Gör succé på Instagram med sketcher om biblioteket

Sketcherna om och av personalen på Degerfors bibliotek har gjort stor succé på Instagram. Nu pågår förhandlingar med ett produktionsbolag. Kanske blir det tv-serie av bibliotekarien Robin Karlssons baby.

09.16 den 17 oktober: ”Vilket roligt erbjudande vi fick igår! Kan inte säga ett pip mer.”

Alldeles efter: ”Är så lockad att trycka ’ångra sändning’ på den så ni anar inte.”

Det är Robin Karlsson, bibliotekarie på Degerfors bibliotek, som kanske är för snabb med att trycka ”sänd”. Den dag det skojiga erbjudandet kommer är också Biblioteksbladet på plats i Degerfors, i Folkets hus som byggdes 1958. Här finns en stor teatersalong, möjligen Värmlands största, här finns dansmöjligheter i salen Tunet och här finns biblioteket.

Men vad är det egentligen som händer i den värmländska bruksorten som annars får mest uppmärksamhet för sin (än så länge) allsvenska fotboll och för sitt järnverk som numera ägs av finska Outokumpu?

Tillsammans med den övriga personalen gör Robin Karlsson sketcher och kommunicerar på Instagram. På den så kallade sändningskanalen där har Degerfors bibliotek runt 1 200 medlemmar. På vanliga Instagram har de mer än 37 000 följare.

Sketcherna är skruvade vardagsskildringar i reality-tv-stil, där bibliotekspersonalen är i fokus. Tempot är ganska lågt, färgen doftar Roy Andersson och engelska The Office. Även humorn, berättarstilen och de så vanligt klädda biblioteksanställda andas The Office där det inte händer särskilt mycket egentligen. Men ett slags oro svävar över biblioteket, en oro över att något skulle kunna hända. Och Harriet, hon är den som med bitsk, en smula elak och obekymrad slagfärdighet för handlingen framåt.

Just nu förs förhandlingar med ett produktionsbolag om att göra en tv-serie, men mycket ska redas ut på vägen till färdigt kontrakt.

– Det är klart att det skulle betyda mycket för mig. Jag vill inte hålla på med det här kontot i resten av mitt liv så om det kunde bli något ännu större, det vore ju tufft, säger Robin Karlsson.

Hans egna förebilder är snarare Monty Python, ”Seinfeld”, ”Macken” och ”Ulveson och Herngren” än The Office.

– Jag har alltid trivts på bibliotek men jag brukar vara ärlig med det, att det är det jag gör med kontot som är min passion, säger Robin Karlsson.

Han konstaterar att vissa som har författarambitioner, de jobbar som lärare och skriver på fritiden. Filmerna är hans version av det, hans kreativa ventil.

– Men jag trivs väldigt bra i den här miljön och jag gillar den politiska dimensionen med biblioteket som en öppen plats i samhället. Det är det som intresserar mig mest och kanske är det det som färgar även inläggen.

Robin Karlsson drömde om att bli konstnär, ville komma in på konsthögskola men så blev det inte. Ändå kände han att man/han måste göra någonting och bibliotek kändes rätt. Han ser det som att en bibliotekarie är ute i verkligheten, träffar människor som man måste förhålla sig till.

Han växte upp i Habo utanför Jönköping och började på biblioteket i Degerfors 2018 och hade då titeln IT-bibliotekarie. Han kom från Örebro där han hade varit anställd som barn- och ungdomsbibliotekarie. Robin skulle sköta sociala medier och e-medier och den första tiden på jobbet handlade mycket om omställningen från biblioteksdatasystemet Libra till Book-IT men allt eftersom kunde han lägga mer tid på sociala medier. Facebook hade de redan men han startade ett Instagramkonto våren 2018.

Sommaren därpå lade de ut ett klipp med sommarvikarien Ronja som skulle sluta. Det var första gången som Robin, som tidigare hållit på så mycket med film, tog med sig sin egen kamera. Ett intresse från förr väcktes och återupptäcktes även om den första filmen inte hade mycket gemensamt med det som kom vintern 2019, inlägg till en julkalender.

– Det vi gör ligger rätt nära verkligheten i hur människor är och hur de säger saker. Den tonen hittade jag väl genom att föreställa mig kollegor i roliga situationer. Men det fanns ingen tydlig plan från början, säger Robin Karlsson.

Som han uttrycker det har det bara rullat på, som något man inte styr över riktigt. Han säger också att det nog kan se ut som om de trots allt manusstyrda filmerna är mer genomarbetade och genomtänkta än de faktiskt är. Det som tar mest tid är redigeringen och ljudsynkningen.

Den aningens kuvade rollfiguren ”Robin Karlsson” har vuxit fram, han var mer sig själv i början men exempelvis Harriet Åhlund var rätt så färdig redan från start.

– Det är det som är grejen med henne, att hon är lite mer som en skurk, på ett bra sätt tvådimensionell i sin karaktär. Medan vi andra kanske är lite mer ångestladdade. Harriet kör på, menar Robin Karlsson.

Sedan understryker han att de inte får och kan lägga ner alltför mycket tid på filmerna. Själv ska han jobba med sociala medier, det är en stor del av hans uppdrag även om även han sitter i disken och gör allt som de andra också gör.

– Mina kollegor har många andra arbetsuppgifter, fjärrlån, evenemang och barnböcker. Men märker jag att det jag har skrivit inte går hem, så steker jag det direkt. Det är en väldigt prestigelös plats. Det chosefria gjorde att det var väldigt lätt att dra igång det här med filmerna, att få med sig folk, säger Robin Karlsson.

Den här eftermiddagen på Degerfors bibliotek löser de verkliga versionerna av Robin Karlsson och Harriet Åhlund av varandra i informationsdisken. Harriet konstaterar att, trots framgångarna och uppmärksamheten, så rullar arbetet på som förr.

– Förutom lite avbrott för sketch då, säger Harriet Åhlund och skrattar.

– Annars är det väl ingen större skillnad. Men först trodde man väl att det skulle vara en engångsföreteelse även om det var väldigt långt e mellan i början.

Den värmländska dialekten är markant om än ännu mer markant i sketcherna. Sittandes i barnavdelningen, med lite paus från besökarna i disken, förklarar hon att det är roligt om man kan göra någon glad.

– Karaktären var inte svår att hitta. Det är ganska roligt att få vara lite småspydig. Det är kul att få vara det när det inte är på riktigt. Så där skulle man ju aldrig kunna säga i verkligheten. Det är roligt och jag tycker om att platta till Robin lite, säger Harriet Åhlund och skrattar igen. Skrattet är nästan som det där lätt galna skrockandet hon ofta avslutar sina dräpande kommentarer med i sketcherna.

Från början tänkte hon inte så mycket på själva skådespelandet, det bara ”vart”. Det skulle ju ändå bara vara personalen, de närmast sörjande som skulle se filmerna.

– Det var tur att man inte visste hur stort det skulle bli. För då kanske man inte hade vågat, funderar Harriet Åhlund.

Hennes dotter ringer, ”Despacito” spelas upp och Harriet trycker bort samtalet med kommentaren ”Det är säkert inget viktigt. Eller också så är det det”. Hon tror att det som hänt i relationen till Degerforsborna är att de har upptäckt att de är ganska roliga på biblioteket.

–  Men det är inget man märker när man kommer in här direkt. Då är vi ju samma som vi alltid är. Vi håller ju inte på och gör oss roliga när det kommer in folk. Eller, det kanske man gör någon gång. Vi i personalen har kul ihop, vi är en bra grupp, säger Harriet Åhlund.

Hon har jobbat på biblioteket i ”25 år kanske” och hon ler när hon säger att hon inte vill missa sketcherna så pensionera sig kan hon ju inte göra. Om några dagar fyller hon 67.

– Jag tror att det folk gillar med filmerna är det lite buffliga. Någon som säger vad hon tycker och tänker, gissar Harriet Åhlund.

Skulle du vilja vara mer som din rollfigur?

– Nej, verkligen inte. Jag skulle ju skrämma bort folk!

Veckan före Biblioteksbladets besök hade biblioteket en föreläsning om svenskarna på Titanic och när Harriet och Robin får frågan om att spela upp en kort sketch för tidningens läsare, då går de vidare på spåret där Harriet ljuger om att hennes farfar var med på båten som sjönk. De samlar ihop sig några sekunder, får ett ”Action” och sedan kör de.

”Trodde du att jag skulle gå på det, att din farfar var med på Titanic?”

”Det gjorde du ju, du gick ju på det direkt.”

”Jag tycker att det är väldigt osmakligt.”

Sketcherna finns på: https://www.instagram.com/degerforsbibliotek/