också kvinnoförtryck – och samtidigt förtrycks de i egenskap av att vara transpersoner. Det handlar om att förstå hur olika typer av förtryck hänger ihop och hur de påverkar människor och samhället. Det är ingen tävling om vem det är mest synd om, eller en klappjakt på oliktänkande. Det är en metod för att förstå samhällsfenomen.

      Jag kommer inte att tillägga något mer. Jag inser att vi sannolikt inte kommer att mötas i frågan. Men visa gärna den där listan, jag är mycket nyfiken på den. Ha det fint!

  5. Jag reagerar på att det engelska ordet ”cancel” används i svenskspråkligt sammanhang. Det är särskilt anmärkningsvärt att det sker i Biblioteksbladet, ett organ som borde värna vårt språk, i stället för att utsätta det för uppluckring.
    Att ordet ”cancelkultur” alls förekommer är antagligen en följd av migrationspolitiken – att utlandsfödda skribenter ges möjlighet att föra sina externa strider från en skyddad svensk bas. Det är också i sig ett uttryck för uteslutningssträvande gruppbildning, det som artikeln säger sig vilja motverka. Genom att använda sig av anglicismer vill skribenterna skapa sig ett utrymme som de inte har i ett svenskspråkligt sammanhang.
    Men, å andra sidan: spelar en anglicism någon roll i en situation när svenska politiker bjuder in världens värsta mördarstat, USA, till att överta vårt land? Jo, det spelar roll.
    Det ökar acceptansen för det övergrepp som pågår. Det finns ett hot mot Sverige. Det kommer inte utifrån, men inifrån – i det lilla med användningen av anglicismer. I det större med ansökningen till Nato, som kommer att dra in Sverige i ”Västvärldens” krigssträvanden.
    För att säga det kortare: ondskan talar amerikanska.

  6. Elever på en konsthögskola riktar intern kritik mot skolan. En professor går ut i media, kritiserar eleverna och ger en (som jag ser det: mycket missvisande) bild av vad kritiken handlade om. Hennes kollegor tycker inte hon hanterat det bra och uttalar sig till stöd för elevgruppen. Hon känner sig utfryst, skriver en bok och blir inbjuden i alla möjliga sammanhang. Rektor gör avbön. Hennes bild av konflikten blir så populär att den dominerar sökträffarna på google, anammas av utbildningsministern och nu återges okritiskt i Biblioteksbladets artikel.

    Men den ursprungliga, rätt nyanserade, kritiken av konsthögskolans homogenitet kräver avsevärt mycket mer grävande att hitta fram. Är det verkligen professorn som blivit censurerad här? Eller eleverna?

    En vänsterdebattör skriver en debattbok som argumenterar för att det är ett hot mot samhället att en utsatt minoritet får rättigheter de länge kämpat för (könsbekräftande vård, rätt juridiskt kön m.m.). Stora delar av vänstern tycker därför inte längre hon är en intressant debattör att bjuda in, men hon välkomnas istället varmt av konservativa tyckare. Kanske tråkigt för henne, men är det verkligen censur?

    Jag tycker ärligt talat hela reportaget är rätt konstigt. Var är följdfrågorna?

  7. Problemet med artikeln är ju att i Ekis fall så visade det ju sig att boken ”Om könets existens” innehöll väldigt många faktafel. Sakkunniga i transfrågor på RFSU faktagranskade boken och gav t o m ut en egen publikation (finns på RFSUs hemsida) som belyser uppemot 100 faktafel gällande bl a tolkningen av olika forskningsresultat och -studier. I det fallet handlar kritiken i huvudsak om att sakkunniga bemötte rena felaktigheter om transpersoner och transvården som Ekis spred som sanningar. Ekis är säkert kunnig inom andra fält, men i just transfrågor och gällande ”Om könets existens”, så finns det definitivt fog för ifrågasättande p g a upprepade faktafel och en i övrigt uppvisad stark ovilja att respektera transpersoner som människor. Så skedde också, och så fungerar yttrandefrihet. Det känns därför, i min mening, missvisande att ta henne som exempel på offer för, en annars högst reell, cancel-kultur.

    Det ska bli intressant att se vad utredningen i stort visar, och vilken bäring den har.

Senaste nytt

Nyheter

Trängd folkbildning hot mot biblioteken

Strypta anslag drabbar studieförbunden, Utbildningsradion och biblioteken. I ett kritiskt remissyttrande slår Svensk biblioteksförening fast att folkbildningen är hotad och kan försvinna på många platser i Sverige och Kungliga biblioteket föreslår ett nytt delmål för folkbildningen.

9 dec 2024 • 2 min