Skarpt och smart eller ett övertramp?

Den offentliga debatten måste vara fri. Ingen skall behöva riskera repressalier för sina framförda åsikter. Jag hoppas och tror att bibliotekarier i gemen ställer sig bakom dessa villkor.
I det här fallet verkar en aktivistisk böjelse ha påverkat förmågan att uppfatta det egna samhällsansvaret.

Det är skönt att se att åtminstone vissa bibliotekarier vågar kritisera Högsbobibliotekets ”skämt”. Jag minns härom året när en bibliotekarie i ett av landets bibliotek i samband med 1 maj hade gjort en skyltning bestående av böcker som belyste de ohyggliga brott som begåtts i socialismens namn genom historien. Visserligen var även det beskrivet som ett ”skämt” och hade plockats ned innan biblioteket öppnade, men inte en jeppe i vårt skrå red ut med dragen lans för att försvara honom eller på något sätt relativisera tilltaget, vilket tyvärr skett i alltför hög grad i samband med Högsbohistorien. Det faktum att det ältas så mycket hos oss visar att aktivism åt ena hållet alltjämt ses som antingen oproblematiskt eller något som måste rättfärdigas, om än indirekt. Jag har själv haft utbyte under de senaste dagarna med kollegor på nätet som uttrycker totalt oförstånd inför kritiken mot Högsbo, vilket är skrämmande på riktigt.

När man står med fötterna fast förankrade i den värdegrundscertifierade mylla som utgör en åsiktskorridors mitt är det lätt att tappa det demokratiska perspektivet.

Förljugen ynkedom att försöka krypa ur att utgallringen och skämtet handlar om Lena Anderssons ledare om ev vanvård av barn och tipset om att gröt är billigt (som jag äter varje dag till frukost sedan 20 år).
Sedan menar jag att nu får vi tills vidare acceptera att det förhåller sig så att barn kommer hungriga till skolan och då måste de få att äta.
Skolan har en nyckelroll för att integrera så många som möjligt. Detta kräver mycket stora resurser från staten så att skolorna i utsatta områden kan förvandlas till attraktiva toppskolor – avgörande för hur vårt samhälle ska se ut om 10-20 år.

I egenskap av besökare på Högsbo bibliotek tittar jag ofta i hyllan med utgallrade böcker som står i anslutning till entrén. De flesta verk som finns där är helt logiskt skrivna av de mest kända och sålda författarna i Sverige eftersom deras böcker köps in i överlägset flest exemplar p g a intresset för att låna dessa. Redan härom veckan, INNAN Lena Anderssons omtalade artikel publicerades, noterade jag att hennes roman ”Egenmäktigt förfarande” stod där. Inget konstigt med det. T ex finns hennes senaste alster ”Koryféerna” i sammanlagt 60 exemplar i olika format runtom på biblioteken i Göteborg – de cirkulerar bl a beroende på var de lämnas in – och går enligt Gotlibs databas f n att låna på Högsbo bibliotek som ljudbok, där även ytterligare verk av Andersson finns i hyllorna. Utöver det, vad hände? En bibliotekarie skämtade om ett dagsaktuellt ämne på Instagram. Vi kanske bör belägga den yrkesgruppen med munkavle och/eller internet-förbud för säkerhets skull – eller också står inte reaktionerna i proportion till vad som de facto inträffade.

Det är minst sagt märkligt att så många inom biblioteksvärlden inte förstår hur olämpligt detta tilltag från Högsbo bibliotek är. Att till och med några bibliotekschefer ovan relativiserar det hela är pinsamt. Att som någon i kommentarerna ovan göra det till en yttrandefrihetsfråga för bibliotekarier att i sitt yrkesutövande ta ställning i politiska frågor, innebär ju att man inte har förstått bibliotekens roll överhuvudtaget. Tilltaget från Högsbo och den efterföljande interna debatten förstärker tyvärr bara bilden av biblioteken som aktivister på vänsterkanten, och ger högerpopulisterna vatten på sin kvarn. Oprofessionellt är bara förnamnet!

Förvånansvärt många väljer att fultolka kritiken mot Högsbo. Man får det att låta som om kritikerna inte förstått hur gallringsprinciperna tillämpas på landets folkbibliotek och att de inte begriper att det är fullt naturligt att många exemplar av Anderssons böcker så småningom gallras ut när efterfrågan minskar.

Det handlar inte om det. Jag är övertygad om att ytterst få av Högsbos kritiker tror att biblioteket valde att på riktigt rensa bort hennes böcker från hyllorna. Det handlar om symboliken i det förmenta ”skämtet” och den underliggande meningen att det är så här vi på våra moraliskt och politiskt oantastliga bibliotek egentligen tycker om Lena Andersson.

Jens: Huruvida jag personligen närvarat vid en drag queen story hour eller inte är faktiskt totalt irrelevant. Så länge du inte vill mena att de är något helt annat än de utger sig för att vara… Är det inte män utklädda till kvinnor som läser normkritiska sagor? Och som uppenbarligen (av olika skäl) retar upp en betydande del av befolkningen? Eller vad är det du menar att jag skulle ha missat? Försöker du möjligen att i brist på sakliga argument helt enkelt förolämpa mig?

Och beträffande att barnkulturens mainstream skulle vara genomsyrad av ”politik fast från annat håll” så gällde det kanske för femtio år sedan, men knappast idag. Det är dessutom skillnad på explicita och implicita värderingar inom kulturen.