Ganska nyligen gav Svensk Biblioteksförening ut rapporten Verka samman – En undersökning av samverkansmodellen utifrån biblioteksperspektivet. Det är den fristående...

Ganska nyligen gav Svensk Biblioteksförening ut rapporten Verka samman – En undersökning av samverkansmodellen utifrån biblioteksperspektivet. Det är den fristående konsulten Anette Johansson som står bakom rapporten som kan sägas vara en summering (med biblioteken i fokus) av det första steget i det stora entreprenadprojekt som Alliansen är i färd med att genomföra när det gäller den statliga kulturpolitiken.

Rapporten bjuder på en genomgång av modellen, presentation av de berörda aktörerna, en närläsning och analys av de fem första kulturplanerna som skrevs av lika många regioner inför införandet av modellen 2010; här finns reflektioner och förväntningar. Sist men inte minst finns en minikatalog med tips som kan vara värdefulla för de bibliotek som är på väg in i samverkansprocessen.

Här speglas också de dissonanser som finns mellan de inblandade nivåerna. Den lokala nivån tycks ha dragit det kortaste strået – inte helt utan egen förskyllan. Även om de bjudits in till samtal har flera lokala chefer avstått från att medverka –avstått från eller inte orkat ta plats i de viktiga regionala samtalen om utveckling och fördelning av resurser som på sikt även kan komma den lokala nivån till del. Men, som Anette Johansson också framhåller på ett ställe i rapporten, ”viljan att medverka kan påverkas av på vilket sätt man bjuds in”.

Den redan tidigare kända inbördes dissonansen på den statliga nivån, dvs mellan KB och Kulturrådet, blir i rapporten ytterligare bekräftad. Det är också den som Svensk Biblioteksförening lyfter som en – som jag tolkar det – kritisk synpunkt i det i övrigt ganska positiva pressmeddelande som lanserade rapporten. Den kritiska synpunkten är befogad eftersom mycket i rapporten ger stöd för den nationella biblioteksstrategi som föreningen driver. Den krävs nog för att få alla inblandade att ”verka samman” i de regionala kulturplanerna och i denna modell där det verkar vara viktigare att veta hur den byråkratiska slipstenen ska dras än att ha kompetens inom olika kulturområden.

Kulturplanearbetet har lett till att biblioteksfrågorna fått ett ökat genomslag (på regional nivå) och att man också upplevt ett ökat politiskt engagemang (på lokal nivå). Ökad synlighet med andra ord. Så står det i den inledande sammanfattande texten, men lite stöd för detta ges, enligt mitt förmenande, i rapporten som helhet. Hur som helst kan man konstatera att det är en synlighet och ett engagemang som inte genererat något ekonomiskt utfall för biblioteken att tala om. I de fall anslagen har utökats till kulturområdet i regionen har – utom i undantagsfall – biblioteksverksamheten inte fått del av resurserna.

Det väcker onekligen frågan om hur man ser på biblioteken som aktör och/eller hur biblioteken har positionerat sig som aktörer. I viss mån ges svaret på det också i rapporten, dock utan att vidare problematiseras: biblioteken uppfattas generellt visserligen som en kulturutövare men en självgående och en ”problemfri” sådan som ”det inte behövde dryftas särskilt mycket om och med”.

Självklara, självgående – känns det igen?

Rapportproduktion är en liten del av Svensk Biblioteksförenings verksamhet. Man gör mycket annat också. Det försöker vi i detta nummer (och inför årsmötet och Biblioteksdagarna) på olika sätt belysa i ett temablock som vi kallar Meningen med föreningen. Det skulle också ha kunnat heta Svensk Biblioteksförening – så funkar det.