Så ska oseriös vetenskaplig publicering stoppas

Idag släpps ”Stockholmsdeklarationen”, ett upprop om att stoppa oseriös och för biblioteken kostsam publicering av vetenskap. ”Vi hoppas att det ska reformera publiceringssystemet”, säger Dan Larhammar, en av initiativtagarna.

Stockholmsdeklarationen är ett upprop där universitet, akademier, vetenskapliga sällskap och forskningsfinansiärer uppmanas att gå samman. Deklarationen publiceras idag i den vetenskapliga tidskriften Royal Society Open Science.

Det som ska bekämpas är oseriösa vetenskapliga tidskrifter som kan underminera allmänhetens förtroende för vetenskap. Detta ska bland annat ske genom etablering av nya principer kring vetenskaplig publicering.

– Jag hoppas att fler uppmärksammas på hur stort problemet är och att det här blir ett steg från ord till handling, så att vi börjar reformera publiceringssystemet, säger Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi som tillsammans med den tyska neuropsykologen och hjärnforskaren Bernhard A Sabel har tagit initiativ till deklarationen.

Ett viktigt steg på vägen var en konferens i Stockholm i somras med ett 20-tal inbjudna forskare och andra experter.

– Tillsammans försökte vi åstadkomma en bred och fyllig problembeskrivning, och det rådde väldigt stor enighet kring vilka problemen är, säger Dan Larhammar.

Konkret handlar det om en snabbt växande flora av oseriösa vetenskapliga tidskrifter som möter forskares behov att snabbt publicera forskning som inte alltid håller godtagbar kvalitet. Att dessa tidskrifter har en marknad hänger ihop med att antal publicering och citeringar bygger forskarkarriärer.

– Vi ser särskilt det här problemet i vissa länder. Det är några som är oerhört överrepresenterade för att det råder enorm konkurrens där, samtidigt som etiken i forskarutbildningen kanske inte är lika väl etablerad där som här. Många som köper sig författarskap är läkare på sjukhus i Indien och Kina, där de måste ha en vetenskaplig produktion för att befordras eller få forskningsanslag, säger Dan Larhammar.

I deklarationen lyfts fyra områden fram där det finns behov av åtgärder:

• Akademin måste återta kontrollen över vetenskaplig publicering. Idag publiceras mycket – seriös såväl som oseriös – forskning av vinstdrivande förlag. Ett större ansvar bör här läggas på forskningsbiblioteken.
• Meriteringssystemet för forskare måste bygga på kvalitet, inte kvantitet.
• System måste byggas upp för att identifiera och förebygga forskningsbedrägerier.
• Nationell och internationell lagstiftning behövs som skyddar forskningens kvalitet och integritet.

Genom att återta kontrollen över vetenskaplig publicering skulle forskarvärlden inte bara motarbeta de oseriösa tidskrifterna utan även utmana ”the Big Five”, alltså de fem vetenskapliga förlag som globalt dominerar utgivningen. Gemensamt för dem är vinstmarginaler i nivå med framgångsrika pengamaskiner som Google, Amazon och Apple. Biblioteksbladet uppmärksammade fenomenet i ett temanummer förra året.

Ett mått på hur lukrativ branschen är, är att svensken Erik Engström, vd för bolaget Relx som äger det största vetenskapliga förlaget Elsevier, för några år sedan var den näst bäst betalda av cheferna för Londonbörsens storbolag, med en årslön på 140 miljoner kronor.

Logiken som förklarar att dessa tidskrifter är så lukrativa skulle kunna vara hämtad ur en parodi i Grönköpings Veckoblad, anser Dag Larhammar.

– Någon startar en tidskrift där forskarna gör forskningen och skriver artiklarna, och sedan är det andra forskare som gör granskningen. Det enda tidskriften gör är att hitta en granskare och formatera innehållet enligt en viss mall – allt det görs automatiskt. Och så i slutändan, vad händer då? Jo, forskarna betalar för att få läsa sina egna artiklar, och har skänkt bort copyrighten till tidskriften. Det är en grotesk ekonomisk modell!

Att modellen ändå hålls vid liv hänger ihop med att de stora förlagen kontrollerar några av de mest prestigefulla tidskrifterna.

– Att få en artikel publicerad i Nature är som att äga en Porsche – man betalar för varumärket, och det är klart att det ger renommé. Men att betala 110 000 kronor för att få en artikel publicerad där är ju också ett slöseri med forskningsresurser, säger Dan Larhammar.

En väg bort från dessa förlag till en utgivning kontrollerad av till exempel lärosäten och deras bibliotek, skulle vara att forskningsfinansiärerna började ställa krav på att resurserna används effektivt.

– Vi är inte emot vinster, utan frågan är vad som sker med vinsten; går den till aktieägarna, eller är det pengar som går tillbaka till forskning i form av konferenser, resestipendier, subventioner i publiceringskostnader till mindre bemedlade forskare från fattiga länder?

Nu publiceras Stockholmsdeklarationen och ni hoppas på gensvar i forskarvärlden. Hur skulle det kunna se ut?

– Vi hoppas att de olika intressenterna, stakeholders, börjar arbeta tillsammans. För det krävs en internationell kraftsamling, men även på nationell nivå. Universiteten i Sverige skulle kunna enas om att man inte stödjer de här fruktansvärt dyra vinstdrivande tidskrifterna längre. Det ska inte ha samma enorma meritvärde att ha publicerat sig där, utan man får gå över och titta mer på innehållet och forskningens genomslag för de som söker tjänster och anslag.

Wilhelm Widmark, överbibliotekarie på Stockholms universitet och vice ordförande i Bibsamkonsortiets styrgrupp som bland annat förhandlar med de vetenskapliga förlagen för statliga svenska lärosätens, forskningsinstituts och myndigheters räkning, anser att deklarationens betydelse framför allt hänger på att den kommit till på initiativ av tunga forskare.

– Hur pass stor genomslagskraft den får blir beroende på de internationella reaktionerna. Den borde kunna få en stor spridning. Deklarationen uppmanar till samarbete för att förändra systemet – det är det som brukar vara svårast att få till.