Skolbibliotek, källkritik och digital delaktighet. Det är saker som Uppsalastudenterna vill jobba med i framtiden. Och så vill de bli ännu skickligare informationsspecialister.

Alva Franzon går andra året på masterutbildningen i ABM och håller på med sin uppsats som handlar om hur gymnasiebibliotek jobbar högskoleförberedande. Så hon är lite stressad, en stress som inte blir mindre av att hon dessutom, delvis av ekonomiska skäl, kombinerar pluggandet med att jobba halvtid på biblioteket i stadsdelen Gottsunda, några kilometer sydväst om Uppsala centrum.

– Utbildningen har varit som jag trodde. Jag visste att den skulle vara väldigt teoretisk och från början trodde jag att jag skulle tycka att det var jobbigt för att det är ett väldigt praktiskt yrke. Men nu i slutet av utbildningen är jag nöjd ändå, med att den är så bred och täcker in biblioteksväsendet i stort, säger Alva Franzon.

Vi ses en solig och vårvarm onsdag i början av april på Humanistiskt centrum invid Engelska parken i Uppsala. Hade det funnits en inriktning på utbildningen som fokuserade på skolbibliotek, då hade Alva antagligen valt den.

– Nu har jag tvingats att ha ett bredare perspektiv men har ändå kunnat nörda ner mig i skolbiblioteken. Det är trots allt skönt att känna att jag inte söker jobb enbart som skolbibliotekarie utan kan söka mig vart jag vill, menar Alva Franzon.

Som skolbibliotekarie får hon en tydlig målgrupp, det passar henne. Hon är ute efter ett tydligt mål, en tydlig riktning. Samtidigt menar hon att även om uppdraget i sig är tydligt så är själva arbetet lite luddigt. Matsalen där vi sitter är tämligen tom då hon funderar över vad hon konkret behöver veta som framtida skolbibliotekarie.

– Jag kan ju inte börja rabbla informationsteori, det är inte det eleverna behöver. Jag kan tycka att fokus har fastnat lite på källkritik. Jag vill att någon, kanske på statlig nivå, ska säga: Det här ska du kunna som skolbibliotekarie, det här ska du jobba med, säger Alva Franzon och fortsätter:

– Visst, du ska vara delaktig i språklig och digital undervisning. Men det är ju all undervisning i princip. Hade mina intressen fått styra, då hade jag nog lagt fokus på biblioteks-know-how för eleverna. Att verkligen presentera biblioteket och handlar det om gymnasieelever då ska de besöka något högskolebibliotek för att nöta sökteknik. Då kommer källkritiken på köpet.

Några dagar senare har aprilvädret visat sin nyckfullhet. Vårvärmen är borta och forskare, studenter och bibliotekarier som går in genom den provisoriska entrén till pampiga Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket på andra sidan Engelska parken, ser blåfrusna ut. Här jobbar förstaårsstudenten Jenny Holmquist som biblioteksassistent. Lisa Gidlöf  går andra året liksom Alva Franzon. De tre studenterna är ungefär lika gamla, har ungefär samma bakgrund och är rätt typiska representanter för en homogen kår. Vi kommer in på den nya biblioteksutbildningen på Södertörns högskola.

– Det är bra med en utbildning som kan nå andra människor. Det märks även på jobbannonser nu, att andra språk är jättemeriterande. På biblioteket i Gottsunda känner jag ofta att svenska eller engelska inte räcker för att hjälpa besökarna, så det är klart att det är bra att bredda kåren, menar Alva Franzon.

De pratar om framtidens bibliotekarie och vilka kompetenser hen kommer att behöva.[fakta id=”19808″]

– Det jag tänker på, som jag nog hade velat ha mer av på utbildningen, är mer informationskompetens. Att verkligen bli en informationsspecialist. Jag hade velat få bättre kunskaper i informationssökning. Det snabbaste och enklaste sättet att hitta litteratur åt en person är kanske inte det bästa, säger Lisa Gidlöf.

Med tanke på det informationsöverflöd som vi har i samhället, är det nog så också, funderar hon, att de som studenter borde veta ännu mer om hur de ska hjälpa biblioteksbesökare att sålla i djungeln av information. Även hon jobbar på folkbiblioteket i Gottsunda och personalen får många frågor om hur man fyller i blanketter från Migrationsverket och det är många digitala handlingar som ska fyllas i och skrivas ut.

– Att bibliotekarier kan det här med digital delaktighet, det känns viktigt. Frågan är bara hur mycket mötesplats biblioteket ska vara. Hur pass fördjupad kunskap ska man ha? För det tar ju också tid från litteraturförmedlingen och sånt som biblioteken alltid har jobbat med och har som uppdrag att jobba med. Jag tycker att det är komplicerat, menar Lisa Gidlöf.

– Jag håller med, men litteraturförmedling som enda uppdrag, det är alldeles för snävt för dagens samhälle. Särskilt källkritik kommer att vara en väldigt viktig fråga för biblioteken att arbeta med. Och något som känns kul att arbeta med, säger Jenny Holmquist.

Alva Franzon återknyter till det hon pratade om några dagar tidigare, utbildningens teoretiska fokus. Att det nog är bra att den är så teoretiskt inriktad eftersom yrket och förutsättningarna ändras så snabbt.

– Det kommer alltid att finnas sånt man vill läsa mer om, då utbildningen bara är två år. Men det lägger ju ett större ansvar på individen när man kommer till en ny arbetsplats, att själv sätta sig in i just den målgruppens behov. Kommer arbetet att handla mycket om att fylla i blanketter, då ska jag nog lära mig mer om det, menar Alva Franzon.

Lisa Gidlöf berättar vad lärarna på utbildningen säger om och om igen, att eleverna inte ska komma ut i biblioteksvärlden för att bara vara kuggar i det stora maskineriet utan att de också ska kunna se helheten, de ska kunna se vad biblioteket har för uppdrag och hur man kan vara med och utveckla verksamheten.

– Jag har fått en god förståelse för vad det är att jobba på ett bibliotek, vad man har för ansvar och vilka problem som kan uppstå. Jag känner att jag har bra koll på vad ett bibliotek är och vad man ska jobba för, säger Lisa Gidlöf.[fakta id=”19807″]

Men hon och de två andra blivande bibliotekarierna menar att det absolut kan behövas lite mer specialiserade utbildningar som fokuserar mer på det som ligger i tiden och vad en bibliotekarie behöver kunna just i dag. Alva Franzon flikar också in att det är bra med utbildningar för studenter som inte är ”sugna” på en masterutbildning, att det är bra att man fångar upp studenter i olika skeden av sin utbildning.

De tre studenterna beskriver masterprogrammet i Uppsala som ganska politiskt och menar att det beror på att institutionen knyter ihop teori och praktik i de tre världarna, arkiv, bibliotek och museer. Att de alla arbetar med att samla, organisera och bevara, på olika vis.

– Det talas mycket om hur man fördelar resurser, hur man jobbar tillsammans med varandra. Jag känner att jag har blivit mer ödmjuk gentemot andra kulturinstitutioner. Jag har insett att bibliotek kanske trots allt har det ganska bra ställt inom kulturpolitiken, att ekonomiska neddragningar inte påverkar biblioteken lika mycket som andra områden. Sen vet jag inte om den ödmjukheten gör mig till en bättre bibliotekarie, säger Alva Franzon med ett fniss.

Jenny Holmquist är osäker på var hon vill arbeta när hon är klar med utbildningen. Folkbibliotek ligger närmast till hands men hon konstaterar att det då och då finns tjänster att söka som är kombinerade, halva tiden på folkbibliotek och resten av tiden på skolbibliotek. Det ser hon nu som en optimal blandning, att dels jobba med ungdomar och dels arbeta med ”alla” som målgrupp.

Hon hoppas att rollen som litteraturförmedlare kommer att breddas framöver, att det kommer att innefatta ett vidgat textbegrepp, att bibliotekarierna även kommer att förmedla tevespel och filmer, på samma sätt som de i dag förmedlar litteratur.

– Jag tycker att ordet förmedla är lite uppfordrande. Men jag hoppas att vi i dessa prenumerations- och streamingtider ska ha tillgång till samma information, att vi inte hamnar efter. Så att vi kan tillgodose människors informationsbehov, vad det än är för information, så det inte bara blir den goda informationen utan att alla får ta ställning själva, säger Alva Franzon.

Hon funderar mycket kring att alla ska känna till vad ett bibliotek kan erbjuda , men också på hur man som bibliotekarie ska göra för att inte vara för närvarande i urvalet.[fakta id=”19809″]

Anne-Christine Norlén, oftast kallad Anci, är universitetsadjunkt vid institutionen för ABM i Uppsala. Även hon kommer in på bibliotekarien som en oberoende informationsförmedlare när jag ringer för att prata om framtidens kompetens, framtidens bibliotekarie.

– De poängterar ju det i den nationella biblioteksstrategin, demokratiuppdraget. Att det handlar om att värna fri åsiktsbildning och att motverka antidemokratiska krafter, säger Anci Norlén.

Som hon ser det möts teori och praktik i utbildningen, dels i diskussioner och texter och sedan under de fem praktikveckorna där de får förankra sina kunskaper, men studenterna, de blivande bibliotekarierna, måste utbilda sig under hela arbetslivet, för att hänga med i det som händer på just deras arbetsplats.

– Vi ger en grund att stå på för att vara den här personen som kan klara av att jobba i projekt, att kunna ha snabba skiften. Studenterna får en teoretisk och metodologisk grund. Vi ramar ju också in praktikperioden med en kurs som heter Att vara en reflekterande praktiker. Där vi diskuterar saker som organisation, arbetsmiljö, medarbetarskap, ledarskap och pratar om yrkesetiska riktlinjer, förklarar Anci Norlén.

Jag frågar henne hur hon ser på den nya utbildningen på Södertörns högskola som bland annat ska bredda rekryteringen av bibliotekariestudenter.

– Det är ett mångkulturellt samhälle vi lever i och det ska väl återspeglas i allt vi gör, tänker jag. Så det är förstås viktigt att det är både män och kvinnor, gamla och unga, olika etniska grupper och hbtqi-personer, men det gäller ju generellt i all statlig och kommunal verksamhet, att man behöver bredda rekryteringen för att visa på den mångfald som finns i vårt samhälle, säger Anci Norlén.

[fakta id=”19806″]