Det hade inte hunnit gå långt in på nyåret förrän ställningskriget kring e-boken intensifierades ytterligare. Från bibliotekshåll blev reaktionerna kraftiga...

Det hade inte hunnit gå långt in på nyåret förrän ställningskriget kring e-boken intensifierades ytterligare. Från bibliotekshåll blev reaktionerna kraftiga på Författarförbundets utspel där man förespråkar att samma regler ska gälla för lån av e-böcker som för pappersböcker, det vill säga att biblioteken ska få låna ut en e-bok i taget. Först när den utlånade e-boken ”lämnas tillbaka” kan nästa få låna.

I brist på hur man ska hantera det här med e- lutar man sig från Författarförbundets sida mot det handfasta och väl beprövade: en modell som bygger på papper och pärmar. Känns föga modernt och på något sätt helt på tvärs mot den teknik som är förutsättningen för e-mediet: tillgängligheten och det enkla mångfaldigandet. Man kan jämföra med hur det vore om bara en person i taget ett hushåll om fyra skulle kunna surfa på någon av familjens datorer eftersom man bara har ett abonnemang.

Ser man till förlagssidan så är fronten inte på något sätt enad och det finns de som, – utan att för den skull vilja skänka bort e-böcker till biblioteken – erkänner och inser bibliotekens roll som skyltfönster på en e-boksmarknad i växande. Ganska snabbt fick Författarförbundets utspel en replik från ett antal kritiska aktörer (även författare) däribland Anna Vogel, förläggare på Aglatuq där hon bl a dömer ut den av Författarförbundet föreslagna modellen och ifrågasätta Elibs allenarådande roll som distributör och prissättare på e-böcker till biblioteken.

Men det är inte ett litet förlag som Aglatuq, vars uttalade affärsidé är tillgänglighet, som sätter agendan. Den sätts av Elib – som ägs av förlag med betydligt större muskler, Bonniers och Norstedts – och inställningen till biblioteken är minst sagt sval. Man fruktar för – vilket är helt begripligt till vissa delar – att biblioteken underminerar e-bokens kommersiella trovärdighet. Därför görs vissa e-böcker och e-ljudböcker inte tillgängliga för utlåning på bibliotek, därför har visa förlag via Elib infört karenstider på en till tre månader eller ännu längre på vissa titlar.

Samtliga inblandade aktörer i e-boksfrågan har sina egna agendor: förlagen vill sälja, biblioteken vill köpa/betala för att ge tillgång men då, för att citera Svensk Biblioteksförenings Niclas Lindberg, ”till e-bokens fulla potential” och med kontroll över titelurvalet, och författarna vill ha betalt – vilket också är helt begripligt. Alla har åtminstone en sak gemensamt: man vill e-bokens väl och framgång. Positionerna är lika låsta som tonläget är infekterat.

Jag tror precis som Jakob Harnesk, som har en debattartikel om e-böcker på bibliotek i kommande nummer av BBL (nr 1), att kompromisser behövs.

Det finns inte EN lösning för alla typer av e-böcker, alla typer av bibliotek och alla typer av förlag. E-bokfrågan kräver nya sätt att tänka och i den processen är det nog klokt att sluta tänka e-bok=pappersbok, sluta att envist bita sig fast vid att de lösningar som finns och därmed stänga dörren till sådana som ännu inte sett dagens ljus.

E-boksfrågan är inte bara en avtalsfråga mellan två eller flera parter, den är en i hög grad kulturpolitisk fråga. Dit hör inte bara ersättningsfrågor och upphovsrättsliga modeller kring det lilla svenska och till stor del kommersiella utbud som än så länge finns och produceras. En digitalisering av den svenska litteraturskatten som ges möjlighet att nå läsarna på e-boksmarknaden – via biblioteken – torde vara av nationellt intresse och på sikt gynna e-boken, läsandet, intresset för litteratur och alla de som vill e-bokens framgång. 1 miljon har statsmakterna, på förslag av Litteraturutredningen, skjutit till i den potten. En början men ambitionerna borde vara högre än så. Liksom intresset för att ta ett mer samlat grepp om saken.

I Finland har man t ex från statens sida finansierat ett par försöksverksamheter med biblioteken som part för att testa och kartlägga läsarna, upphovsrätt- och innehållsfrågor samt pröva olika tekniker. Där tycks det som om man målmedvetet letar efter en bred lösning som ger en win-win-situation för alla inblandade.

De finska biblioteksföreningarnas delegation gjorde ett uttalande i oktober 2011 där de bl a konstaterar att upphovsrättslagstiftningen idag ”inte beaktar bibliotekens speciella roll när det gäller att organisera, dokumentera och förmedla information” och kräver förnyad lagstiftning; man menar att ett fungerande e-bokssamarbete med biblioteken är det som ger förlagen bäst skydd mot piratism(!).