Vilka program går an på biblioteken?

Ett år har gått sedan en nazist bjöds in till ett bibliotek i ­Stockholm. Händelsen väckte frågor om vad som kan rymmas i ­programverksamheten och om tydliga riktlinjer gör skillnad.

I november förra året arrangerade Hornstulls bibliotek på Södermalm i Stockholm ett panelsamtal om demokratins förutsättningar. En av deltagarna hade tidigare varit ledare för nationaldemokratisk ungdom och företrädde på biblioteket Nordisk ungdom, som av tidningen Expo kategoriseras som en nazistisk organisation.

Efteråt blossade en hetsig debatt upp. Kritiker menade att det var helt felaktigt att bjuda in högerextrema paneldeltagare.

”Var och en som vill lyssna, ska själv kunna lyssna, analysera och bedöma”, skrev biblioteket på sin hemsida men medgav samtidigt att paneldeltagarna borde ha presenterats tydligare och mer noggrant.

Hur gör man för att undvika liknande händelser i framtiden?

Biblioteksbladets enkät visar att många bibliotek –men långtifrån alla –runt om i landet redan har en policy för sin programverksamhet eller är på väg att skaffa en.

Läs mer: Fler bibliotek planerar att skaffa policy för program

Stockholms stadsbibliotek hör till de senare, förklarar Stockholms stadsbibliotekarie Daniel Forsman i ett mejl: ”Vi är i slutet av att ta fram en programpolicy och vi har för avsikt att rekrytera en samordnare för programverksamheten när möjlighet ges.”

Bibliotekarien Sandra Sporrenstrand har varit med och skrivit det ännu ej offentliga policydokumentet och tar emot i det pampiga styrelserummet, ett av de få rum på Stockholms stadsbiblioteks översta våning som är återställda och renoverade i 1920-talsstil. Hon beskriver biblioteksprogrammen som ett komplement, ytterligare ett sätt att uppfylla uppdraget som bibliotek, utöver samlingarna och tjänsterna de står för i biblioteksrummet. ”Med fri opinionsbildning och läsfrämjande och så vidare.”

Sandra Sporrenstrand var själv inte inblandad i debattkvällen på Hornstulls bibliotek men säger att hon och hennes kollegor har lärt sig vad som gick fel och vad de ska akta sig för framöver.

– Samtidigt är det också tydligt att det inte finns några enkla svar, ingen mall inför kommande tillfällen. Det här programmet var över gränsen och skulle inte ha genomförts, vilket vi på Stockholms stadsbibliotek var tydliga med efteråt. Vi har lärt oss av det. Men gränserna som finns långt innan ett sådant program är svårare. Det är något man måste diskutera hela tiden och vi ska fortsätta lära oss, utan att bli fega, säger Sandra Sporrenstrand.

Hon understryker att det inte ska brytas mot lagen på biblioteket. Men vad som händer på en scen och i ett samtal kan arrangörerna inte förutse och om det uttalas saker som träder över lagliga gränser, då måste det sättas stopp och det i stunden, när det händer.

– Det är ju förstås ett problem i och med att vi är ett demokratiskt samhälle, att i demokratins namn tillåta ickedemokratiska åsikter. Den problematiken finns på alla nivåer i samhället. Inte bara på biblioteket. Vi har diskuterat det här så mycket och den diskussionen måste fortsätta, menar Sandra Sporrenstrand.

Än så länge finns det alltså ingen central koll på programverksamheten på de olika biblioteken som ingår i Stockholms stadsbibliotek. Enhetscheferna har det formella ansvaret, men medarbetarna har ändå stor frihet när det kommer till att utforma programmen.

– Vi har alla våra personliga preferenser, vilket på gott och ont, mest gott, formar utbudet. Det är trots allt ganska härligt när bibliotekarier brinner för olika saker och bjuder in utifrån det. Nu har vi begränsade resurser, vilket innebär att vi måste välja och välja bort. Bredden måste vara kvar, säger Sandra Sporrenstrand som anser att det viktigaste är att erbjuda program som vänder sig till olika målgrupper, även de mer svårflörtade biblioteksbesökarna.

Vi kan aldrig garantera att personer väljer att hålla sig inom lagens ramar

– Mohammed Mekrami –

Debattformen finns också, och ska fortsätta finnas, oavsett om det handlar om politik eller vetenskap eller läsning.

– Det finns utrymme för provokation. Det är uttalat att vi arbetar med alla ämnen, alla åsikter, på biblioteket. Vi censurerar inte vår litteratur. Programutbudet är mycket mer begränsat men det provokativa behöver finnas kvar och vi behöver lära av våra misstag hellre än att begränsa oss för mycket, konstaterar Sandra Sporrenstrand.

Som hon ser det är det bästa när ”man får ha kul och samtidigt lära sig någonting”. Ett sådant tillfälle var när Stadsbiblioteket fyllde 90 år förra året och det samtidigt var kulturnatt. Då stod 1920-talet i centrum, liksom husets historia. Det var föreläsningar, frågesport och husvisningar och personalen var tjugotalsklädd ”och hade väldigt roligt”.

I Sundbyberg är Margareta Engstrand biblioteksenhetschef. Där har man haft en programpolicy i flera år, men har precis reviderat den utifrån sin nya biblioteksplan.

– För oss är den ett viktigt arbetsredskap. Den hjälper oss att hålla koll på att vi verkligen gör det vi säger att vi ska göra. Den säkerställer att vi prioriterar de grupper som bibliotekslagen säger att vi ska arbeta med och att vi arbetar med demokratifrågor, förklarar Margareta Engstrand.

Hon konstaterar att innehållet i deras program – det kan röra sig om val av författare eller föreläsare – ibland ifrågasätts och då tycker hon att det är viktigt för medarbetarna att kunna få stöd av policyn. Speciellt gäller det några rader:

”Innehållet i arrangemangen får inte strida mot svensk lagstiftning eller mot FN:s -deklaration om mänskliga rättigheter. Sammantaget ska utbudet präglas av allsidighet, belysa olika åsiktsyttringar och aktuella samhällsfrågor och kunna väcka tankar och debatt.”

Maj Eriksson är bibliotekschef i Östersund och hon berättar att det i deras programpolicy som har tagits fram i år, bland annat står: ”Biblioteket samarbetar med olika aktörer, studieförbund och föreningar. Samarrangemang sker när arrangemanget bedöms passa in i, eller åtminstone inte strida mot, bibliotekets uppdrag. Östersunds bibliotek äger rätten att göra den bedömningen.”

Precis som Margareta Engstrand i Sundbyberg ser Maj Eriksson policyn som ett stöd för personalen. Programmet sätts ett halvår i förväg och programpolicyn kommer att revideras varje år.

– Många olika aktörer vill samverka och arrangera tillsammans med oss. Men vi har vår vanliga verksamhet som ska vara inkluderande och öppen för alla, men också bibliotekslagen med prioriterade målgrupper, att förhålla oss till. Dessutom är Östersunds kommun en samisk förvaltningskommun vilket också påverkar programverksamheten, säger Maj Eriksson.

Även Christina Johansson, bibliotekschef i Kalmar där det sedan 2017 finns en policy antagen av kultur- och fritidsnämnden, ser ett värde i att ha fastslagna riktlinjer.

– Att ha något att visa fram och hänvisa till kan ha betydelse, säger hon.

En omvänd situation, där eniga kommunpolitiker inte har ställt sig bakom formuleringar om att utställningar och program ska präglas av allsidighet och spegla olika åsiktsyttringar, kan leda till att bibliotek avstår från evenemang för att de verkar obekväma.

– Ibland är det enkelt att lösa frågor genom att inte gör något alls. Det är den enkla vägen, och den är förstås inte bra, säger Christina Johansson.

Uppsala stadsbiblioteks chef Mohammed Mekrami är på samma linje när det gäller betydelsen av förankrade riktlinjer som ett sätt att slå vakt om bibliotekets integritet.

– Det skapar en trygghet för medarbetarna att veta att det inte är de som enskilda personer som avgör vilka besökare och program som ska släppas in, utan att det har slagits fast av ledningen.

Det här programmet var över gränsen och skulle inte ha genomförts

– Sandra Sporrestrand –

Avsaknad av riktlinjer ökar risken för otrygghet och benägenheten att ge med sig för påtryckningar, menar Mohammed Mekrami. Dessa påtryckningar kan komma från alla håll, antidemokrater såväl som demokratiskt sinnade aktörer.

– Men så länge program håller sig inom lagen ska alla kunna vara välkomna. Det är fri åsiktsbildning som gäller och så länge det går att argumentera för och förklara de val som görs, så tror jag inte man ska vara rädd för att ha det på riktigt och inte halvhjärtat. [fakta id=”21046″]

Bibliotekets producenter har ansvar för program och för en dialog med bibliotekets ledningsgrupp. Det handlar om egna arrangemang men också om exempelvis uthyrning av lokaler.

– Om våra producenter bedömer att det behövs lyfts frågan till ledningsgruppen. Vi gör research och är alltid försiktiga för det är ofta kontroversiella personer som vill hyra in sig. Demokrati och rätt till fri åsiktsbildning är inte alltid svart eller vitt. Vi kan aldrig garantera att personer väljer att hålla sig inom lagens ramar men om någon skulle bryta mot lagen så är vi så klart skyldiga att göra en polisanmälan, säger Mohammed Mekrami.

Han tillägger att någon sådan anmälan aldrig har gjorts.

Johanna Hansson, Mohammed Mekramis företrädare i Uppsala som är ordförande i Svensk biblioteksförening och numera biträdande överbibliotekarie på Uppsala universitetsbibliotek, menar att biblioteksverksamhet är ett väldigt oreglerat område. Inte minst programutbudet har styrts av medarbetares idéer och entusiasm.

– Det är ju jättebra men sen kommer man till en punkt där man behöver formalisera det på olika sätt. Som organisation har man ett ansvar både inåt och utåt och man måste vara tydlig med varför man gör det man gör och då är det väl lämpligt att formulera det i till exempel en policy, säger Johanna Hansson.

Hon tycker att om man som bibliotek har en programidé som den om demokrati på Hornstulls bibliotek, då måste man ”vara lite djävulens advokat redan innan”.

– Man måste fråga sig: Varför gör vi det här, vilka frågor kan vi få och kan vi svara på dem? Är det rimligt och rätt sätt att använda skattemedel? Om förutsättningar och syfte är för oklart kan det i värsta fall skapa osäkerhet som gör att man krymper ramarna. Det är väldigt olyckligt, tycker jag, säger Johanna Hansson och fortsätter:

– Vi behöver kunna diskutera sådana frågor utan att direkt definiera varandra som nazist eller så. Det är ett professionellt ansvar vi har. Men det går inte att ta fram någon handbok som förklarar hur man ska göra. Det enda sättet är att prova sig fram och vara ansvarstagande ur alla möjliga aspekter. Men rädda bibliotek är ju det allra sämsta.

Det viktigaste är att vara tydlig och rak, menar Johanna Hansson. Det är ju trots allt medborgarna som betalar för verksamheten och medborgarna har rätt att förstå det som händer på biblioteken.

– De behöver inte gilla det, men de behöver förstå det och de behöver kunna förhålla sig till det och protestera om de vill.

Text: Martin Röshammar