Tillgång till bibliotek en mänsklig rättighet

En lag som får papperslösa att dra sig för att gå till biblioteket, hade varit ett brott mot internationell rätt. Det slås fast av FN:s särskilda rapportör för kulturella rättigheter.

Artikeln är publicerad i Biblioteksbladet 4/2024.

Alexandra Xanthaki, professor i juridik vid Brunel-universitetet i London, är sedan 2021 FN:s särskilda rapportör för kulturella rättigheter. Biblioteksbladet ringde upp henne för att tala om Tidöpartiernas strävan efter anmälningsplikt – innan utredningsförslaget som innebär att biblioteksanställda och andra yrkesgrupper undantas från förslaget.

Det är lätt att föreställa sig att en sådan lag skulle göra bibliotek mindre tillgängliga för papperslösa. Hur kommenterar du det?

– Många länder vidtar överdrivna åtgärder för att registrera migranter. Jag förstår behovet av kontroll över vem som bor i landet, och staten har rätt att be offentliga organ att hjälpa dem att förstå och ta kontroll över detta. Men det är viktigt att inte använda sådana åtgärder på ett sätt som begränsar någons mänskliga rättigheter. Om, hypotetiskt, en stat skulle skapa en regel som gör offentliga tjänstepersoner ansvariga att rapportera migranter, då skulle jag ifrågasätta om detta verkligen är absolut nödvändigt. För det skulle innebära en begränsning av deras rätt till kultur och en begränsning av statens skyldighet att säkerställa att alla har samma möjlighet att gå till biblioteket.

Det är särskilt viktigt för varje människa att ha tillgång till bibliotek eftersom det är så nära kopplat till identitet, utbildning, välbefinnande, utveckling och socialisering i samhället. Därför skulle jag se alla sådana här restriktioner, och särskilt de för bibliotek, som problematiska.

Utgångspunkten för Alexandra Xanthakis uppdrag är artikel 27 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som slår fast att varje människa har rätt att delta i ett samhälles kulturliv och att njuta av konsterna. En mer utförlig definition av denna fundamentala rätt finns dessutom i FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som Sverige undertecknade 1967.

Förra året granskade hon hur denna rätt garanteras migranter och flyktingar, vilket resulterade i rapporten Cultural Rights and Migration. Drygt 3,5 procent av världens befolkning, runt 280 miljoner människor, lever av olika skäl utanför sina hemländer. Tillgång till och möjlighet att utöva kultur är inte det behov som brukar ligga högst på agendan när dessa människors situation diskuteras, konstaterar Alexandra Xanthaki. Hon slår fast att rätten gäller alla migranter, oavsett om de har uppehålls­tillstånd i ett nytt land eller lever som papperslösa. Men det råder brist på förståelse för detta, och länders ansträngningar för att tillgodose dessa rättigheter är ofta otillräckliga.

”Papperslösa ställs inför flest begränsningar när det handlar om tillgång till kulturutbud och institutioner, eftersom många lever i rädsla eller helt enkelt gömmer sig, drabbas av språkbarriärer och lider av psykisk sjukdom.”

Alexandra Xanthaki lyfter särskilt fram bibliotekens betydelse för denna grupp.

Att förhindra någon att åtnjuta sina kulturella rättigheter är ett tydligt brott mot grundläggande mänskliga rättigheter, skriver du. Undantaget skulle vara om det görs av mycket specifika skäl. Vilka skäl skulle det kunna vara?

– Det skulle vara för att inte inkräkta på andras rättigheter, eller för den allmänna säkerheten. Men dessa skäl finns inte när det gäller bibliotek. Migranter utgör inget säkerhetshot och inget hot mot den allmänna ordningen.

Om någon ändå anser att migranter inte har något på bibliotek att göra och agerar i den riktningen, är det statens ansvar att göra något, säger hon.
– Staten har skyldigheten att vidta åtgärder, utbilda samhället för att säker­ställa att det verkligen är en plats öppen för alla.

Oavsett deras asylstatus?

– Absolut, detta är mycket tydligt.

Det kan framstå som en motsättning att rätten till kultur framhålls, samtidigt som varje enskilt land har rätt att bestämma vem som får och inte får leva där. Alexandra Xanthaki påpekar att det hänger ihop med länders suveränitet.

– Samtidigt: när människor väl är där har de rätt att åtnjuta sådant landet har att erbjuda dem, oavsett om de har uppehållstillstånd eller inte. Det finns begränsningar när det handlar om till exempel sjukvård, då det handlar om viktiga resurser, men i akuta situationer måste alla ändå ha rätt att komma till sjukhus. Med bibliotek är det annorlunda: där tar en person som är papperslös inga resurser från någon annan. Det skulle inte vara förenligt med internationella konventioner att bortse från att alla har rätt att ta del av kultur­livet.