Splittrad bild av biblioteken

För utomstående torde de diskussioner som nu förs och de signaler som biblioteksvärldens olika aktörer sänder, framstå som minst sagt...

För utomstående torde de diskussioner som nu förs och de signaler som biblioteksvärldens olika aktörer sänder, framstå som minst sagt förvirrande och i många stycken paradoxal.
Å ena sidan: På nationell nivå kan man inte nog betona vikten av bemannade (skol)bibliotek och bemanning med utbildad personal.
Å andra sidan: På lokal nivå sprider sig meröppet som ett alternativ och utan att darra på manschetten ett endaste dugg, omfamnar man möjligheten att detta förhoppningsvis är framtiden.

Vad ska folk tro? Ja, det ligger nära till hands att tänka: varför bemannat och utbildat – det går väl lika bra ändå. Tagga lånekortet bara och sen är saken biff.

Mumma för hårt trängda kommunalpolitiker.

I dagarna har ett intressant å-ena-sidan-å-andra-sidan-scenario dykt upp i Nacka kommun. Dykt upp och dykt upp förresten – det här skrev BBL om redan när privatiseringståget i Nacka påbörjade sin resa 2006 och det kan jag säga var inte poppis i delar av kåren: tråkmånsar och bakåtsträvare det var vad vi var för att vi sade som det var.

Men idag har vi alltså å ena sidan: En fd kommunal, numera privat (och uppskattad och välbesökt) bibliotekskedja Dieselverkstaden AB, som går med vinst och den vinsten plockar ägarna ut. Inget konstigt med det. Det är inte olagligt och faktiskt inte så förvånande, det var väl att vänta. Det kallas vinster i välfärden och är numera ganska vanligt inom skol-, vård- och omsorgsområdet där man framgångsrikt, åtminstone med kvantitativa mått mätt, gjort det allmänna och av medborgarna skattefinansierad verksamhet, privat. När jag är som mest strävhårig brukar jag tänka på det hela som en form av expropriation.

I samma Nacka kommun, några tågstationer bort, ligger å andra sidan Fisksätra kommunala bibliotek (omvittnad för sin profil som aktiv och uppskattad aktör i lokalsamhället) som inte har många korvören i årets budget (om den ska vara i balans) för inköp av böcker. Detta sedan kommunen införde det prestationsbaserade system där man får ersättning efter utlån och öppethållande. Ett taskigt utbud av nya böcker och andra media torde drabba utlånen och om dessa blir färre drabbar det sedan i sin tur den prestationsbaserade ersättningen och till slut är hela verksamheten nerhyvlad till en ostkant. Men vad vet man: i det läget kanske Dieselverkstaden AB kan undsätta med ett privat meröppet i Fisksätra…

Den ena gör vinstuttag, den andra kan knappt hålla näsan ovan vattenytan, i samma kommun och med sanktion från både politikerna och, får man anta, de som via valsedeln gett dem sitt förtroende: medborgarna.

Jag oroar mig ändå: Vad ska folk tro? Jag vill nog mena att ett slags likvärdighetsprincip har bidragit till den framgångssaga och det starka varumärke som folkbiblioteken ändå är. Jag tycker inte att alla bibliotek ska vara stöpta i samma form och ha samma profil, jag bryr mig inte om de drivs som kolchoser eller som aktiebolag men jag bryr mig om de ogenomtänkta beslut som gör att likvärdigheten på sikt undergrävs. Se vad det har lett till på skolans område.

Jag tänker också mycket på det för vår värld positiva budskap som SOM-institutet rapporterar år efter år: biblioteken hör till de offentliga institutioner som åtnjuter ett högt förtroende bland allmänheten. Förtroende – det är inget man får som bonus i corn flakespaketen – det är något som skapas över tid för att man visat sig vara reko, pålitlig och levererat med kvalitet och enligt förväntningar. Och det är med folkbiblioteken som med Systembolaget – man kan förvänta sig ett basutbud oavsett om man är i Kalix eller i Tranås. Ett gott och kunnigt bemötande. Noga utvalt. Några kan kanske satsa på ett specialsortiment, andra är kanske tvungna att hålla sig inom snävare ramar – men på ett ungefär vet man vad man kan förvänta sig oberoende av var man befinner sig.

Biblioteken är i en förtroendebransch. För att poletten ska trilla ned vill jag citera en reaktion på Kulturnytts inslag om Nacka, ordagrant, från en vän som inte har några professionella kopplingar till vår värld: ”Jamen va fan, håller biblioteken nu också på och trixar med vinster, finns det inte nån som går fri…”

Förvirrande måste också den diskussion verka som förts branschinternt under våren men som nu börjar få spridning också externt. Jag tänker på den som handlar om bilden av biblioteket och vad som därvidlag ska förtigas alternativt framhållas – i vanlig ordning finns det inte plats för två spår, det är antingen eller som gäller. Det handlar förstås om den olycksaliga biblioteksstatistiken från KB och huruvida vi ska – utgående för de siffror, också uppmätta över tid, som statistiken ger vid handen – tala om ragnarök eller om glädjebudskap av bibliska mått.

Kampen om problemformuleringsprivilegiet står mellan olyckskorparna och apostlarna. Apostlarna menar att vi inte ska tala om de nedåtgående trender som statistiken visar, vi ska inte tala om minskade öppettider, färre utlån, nerläggningar av filialer och stadsdelsbibliotek. Vi ska inte tala om pensionsavgångar som inte ersätts, om färre vikarietimmar och böcker.

Vi ska inte tala om detta för att det skickar fel signaler (till politikerna) och siffror i statistiken är dessutom alltid en tolkningsfråga. Konsekvensen av det sistnämnda blir att den dag siffrorna på dessa vitala områden i verksamheten pekar uppåt – ska vi inte tala om det då heller? Eftersom statistik är en tolkningsfråga…

Det vi kan tala om är att publika aktiviteter ökar på biblioteken liksom lånen av e-böcker, vi kan tala om de attraktiva mötesplatser som biblioteken är, om alla nya fina glashus som byggs och alla satsningar som trots allt görs på biblioteken, vi kan tala om biblioteken som kunskapstempel och en plats för livets goda. Om biblioteken som grädde på moset fast vi alla vet att grädden är det som först ryker från moset i svångremstider.

Olyckskorparna, och dit räknar jag mig själv vilket inte är någon hemlighet, menar att om inte vi talar om och funderar över de nedåtgående trenderna i statistiken, och framför allt vad man kan göra för att vända utvecklingen, vem ska då göra det?

Klyftorna ökar, vi står inför allvarliga problem med barns försämrade språkutveckling, läsförmåga och läsförståelse, färdigheter som är grundläggande för individuell utveckling och ett demokratiskt samhälle. Folkbibliotekens kanske största uppgift idag – jag skulle vilja se det som ett kall – är att nå alla de som inte använder biblioteket. För det är de som kanske behöver er allra mest. Att inte våga/vilja prata om att de nedåtgående trenderna i statistiken spelar någon roll i detta viktiga uppdrag – är ingenting annat än abdikation.

Visst ska vi se livet från den ljusa sidan också, bilden av biblioteket är trots allt intakt, förtroendet högt och som offentlig institution når man fler än någon annan. Glädjebudskapet har nått de redan frälsta. De syns i statistiken. De är många men de har under årens lopp blivit färre. Det behövs ett evangelium (kalla det nationell strategi om ni vill det) för alla de andra.

Eller ska vi fortsätta att dividera om glaset är halvfullt eller halvtomt?

Vad ska folk tro?