Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
"Folkbiblioteken måste laga efter läge och sluta göra andras jobb"
17 sep 2025 • 3 min
Fackförbundet Dik visar i en ny rapport att en en majoritet av bibliotekspersonalen anser att resurserna inte räcker. Men det är poänglöst att ropa efter mer pengar, anser bibliotekskonsulenten Kajsa Lunde.
Kajsa Lunde tror inte på att gapa efter mer pengar hos politikerna.
Det kommer inte komma mer pengar. Om det mot förmodan skulle göra det är det inga större summor och förmodligen i form av tillfälliga statliga stöd. Folkbiblioteken blir lidande av minskande skatteunderlag och sämre ekonomi precis som alla andra välfärdsaktörer. Det kan alltså inte påstås ligga inom ramen för folkbibliotekens egentliga makt att få mer resurser. Även om jag tycker det är viktigt att påpeka att ett sådant behov finns är det inte där vårt – biblioteksverksamheternas – handlingsutrymme ligger.
Istället måste tyvärr folkbiblioteken anpassa sig till hur samhället omkring har utvecklats och sluta göra andras jobb. Det som faktiskt ligger inom handlingsutrymmet är att bättre hantera alla ”förväntningar” som nämns i Diks rapport. Att visa tydligt vad man kan få hjälp med och hur, och vilka instanser som kan kontaktas när biblioteket inte längre kan eller ska hjälpa till. Oavsett om det finns någon i andra änden eller inte är det viktigt att sätta ner sin egen fot och tydligt visa var den egna gränsen går. Biblioteken ska inte gå på knäna för att resten av samhället inte fungerar.
Samma sak gäller oron och otryggheten i arbetskåren – när samhället blir mer otryggt kommer även biblioteken bli det. Då gäller det att anpassa verksamheten på ett sätt så att de som arbetar i den fortsatt kan uppfylla sitt uppdrag, även om det innebär att dra ner på öppettider, ta in vakter eller öva på krisscenarier. Även där måste man prioritera resurserna till de delar av verksamheten som man själv menar är viktiga.
För att folkbiblioteken ska kunna fortsätta leverera måste verksamheterna anpassas till hur det kringliggande samhället fungerar – eller inte fungerar. Tyvärr kan det innebära att man inte kan hjälpa lika många lika fullt ut som alla vill, men för att man inte ska fortsätta bära ett trasigt system på sina axlar måste man någon gång själv säga stopp.
Det här är så klart en extremt nedslående utveckling av samhället som i förlängningen innebär att fler hamnar i olika typer av utanförskap. Men jag tror inte vi löser något genom att gapa efter mer pengar hos politikerna. Jag har några egna åtgärdsförslag att komma med som riktar sig till biblioteken själva:
- Delta i Digidels insamling av frågor om digitala samhällshinder så att vi får tydliga siffror på vilka frågor som faktiskt hanteras på biblioteken och kan kommunicera detta i en samlad röst.
- Skapa en systematik kring hur ni kommunicerar med andra aktörer. Ta kontakt med andra kommunala instanser och pusha för mer gemensamma arbetssätt.
- Kom överens i arbetslaget om hur ni ska hantera ärenden som kan anses ligga utanför bibliotekets uppdrag. Var sedan konsekventa och enhetliga i ert agerande.
- Fortsätt inte att leverera samma nivå av service år efter år trots avsaknad av uppräkningar eller neddragningar. Anpassa verksamheten till vilka resurser som faktiskt finns och gör det kännbart för politikerna.
- Skapa program som engagerar och se till att trygga upp med säkerhet om ni förväntar er att det bränner till. Vårt samhälles höga tonläge kräver att biblioteken bygger lite muskler, vågar sätta gränser och tar i jobbiga frågor för att fortsatt kunna vara en motor för demokratin. Hellre debatt på biblioteket än slagsmål på torget.
Jag riktar mig inte till enskilt anställda på biblioteken med detta. Jag har all förståelse för att det är tufft på många golv ute i landet, där enskilda medarbetare tvingas ta svåra beslut och göra egna prioriteringar mellan arbetsuppgifter varje dag. Därför efterfrågar jag att vi i sektorn gemensamt höjer blicken och frågar oss vad VI faktiskt KAN göra för att biblioteken ska fungera bättre. Diks senaste undersökning visar tydligt att det är mycket som inte fungerar idag, och jag skriver under på alla av åtgärdsförslagen. Jag skulle bara vilja addera ytterligare ett: Folkbiblioteken måste laga efter läge och sluta göra andras jobb.
”Nu måste man agera från politiskt håll och se till att biblioteken och alla som jobbar i biblioteken får en sportslig chans att faktiskt utföra sitt uppdrag”, säger Anna Troberg och jag håller med. Men det är också viktigt att biblioteken själva tar en aktiv roll i att prioritera verksamhet, slutar göra sådant man inte kan eller ska göra och själva formar sitt uppdrag i enlighet med de förutsättningar man faktiskt har.
Kajsa Lunde
Bibliotekskonsulent
Jättebra text, det är precis såhär vi behöver tackla resursbrister och otydliga uppdrag. Övriga kommentarer till artikeln = case in point.
Ja till mer kommunikation med aktörer, men hur ska vi kunna ha gemensamma arbetssätt utan mer resurser? En dialog måste föras med myndigheter kring vad biblioteket faktiskt är kapabla till. Många kommer till biblioteket för att andra myndigheter sagt att hjälp finns att få där, och så står man med en person som är i desperat behov av hjälp och det är otroligt svårt att inte försöka hjälpa. Det behövs kunskap hos myndigheter kring vad biblioteket kan och inte kan göra, och att sluta slussa vidare människor med falskt hopp för att de inte vill vara boven. Istället läggs ansvaret på en bibliotekarie (eller biblioteksassistent) som blir den som behöver hantera besvikelsen och förtvivlan. Det är lätt att säga att man ska sätta ned foten, men sen när man står med en förtvivlad person känner man sig som en riktigt kass människa. Vi har inte resurser att sitta med en person som har knappt någon datorvana, är funktionellt analfabet och knappt kan tala det svenska språket. Jag förstår att myndigheter går på knäna de med… men vi har varken kunskap eller tid för att veta vad målet med deras uppgift är eller för att visa dem hur de ska slutföra den. Vissa saker kan och ska vi så klart hjälpa till med, men vi kan inte vara de som täcker upp för att de går på knäna. Det förskjuter bara problemen tills de är osynliga
”Att visa tydligt vad man kan få hjälp med och hur, och vilka instanser som kan kontaktas när biblioteket inte längre kan eller ska hjälpa till”. Lättare sagt än gjort. I många fall finns det inte några andra instanser att kontakta för hjälp. Det är därför de kommer till oss, för att ingen annan vill eller kan hjälpa, för att alla andra (inklusive våra egna chefer och kommuner och regioner) skjuter över det på oss, för att slippa göra något själva, för att de inte kan göra något.
Visst kan man tvärvägra, men hur lätt är det när det står en ensam och ledsen gammal människa framför en som är i desperat behov av stöd och som varken har resurser, ork, eller förståelse nog för att vända sig någon annanstans. Varför ”beskylla” oss för vår empati och försök till att hjälpa där ingen hjälp finns, när man istället kan rikta kritiken mot de som fortsätter sätta sig emot den lilla hjälp som finns kvar att få?
Jag menar inte att det ena utesluter det andra. Jag känner väl till de situationer man kan hamna i där det absolut verkar som att det inte finns någon annanstans att skicka människan framför en. Ibland kan det mycket väl vara fallet. Men vi kan inte bygga ett system på antagandet att en besökare står på ruinens brant varje gång de kommer med en fråga. Det finns ett stort spann av ärenden där det är svårt att avgöra motivationen bakom frågan – känner de till alternativa kontaktvägar? Varför tar de inte hjälp från rätt instans? Finns det något sätt för biblioteket att vara en hjälpande hand över till en mer passande aktör? Det är också min erfarenhet att det inom ett arbetslag kan skilja sig enormt hur man gör bedömningar kring vilka man ska hjälpa, hur det ska gå till och varför, vilket skapar oförutsägbar service och dålig stämning mellan kollegor. En välfungerande verksamhet kan tillåta ett större mått av undantag baserat på professionellt omdöme där det funkar att gå utanför ramarna i extremfall. Men då måste det kunna motiveras för besökaren och för kollegor så att det uppfattas som just ett undantag och inte regel. Det är inte min mening att beskylla någon för att vara empatisk och jag tycker verkligen att vi också ska rikta kritiken mot resten av samhällets aktörer som backat från invånarna. Men antagandet att biblioteket alltid är absolut sista utvägen verkar varken leda till en tydlig bild av bibliotekets roll för besökarna eller en arbetsplats som folk vill arbeta på.
Jag förstår hur du menar och håller till viss del med. Men som någon som jobbar nästintill ensam på ett mycket litet folkbibliotek i ett litet samhälle i en liten (och inte särskilt rik) kommun så möter jag nästan dagligen låntagare som (enligt dem) ”står på ruinens brant”. Och som jag och mina kollegor känner sig illa tvungna till att hjälpa då de genuint inte kan vända sig någon annanstans då det saknas resurser för detta (både från deras håll och från kommunens), antingen finns dessa instanser för långt bort eller inte alls. Jag håller med om att det behövs tydligare riktlinjer kring hur vi ska förhålla oss till detta så att det blir en mer förutsägbar service och för att förtydliga vår roll, men enligt min erfarenhet är detta otroligt svårt att få fram. Särskilt här ute på vischan.