Varför läsa när man kan titta och dela?

G-gruppen, så kallar antropologen Katarina Graffman de unga som är födda 1990-2005 och som aldrig levt något annat liv än...

G-gruppen, så kallar antropologen Katarina Graffman de unga som är födda 1990-2005 och som aldrig levt något annat liv än internetlivet. De hör till den största generationen någonsin – hälften av världens population är under 25 år, säger hon.

G står för Google, Gemenskap, Gratis och eGo. För nätets infödda är det digitala en vana snarare än ett verktyg. De lever i ett konstant nu, dygnet runt är deras digitala identitet aktiv. Och eftersom de i princip är födda med en fjärrkontroll i handen är de vana vid att allt går att pausa… när de vill. De har stor simultankapacitet, att vänta finns inte och för den här generationen är upplevelsen, inte verktygen det viktiga. Verktygen ser de som en del av kroppen – utan mobilen känner de sig ”stympade”.

”Jag delar, därför finns jag” lyder det identitetsdanande credot för den, med Katarina Graffmans ord, mest curlade och belönade generation, någonsin. De befinner sig i gilla-flödet av selfies och annat – ett uttryck för att man vill ha bekräftelse i den egna gruppen snarare än ett uttryck för ökad individualisering, menar Graffman. Sociala mediers belönande ger nya beteenden som i sin tur ger upplevelsen av kontroll: Vi bestämmer själva var vi vill delta och hur. Vi kan alltid bli hörda. Vi behöver aldrig vara ensamma…

Jag önskar att seminariet Den digitala folkligheten på Internetdagarna hade varit till bredden fylld av bibliotekarier och andra som ser de unga som en prioriterad målgrupp. Katarina Graffmans resultat och iakttagelser om hur unga har lärt sig att sortera i informationsbruset, välja bort innehåll utan mening och skoningslöst ”avfölja” konton de upplever som föga trovärdiga, ger några tankeställare för alla dem som nu håller på att vända ut och in på sig själva för att få fler unga att läsa. I den ambitionen utgår vi från premissen att vi lever i ett informations- och kunskapssamhälle. Icke, menar Graffman utifrån sina studier om unga och sociala medier: Vi lever i ett relationssamhälle. Varför läsa när man kan titta och dela? Den här gruppen tänker rörligt, tänker bild framför ord. De läser och tänker inte – de tittar och känner, använder andra sinnen och gör snabba bedömningar utifrån egna definitioner om eller upplevelser av vad som är underhållande (för allt ska vara underhållande).

Vad händer då med de textbaserade berättelserna? Ja, de blir väl i förlängningen rörliga bilder? Eller? Jag vill poängtera att när Katarina Graffman berättar om sina iakttagelser gör hon det inte utifrån en värderande hållning – mer utifrån matter of fact. Så här ser det ut och vi vars beteenden och tankemönster i hög grad åtminstone till viss del formats predigitalt måste förhålla oss till det.

Sociala medier förresten. Sluta klumpa ihop sociala medier, uppmanar Graffman. Varje media måste förstås utifrån vilka relationer som finns i respektive forum. Och när vi pratar om det måste vi separera vad vi menar och vilka relationer som avses. De digitala infödingarna ser ingen logik i att skilja mellan medier och sociala medier. De pratar kort och gott om plattformar och ställer man frågor som när de senast använde sociala medier ser de oförstående ut: ”Menar du att titta på TV eller?” Frågan studsar tillbaka och man inser att de tänker fredagsmys med familjen framför TVTV:n…

Gammelmedier (som jag tror på för att jag vill det) försöker nog förhålla sig till alla dessa nya beteendemönster, men lite känns det som att man får bita ihop, uthärda och vänta in samma retrovåg som gjort vinylen het igen. De största förlorarna är dock alla de i G-generationen som på grund av socioekonomiska och emotionella orsaker inte är på G. Som saknar de tekniska prylarna och resurserna för att kunna ta del av den digitalt baserade värld/samhälle de fötts in i. Vad händer med dem?

De hamnar utanför. De drabbas hårt. Dem får vi inte tappa och glömma.