Så bemöter amerikanska folkbibliotek ICE

Hur ska demokratiska institutioner agera när samhället börjar bli odemokratiskt? Amerikanska folkbibliotekschefer om hur de förbereder sin personal på att möta den federala migrationspolisen ICE.

Det är ett mardrömsscenario: en grupp maskerade agenter från USA:s immigrationsmyndighet ICE kliver in genom bibliotekets dörrar, letar efter personer eller kräver ut uppgifter som personalen inte är beredd att lämna ifrån sig. Sedan ICE genomfört räder mot hem, arbetsplatser och offentliga verksamheter runt om i landet har många folkbibliotek tvingats fundera över hur de ska förbereda personalen, skydda besökare, hantera incidenter och ta fram rutiner både för att dämpa en akut situation och för att stötta verksamheten långsiktigt efteråt.

I februari arrangerade Public Library Association (PLA) webbinariet ”Responding to ICE at the Library: Real World Approaches” för att diskutera just dessa frågor. Medverkade gjorde Scott Duimstra, chef för Hennepin County Library i Minnesota, Kimberly B. Knight, chef för Virginia Beach Public Library i Virginia, och Jocelyne Sansing, chef för Middleton Public Library i Wisconsin.

Förberedande samtal

Kimberly B. Knight: Vi har ett återkommande personalmöte varje kvartal som kallas ”Let’s Talk”, där medarbetarna kan skicka in frågor anonymt. Där kom det en fråga: ”Vilken policy har biblioteket när det gäller ICE-agenter som arbetar inne i byggnaden och eventuellt utreder besökare och personal?” Den frågan ställdes för ett år sedan, innan detta började dominera nyhetsrapporteringen. Då tänkte vi ungefär: hur sannolikt är det egentligen? Men jag tror att vi alla är här i dag därför att det faktiskt har blivit verklighet. När frågan kom upp igen i höstas bjöd vi in en lokal polis som ägnade en timme åt att svara på personalens frågor. Jag vill verkligen ge vår personal erkännande för att de hade framförhållningen att ställa de här frågorna och hjälpa oss att tänka igenom saken, så att vi kunde vara bättre förberedda när situationen väl uppstod.

Jocelyne Sansing: Jag är ingen expert på det här området, men jag har erfarenhet av att arbeta tillsammans med rättsvårdande myndigheter. Det som gör situationen annorlunda nu, i denna historiska stund, är det påtagliga åsidosättandet av rättssäkerheten. Det som tidigare var ett reglerat förfarande kan nu mycket snabbt utvecklas till ett nödläge. Det är omedelbart förvirrande och mycket skrämmande. För oss har det hjälpt att närma oss frågan eftertänksamt och proaktivt. Genom att öva på vad vi faktiskt skulle säga och göra i olika situationer har vi kunnat minska en del av rädslan.

Scott Duimstra: Det här är ett område där jag helst inte hade velat vara sakkunnig. Men som jag brukar säga till mina barn: man kan inte välja vilka händelser man drabbas av, bara hur man väljer att reagera på dem. Vi började ha tidiga personalsamtal redan 2025, och vårt besked då var enkelt: lägg er inte i, men hjälp inte heller till. Efterhand som vi mötte aktivitet i anslutning till våra bibliotek blev den vägledningen mer detaljerad. Den första incidenten inträffade i byggnaden där Ridgedale Library ligger på andra våningen och länets domstolsväsende på den tredje, den 29 december. Tidigt på dagen fick vi veta att två civilklädda ICE-tjänstemän stod utanför domstolen och väntade på att gripa personer när de släpptes. När de sedan kom ut på eftermiddagen rusade mer än ett dussin agenter in i byggnaden och förde dem nedför trapporna medan personer i närheten filmade. Den 7 januari sköts Renee Good till döds av ICE-agenter när hon satt i sin bil. Det skedde bara några kvarter från vårt bibliotek Hosmer Library och påverkade både personalen där och hela närområdet starkt. Senare samma dag dök ICE-agenter upp vid Roosevelt High School precis när skoldagen slutade. Många elever flydde över gatan till Roosevelt Library. Biblioteket blev en fristad för dem i den situationen. Vi har också haft många incidenter på parkeringsplatser — ICE-agenter som förberett en insats eller kanske bara stått där som en form av skrämseltaktik. Föreställ dig att komma till jobbet och det första du ser är en federal agent som parkerat på din arbetsplats. Då känner du dig inte trygg när du går in. Det här är sådant vi aldrig tidigare behövt ta höjd för. Inget i våra tidigare erfarenheter passade den situation vi stod inför.

Praktiska förberedelser

Kimberly B. Knight: Vi började med att se över vår policy för acceptabelt beteende. Vi bad våra samarbetspartner inom rättsväsendet om vägledning, och de sa att vi skulle behandla det som vilken annan polisiär situation som helst: säkerställa vår egen och besökarnas trygghet, agera professionellt och lagenligt, och sedan hjälpa till att återställa ordningen när situationen var över.

Jocelyne Sansing: Det första vi gjorde var att utse vem som har mandat att hantera den här typen av situationer. Det är förstås bibliotekschefen. Men vad händer om bibliotekschefen är på semester? Är den informationen och kontaktuppgifterna lätt tillgängliga? Vi såg också över våra lokaler: finns det tydlig skyltning som markerar vilka utrymmen som är offentliga och vilka som inte är det? Var finns dörrar som vi kan låsa eller stänga? Det kan vara klokt att låta en kollega gå igenom lokalerna med nya ögon och hjälpa till att upptäcka sådant som är otydligt. Det här är konkreta, enkla åtgärder som faktiskt ligger inom vår kontroll.

Scott Duimstra: Läget i våra lokalsamhällen förändras snabbt från dag till dag, ibland från timme till timme. Vi har levt i en verklighet präglad av desinformation, skiftande responstider och ständiga frågor om hur man ska skydda inte bara allmänheten utan också personalen. Bibliotekets ursprungliga råd var att inte filma eller spela in, eftersom allt som dokumenteras i princip kan omfattas av offentlighetsbegäran. Men den hållningen ändrades, särskilt när vi såg att personal kunde bli föremål för ingripanden eller gripanden av ICE. Vår senaste instruktion var att hänvisa sådana frågor till vår säkerhetspersonal och därefter till lokal polis. Relationen till den lokala polisen är helt avgörande. Jag skulle börja bygga den redan nu, för ni kommer att behöva luta er mot den om ICE blir aktivt i ert område.

Utbildning och riktlinjer

Jocelyne Sansing: Folkbibliotek är offentliga platser, och rättsvårdande myndigheter, inklusive ICE, kan gå in i sådana utrymmen. De kan också begära ut handlingar som kräver någon form av domstolsbeslut eller husrannsakningsorder. I sådana lägen är det viktigt att vi inte av misstag lämnar ut information eller skyndar oss att hjälpa till, vilket vi annars är så vana vid att göra. Biblioteksanställda är tränade i att svara på frågor direkt. Men i en situation där mycket står på spel är det viktigare att behålla lugnet och ta det långsamt än att reagera omedelbart. Man måste följa beslutsordningen och öva på olika scenarier. Öva på formuleringar som: ”Jag har inte behörighet att svara på frågor eller ge tillgång till låntagaruppgifter. Var vänlig tala direkt med bibliotekschefen.” Repetera det om och om igen. Det kan kännas stelt, men ni har full rätt att upprepa er och hålla fast vid bibliotekets processer och policy.

Scott Duimstra: Vår instruktion var tydlig: försök inte argumentera med, fysiskt stoppa eller på annat sätt hindra en federal agent. Gör man det kan det utgöra ett federalt brott, och personalen måste förstå hur allvarligt det är. Vi har försökt vara mycket tydliga med det, samtidigt som vi påmint medarbetarna om att hålla sig lugna och sätta sin egen säkerhet främst. Vi tog också fram ett rapporteringsformulär där personalen kunde dokumentera ICE:s eller andra federala agenters agerande, så att länet vid behov skulle kunna lämna in en brottsanmälan i efterhand. Det är enkelt att fylla i, och vem som helst kan använda det — inte bara chefer. Syftet är helt enkelt att få ned vad som faktiskt hände, så att länets jurister sedan kan avgöra om det finns grund för en anmälan. Om det inte dokumenteras i stunden är det mycket svårt att följa upp i efterhand.

Långsiktiga följder

Scott Duimstra: ICE:s verksamhet i Minneapolis har förändrats och det finns färre agenter här nu. Men även när de försvinner finns traumat kvar, liksom de ekonomiska och utbildningsmässiga följderna. Bibliotekets roll som mötesplats har påverkats kraftigt. Vi hade till exempel ett läxhjälpsprogram på ett bibliotek som främst betjänar somalisk-amerikanska familjer. Där gick man från full närvaro till att inga elever alls dök upp, praktiskt taget över en natt. Man förstår varför föräldrarna fattade det beslutet, men det får ändå tydliga konsekvenser — både för eleverna och för våra verksamheter.

Jocelyne Sansing: Även om vi inte haft någon konkret incident här i Middleton har vi märkt effekterna. Grupper som våra kurser i engelska som andraspråk har valt att inte längre hålla sina träffar på biblioteket, eftersom vuxna deltagare begränsar hur många platser de vågar besöka utanför hemmet. När jag berättade detta för vår biblioteksstyrelse och för vänföreningen blev de förkrossade. Men det var viktigt att påminna dem om att människor kommer tillbaka. Det kommer inte alltid att vara så här, och vi kommer att vara starkare för att vi tagit oss igenom det. Bibliotek står aldrig ensamma; vi kan luta oss mot våra relationer och våra resurser, förbereda oss, hålla kunskapen levande hos varandra — och sedan lägga den åt sidan tills det verkligen står för dörren.

Artikeln publicerades 26 mars av American Libraries Magazine, utgiven av den amerikanska biblioteksföreningen. Översättning med AI, bearbetning av Thord Eriksson