Det var med en viss förväntan som jag tidigare i höst bänkande mig framför radion för att lyssna på en...

Det var med en viss förväntan som jag tidigare i höst bänkande mig framför radion för att lyssna på en interpellationsdebatt mellan Tina Ehn (MP) och kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M). Tina Ehn, som hittills har utmärkt sig som påläst, kunnig och synnerligen engagerad i biblioteksfrågor, undrade om regeringen avsåg att ta några statliga initiativ för e-böcker som man t ex gjort i Norge. Tina Ehn har också motionerat i frågan och bl a föreslagit att regeringen tar initiativ till en hållbar lösning för e-boken. I samma motion föreslår hon för övrigt att KB:s uppdrag för nationell samordning stärks.

Nu var tiden inne. Kulturministern, som hittills utmärkt sig genom att prata kulturarv, Skapande skola och tillsätta utredning på utredning, skulle svara på Tina Ehns fråga. Till dags dato har i stort sett varje fråga som berör Sveriges största kultur- och kunskapsinstitution – biblioteken – besvarats med en hänvisning till någon pågående utredning som ska avvaktas. Utredningar är också kulturpolitik, som kulturministern brukar säga. Men nu, tänkte jag, är ju alla utredningar som berör biblioteken gjorda – senast kom Litteraturutredningen, som även den markerar vikten av att folkbiblioteken i ökad utsträckning ska kunna tillhandahålla e-litteratur. Nu, tänkte jag, skulle det bli intressant att höra den ansvariga politikerns syn på saken. Därav min förväntan.

Men också denna gång blev kulturministern svaret skyldig i avvaktan på inte någon utredning, men väl REMISSVAREN på en utredning, i det här fallet Litteraturutredningen:

”När remisstiden är avslutad har vi ett kompletterat beslutsunderlag, och frågan kommer därefter att beredas inom Regeringskansliet”, sade hon, klappade Tina Ehn på huvudet med ett ”Fru talman! Det är roligt att Tina Ehn ofta vill diskutera biblioteksfrågor” och det var ungefär det hela.

Nu kan vi se fram emot beredningen av remissvaren alltmedan den vid det här laget infekterade frågan om e-böckerna vara eller icke-vara på biblioteken kan vara sig ytterligare till ett oläkbart bensår.

Om man tittar på höstens motionsflod avseende biblioteksfrågor är det inte regeringspartierna som utmärker sig – det gör (S), (MP) och (V). Om det betyder något, ska vara osagt men man kan ju i vart fall se det som en viljeyttring.

(F), (C) och (KD), saknar helt motioner om bibliotek. (M) har en (!) motion, dvs det är en enskild motion som faktiskt efterfrågar initiativ för e-böckerna.

Nej, nu släpper vi det här – allt kommer att uppenbaras med remissvaren på Litteraturutredningen och spänningen är olidlig. Och handen på hjärtat, hur viktigt är det här med e-böcker egentligen för folkbiblioteken? Hur viktig är den grundläggande principen att biblioteken oberoende ska kunna välja ut och köpa in böcker oberoende av format, EGENTLIGEN?

Frågan är allvarligt ställd, ty bortsett från de ganska högljudda diskussioner som förs mellan föreningsföreträdarna för bibliotek och förlag är det rätt tyst. Det är rätt tyst när förläggare under pågående lösningsorienterade diskussioner inför karenser. Tyst när förlagsföreträdare Ahlinder kallar Svensk Biblioteksförenings kampanj för ”hatkampanj”, talar nedsättande om föreningen och gör märkliga guilt by association-uttalanden.

Inte ett pip hörs när samma företrädare försöker stoppa en artikel i BBL. Är denna tystnad talande för att Svensk Biblioteksförening är ute och cyklar när man driver frågan om e-böcker på bibliotek? Är detta en fråga som inte engagerar föreningens medlemmar?

Tyst som i graven är det men det är ju sådana tider nu: Midnatt råder, tyst det är i huset… tipp tapp, tipp tapp, tippe-tippe-tip, tapp, Tipp, tipp, tapp.