Stark kritik mot Legimusprocessen

Biblioteksbladet har frågat bibliotekarier på tre lärosäten om hur de ser på förändringen av Legimusprocessen. Deras kritik är massiv. De menar att både samtal och beslut tar längre tid nu.

Om du har en funktionsnedsättning och svårt att läsa tryckt text kan du få tillgång till Legimus. Det är inte nytt, det är inte heller nytt att studenten möter en bibliotekarie vid sitt lärosätesbibliotek. Det nya är ett standardiserat formulär som bibliotekarien fyller i för att sedan ge ett utlåtande om studenten anses uppfylla de krav som finns. Därefter gör MTM en samlad bedömning och fattar beslut.

När studenten som ska ansöka om tillgång till Legimus kommer till Stockholms universitet kan hen få hjälp av exempelvis Elisabet Edling, Lovisa Cottrell-Sundevall eller Carolina Engfelt. Efter två månader med den nya processen uppger Elisabet Edling att det inte känns bekvämt att ställa så många frågor om studentens eventuella funktionsnedsättning. Hon konstaterar också att samtalen inte flyter på lika naturligt som förut, på grund av att hon behöver fylla i formuläret samtidigt som hon försöker prata och lyssna.

Studenterna får vänta längre

I Göteborg är Charlotta Höckerfors samordnare för universitetsbibliotekets lässerviceverksamhet. Hon är inne på samma spår som Elisabet Edling.

– Vi ska sammanfatta vad vi har skrivit och visa upp det för studenten men jag får inte säga till hen, vilka svarskriterier som stämmer in på studenten. Du ska lyssna på studentens berättelse och översätta den till formuläret, säger Charlotta Höckerfors innan hon konstaterar att studenter som har vissa typer av NPF-diagnoser kanske inte heller uttrycker så mycket.

– Förhoppningsvis underlättas det av att studenten faktiskt har en fastslagen diagnos men jag får inte lägga ord i munnen på hen även om jag förstår att det finns problematik. Det är inte alltid lätt att få fram den och förmedla den, förklarar Charlotta Höckerfors.

Lovisa Cottrell-Sundevall vid Stockholms universitet menar att det har blivit mindre likvärdigt, att beslutet hänger på deras förmåga att formulera sig och vara en mellanhand. Samtidigt konstaterar hon att processen har blivit mer rättssäker nu. Studenterna kan överklaga ett beslut om de får nej, det kunde de inte tidigare.

De lärosätesbibliotekarier som Biblioteksbladet har varit i kontakt med är överens om att det tar längre tid för studenterna att få sina konton i Legimus.

– Från början sa MTM att det skulle ta en till fem dagar. Den allra första veckan gick det väldigt snabbt för de studenter som jag träffade. Då tog det en dag. Men det var ju innan terminen började, säger Moa Stockstad på Södertörns högskola.

Sedan, poängterar hon, har MTM längs vägen gått ut med olika uppgifter om hur lång tid det tar. Nu är de, enligt sin egen statistik, uppe i sex dagar. Men haken är, menar Moa Stockstad, att det är ett kreativt sätt att räkna.

– De räknar bara beslutade fall. Vi har en student som har väntat i en månad. Sådana exempel verkar finnas på alla lärosäten. Väntetiden kommer att öka och redan sex dagar är ganska lång tid. Det är ungefär en fjärdedels delkurs, konstaterar Moa Stockstad.

Hon understryker att trycket kring det mesta, även Legimus, är mindre på vårterminerna. Så, undrar hon, hur ska det bli i höst?

Moa Stockstad är också skeptisk till kommunikationen kring ansökningarna. Bibliotekspersonalen får ingen information om studenterna blir godkända eller inte. Det är bara studenten som får besked. Men i väntan på det får inte heller studenten information.

– Vi får ingen feedback alls och vi kan inte se våra inskickade ansökningar. Jag träffar många studenter och då är det inte lätt att komma ihåg vad jag har skrivit om just den här studenten. Det gör att jag inte kan skapa mig en uppfattning om när det tar lång tid för en ansökan, säger Moa Stockstad som liksom Charlotta Höckerfors är med i MTM:s referensgrupp kring Legimus.

Så ställer Moa själva grundfrågan, riktad till ingen särskild: Är problemet verkligen att studenter får konton i Legimus utan att de har rätt till det? Själv menar hon att det inte är så. Ibland kommer studenter till hennes informationsdisk och säger att de vill ha Legimus. Då förklarar Moa Stockstad vad som krävs och de återkommer inte.

– Det enda problemet som det här är en lösning på, det är om MTM tror att bibliotekarier som jobbar med det här inte vet att det krävs en funktionsnedsättning som leder till en läsnedsättning. Det tror jag alla vet. Men det är ju inte MTM som pratar med studenten, utan det är vi bibliotekarier. Så det blir ju inte en likvärdig bedömning ändå, snarare har man infört vad som skulle kunna beskrivas som en visklek, menar Moa Stockstad.

Krav på förändring av Legimus

För ungefär en månad sedan träffade Svensk biblioteksförening och flera andra organisationer representanter för regeringen för att framföra sina krav på förändring av Legimus. Kraven går ut på att uppdelningen av Legimus i två olika delar tas bort och att det genomförs en oberoende utvärdering av effekterna av den förändrade registreringsprocessen för studerande.

Elisabet Edling, Stockholms universitet, tycker att det låter bra. Hon efterlyser en utvärdering där studenterna får komma till tals och där till exempel följderna av den långa handläggningstiden kommer fram. Lovisa Cottrell-Sundevall ser inte nyttan av uppdelningen av kurslitteratur och andra böcker eftersom alla som har Legimus-konto har en läsnedsättning och de som inte är knutna till ett högskolebibliotek kan önska inläsning av alla sorters böcker.

”Inte ska de behöva göra en sådan förfrågan för en bok som redan finns”, kommenterar Lovisa Cottrell-Sundevall.

Södertörns Moa Stockstad önskar sig en oberoende utvärdering där det tas hänsyn till röster från de studenter som påverkas och de olika funktionsrättsorganisationerna.

– Mest av allt önskar jag att MTM kunde fokusera mer på sitt uppdrag. Vilket är deras syfte och deras mål? Det handlar om att hjälpa den här studentgruppen och då måste de fundera på förändringarna och vilka det drabbar, säger Moa Stockstad och fortsätter:

– Men i grunden är det en politisk fråga. Och från politiskt håll hade man kunnat ha en linje där man värderar livslångt lärande, utbildning och kunskap högre än Studentlitteraturs vinstmarginaler.