Miriam Nauri: "Låt oss tala så att folk begriper"

Vad sysslar ett lärosätesbibliotek med, "mer än bara böcker"? Många använder fackspråk för att förklara. "Faran är alltid att skapa avstånd i frågor som borde engagera brett", skriver Miriam Nauri, chef för biblioteket på Karolinska institutet.

Jag möter ibland en spännande reaktion när jag berättar vad jag jobbar med. Den lyder ungefär så här:
Vad intressant! Jag har förstått att [universitets]biblioteket jobbar med så mycket mer än bara böcker!

Yttranden som dessa (det finns flera varianter) är intressanta på flera sätt. Nog finns här en värdering i ”bara böcker”, som om det vore något futtigt? Nu skulle jag kunna ta avstamp för ett försvar av boken, det långsamma läsandet och dess fortsatta betydelse för mänsklig utveckling. Men det vore att ödsla tecken och blanksteg här.

Här hjälper inte mycket att prata om informationsförsörjning, metadata, digitisering, persistenta identifikatorer, informationskompetens, forskningsdatastöd och öppen vetenskap.

Det är ett välkänt fenomen att människor som är måna om sin professionella identitet använder fackspråk för att signalera kompetens. Det kan också finnas en önskan att vara precis, en vilja att inte förenkla komplexa samband. Det sker ofta helt omedvetet. Jag har gjort det själv; jag har hört mina kolleger göra det. Men faran är alltid att skapa avstånd i frågor som borde engagera brett.

En värdefull insats för att förklara universitetsbibliotekens syfte för en bredare lärosäteskrets har gjorts av Lars Burman i boken Meningen med ett universitetsbibliotek. Skriften gavs ut första gången 2019 och kom ut i ny upplaga i samband med att han avtackades som överbibliotekarie på Uppsala universitet i somras. På Karolinska institutet använder vi den under hösten som samtalsstartare inför kommande revidering av universitetsbibliotekets uppdrag.

I vardagsmötena behöver vi nog alla tala mindre om vad vi gör och mer om varför vi gör det.

Jag försöker praktisera detta förhållningssätt och ser att det ger effekt i ökat engagemang. Var och en av oss behöver finna sitt perspektiv och sina metaforer. Mina är inte samma som Burmans, även om det så klart finns likheter då vi talar om samma sak.

Ett uttryck som jag ofta använder för att beskriva vår verksamhet är att universitetsbiblioteket är där forskning börjar och slutar. För all forskning bygger ju vidare på tidigare forskning, och när forskarna så att säga har forskat klart så hjälper vi också till med publicering, så att ny forskning kan ta vid. Jag brukar också tala om universitetsbiblioteken som en garant för studenters, lärares och forskares självständighet från de omedelbart nära perspektiven. Jag har upptäckt att det också går att använda fackuttryck ibland, men då förenat med en lättbegriplig förklaring av vad syftet med det hela är. För riskerna med avsaknad av persistenta identifikatorer och annan metadata är ju informationssoppa och samhällets glömska. Riskerna med avsaknad av öppen vetenskap är informationsojämlikhet, ja, till och med vetenskapens upplösning.

Det kan tyckas vara enorma uppgifter att värna vetenskapens spårbarhet och jämlikhet. Men det är något vi har vigt våra professionella liv åt. Låt oss tala om det så att folk begriper.

Fler krönikor i Biblioteksbladet ››

Jan Scherman: ”Sluta tvivla – hoten mot demokratin är på riktigt”
Anya Feltreuter: ”Hur bra är du på att bubbelhoppa?”
Helene Öberg: ”Ge oss förutsättningar att verka för samhällets utveckling”