Bibliotek under ockupation: "Jag trodde att ni hade glömt oss"

Hur arbetar bibliotek, universitet och kulturinstitutioner under ockupation? Agnes Kotka, avdelningschef på Västerås stadsbibliotek, åkte till Västbanken och östra Jerusalem för att ta reda på svaret. Det här är hennes berättelse.

Det är 30 grader varmt och jag befinner mig på ett folkbibliotek på södra Västbanken.

Framför mig sitter en man vid sitt skrivbord. Bakom honom syns kulhål i väggen. Bredvid honom ligger en hög barnböcker som han vill läsa in sig på. På skrivbordet står ett fotografi av familjen, en datorskärm, ett tangentbord. Saker jag känner igen. Bakom honom sitter en stor affisch på väggen. ”Baba read to me/أبي يقرأ لي”. Ett projekt för att öka läsningen bland pappor.

Mannen är bibliotekschef på ett bibliotek på Västbanken. Han förstår engelska men har svårt att tala språket. Han berättar om barnen som vallfärdar till biblioteken genom staden så snart skolan slutar. De läser, pysslar och personalen håller i kurser i bildredigering och har samlingar med högläsning. Det han sen vill dela med sig av beskriver han som svårt, men viktigt. Han stakar sig frustrerat när han försöker få fram det. Hans händer darrar. Till slut ber han sin medarbetare att översätta.

– Han vill att du ska veta att han inte alltid har varit sådan här. Han brukade vara en man med mycket humor och en stor aptit på livet. Han älskade att undervisa barn och inspirera dem till läsning. Men nu … är han en skugga av sitt forna jag. Det enda som betyder något är trygghet, att hålla sig hemma och se till att hans familj är i säkerhet. Allt han tidigare brytt sig om … det är borta.

Bibliotekschefen söker min blick, som om han vill läsa av min reaktion. Sedan vrider han skärmen mot mig och klickar igång ett bildspel. Han vill visa mig vem han en gång var. Han försöker hitta sig själv igen, med hjälp av bilderna.

På bilderna möter jag en annan människa: en man som ler med hela ansiktet, som gestikulerar livfullt inför publik, som tar emot priser, som brinner för biblioteket och dess verksamhet.

– Det är bara 28 dagar sedan han kom ut från fängelset. Han arresterades under en läs-workshop för barn, och fängslades i två år. Hans son är fortfarande kvar i fängelse. De blev båda torterade, berättar medarbetaren.

Nu sitter mannen framför mig, märkt av tortyr och brist på mat. Förnedring. Håret, som för bara två år sedan var svart, har blivit helt vitt. Hans hud är färglös.

Varför tog de honom? Han ser på mig trött och säger något på arabiska till medarbetaren, som vänder sig till mig.

– För att han hade modet att leva. Det fanns inga anklagelser mot honom. Välkommen till Västbanken!

Det här är första besöket på min resa. Jag arbetar i vanliga fall som en av folkbibliotekscheferna i Västerås. Jag har bestämt mig för att åka till Palestina – Västbanken och östra Jerusalem – med en önskan om att få en fördjupad insikt i hur bibliotek, universitet och kulturinstitutioner arbetar under ockupation. På grund av säkerhetsläget kan jag inte åka i tjänsten.

Läs Agnes Kotkas krönika: Jag vaknar med en känsla av skam

Jag vill veta under vilka förutsättningar palestinier fortsätter att hålla sina verksamheter öppna. Ockupationsmakten är Israel, en stat som Sverige har både politiska, diplomatiska, och ekonomiska band med. Frågor som jag funderar kring:

Är det förenligt med demokrati att agera som Israel?

Vad är till exempel skillnaden mellan en demokratisk stat och en auktoritär militärmakt?

Påverkas vår syn på demokrati i Sverige av Israels agerande?

Hur påverkar det biblioteken?

Under min resa kommer jag att träffa nio olika bibliotek, tre förlag, bokhandlare, författare, en teater, ett museum, tre universitet, forskare och studenter, språkcentrum, kulturskola och konstnärssällskap över hela Västbanken och i östra Jerusalem. Jag får många insikter. En av dem är att det finns ett uppdämt behov hos dem jag möter att förklara att de är ”vanliga människor” av kött och blod, att de längtar efter frihet och inte är fyllda av hat.

För varför skulle detta få ske, om människor i omvärlden trodde att de var lika mycket människor som de? Kanske behöver de, tänker många jag möter, förklara att de är människor?

En annan bibliotekschef jag möter i Nablus-trakten tar min hand och gråter när hon förstår att jag är, som hon säger, en branschkollega.

– Jag trodde att ni hade glömt oss. Ingen utifrån har varit här på flera år!

Hon ger mig en bok, hennes sista exemplar.

– Jag vill att du ska ha den här. Ta med den hem till Sverige. Spara den.

Kvinnan vet att hon ger mig en svår uppgift. Det är inte lätt att få böcker över gränsen. Faktum är att böcker är en av de saker som anses allra farligast, speciellt de som handlar om arkitektur och historia.

Jag förstår först inte varför: det handlar om att palestinska fornmärken ses som ett hinder för den israeliska expansionen.

Böcker är dessutom fruktansvärt dyrt. Många av biblioteken går runt på att deras besökare tecknar medlemskap. Statligt finansiellt stöd är nästan obefintligt. Fysiska böcker är mycket svåra att både exportera och importera eftersom de ofta förstörs av Israels militär. Det mesta sköts digitalt. Biblioteken satsar på aktiviteter, troligen många fler litterära program per vecka än vad vi har i Sverige.

Vad ska jag själv göra med den fysiska bok jag får? Barnen i den palestinska familj där jag jag bor vet rutinerna. De tar hand om böckerna (alla bibliotek vill ge mig något av det finaste de har). De slår in dem i presentpapper och fyller paketen med mina kläder.

– Eftersom du är en ”kristen turist” kanske militären tillåter dig att ta med dig souvenirer, säger den fjortonåriga pojken och ler busigt och upproriskt.

Sedan berättar han om sin nya cykel, men att han inte får cykla för fort på den, eftersom farmor är så rädd att soldaterna ska skjuta honom då.

– Har du alla papper i ordning. De arresterar dig om du inte har det, säger taxichauffören när han hämtar mig.

– Gå aldrig hemifrån utan papper här på Västbanken, då kanske du aldrig kommer hem igen!

Överallt checkpoints. Skolpojkar som slits ur bilar och tvingas stå i solen med armarna upp. Ibland i timmar. Kroppsvisiteringar. Skolböcker som faller ned på marken. Bosättare, beväpnade. Taggtråd. Murar. Städer och byar som omringas av höga staket.

En kväll måste vi gömma oss. Barnen i familjen är rädda. De har fått sms från grannar med varningar. Ibland ser jag folk som blivit utkastade från sina hem natten innan. Bosättare har flyttat in i deras hem, står på taken med gevär. Israelisk militär vaktar nedanför. Deras samarbete pågår hela tiden, jag ser det var jag än åker. Bevakning av palestinier överallt.

– Ta inga bilder här är du snäll, för de kan skjuta oss, säger taxichauffören.

Han tillägger sedan:

– Eller de skjuter åtminstone mig.

Det finns vägar för israeler på Västbanken där bara israeler får åka. Och så finns det vägar för palestinier, där israeler och palestinier får åka. De palestinska vägarna är fyllda med israeliska flaggor med två meters mellanrum, kilometer efter kilometer. Vägarna för palestinier stängs av, godtyckligt. Många kan se sin by, men de kan inte åka hem.

Jag träffar konstnärer och artister. Alla vittnar om samma sak.

– Palestinsk konst har präglats av sin omedelbarhet. Men det fungerar inte längre, för det finns så mycket som inte är tillåtet att måla. Därför har många börjat måla abstrakt – inte för att de känner för det, utan för att de inte har något val.

Ockupationen har påverkat konstens innersta kärna. De flesta konstnärer jag träffar har blivit arresterade minst vid ett tillfälle. En av dem har suttit fängslad under fyra år, för en teckning. En annan berättar om hur han försöker digitalisera stadens minnen. Han sitter gömd i en källare och laddar upp material i ett digitalt arkiv. Nya minnen. Gamla minnen. Stadens identitet. Natt efter natt. På dagarna undervisar han barn och ungdomsgrupper i kreativt skapande.

– Deras kreativitet är otrolig. Inom varje barn ryms hundratals historier och uttryck.

I hans ateljé ställs konsten ut, men även barnen behöver tänka på vad de målar. De är inte ovanligt att barn arresteras och förs till israeliska fängelser.

En annan dag, på universitet i Ramallah. Bibliotekschefen visar mig deras nya Active Learning Classroom. Några nyfikna studenter sitter där och vill ge mig makeuptips. Några andra skriver formler på smartboarden. Vi skrattar och pratar. Plötsligt stelnar studenterna till och ser ned i sina telefoner. Alla springer ut i universitetsparken. Försöker få täckning. Israels styre förbjuder sedan länge palestinier på Västbanken tillgång till 4G och 5G. De lyckas ändå ringa hem. Någon förklarar för mig vad som händer och visar i sin telefon. Det är stridsvagnar i deras hembyar. Två barn har blivit skjutna, det var inte en olycka. Familjer blir arresterade av militär. Allt stängs av. Staden stängs av. Studenterna kan inte åka hem. De gråter i korridorerna. Lärarna försöker trösta och lugna. På natten hör jag skotten utanför fönstret. Jag lägger mig på golvet bredvid min hotellsäng. Ingen borde kunna skjuta igenom tre decimeter sten, eller?

Nästa dag tar jag mig ur staden och tillbringar förmiddagen på ett kontor för ett välkänt internationellt institut på annan ort. Institutet har fått många utmärkelser, i Sverige bland annat Astrid Lindgrens pris. Men besvikelsen hänger i luften. De 15 volontärerna från Danmark som skulle jobba med litteratur och läsning släpps inte över gränsen. Arbete som förberetts under ett års tid – allt förlorat. Verksamhetschefen bjuder ändå på te och litteratur. Hon ställer fram en förpackning med Kleenex när hon ser mina tårfyllda ögon. Hon berättar att flera av hennes anställda har dödats i Gaza.

– Drönare, säger hon och ser ned på sina händer, det är väldigt svårt att hjälpa de av mina anställda som fortfarande är vid liv. De fortsätter att jobba, förstår du, de vill att barnen åtminstone ska kunna känna lite hopp. Konst, sång, musik och litteratur ger dem det, hopp. Men vissa dagar… när medarbetarna inte har kunnat äta sig mätta på flera dagar, då är det svårt för dem att prata. De saknar helt enkelt energi till att använda sina röster.

Är du rädd att samma sak ska hända här?

– Naturligtvis, varje ögonblick. Alla tänker på det. Men samtidigt – vi måste fortsätta. Vi måste fortsätta leva. Men det håller redan på att hända här. Inte med bomber, men jag har anställda i Jenin också. Folk dör varje dag på Västbanken för att de blir beskjutna av militär.

Hon visar mig böckerna från svenska författare som de översatt till arabiska. De gillar Bröderna Lejonhjärta. Barnen identifierar sig med Törnrosdalen. En annan förebild är Pippi Långstrump. Flera av biblioteken firar att Pippi fyller 80 år. En bra kvinnlig förebild, menar de.

– Böckerna används i både skolor och på bibliotek. Vi försöker påverka skolorna i en mindre hierarkisk riktning, mot mer lekfullhet och fler diskussioner med barnen. Böcker är bra verktyg för det.

Jag fortsätter min resa. I Nablus träffar jag ännu fler universitetsanställda och studenter. Och bibliotekarier. Universiteten är fulla av drömmar som alla handlar om att komma härifrån. Ändå stannar de som drömmer. Vissa för att de måste: de är i praktiken statslösa, eftersom deras pass och id-handlingar inte räknas som giltiga. Andra för att de samtidigt känner att de inte vill lämna platsen. De vill bli läkare. Rädda sina grannar. De känner ansvar, och de älskar sitt land. En äldre dam i Gamla stan tar tag i min hand och frågar om jag inte kan ta med henne hem. Hon säger att hon inte orkar mer. Militären gör räder i hennes hem flera nätter i veckan. Hon vågar inte längre lägga sig. Sover med kläderna på – kvinnorna här gör det numera. Vilken natt som helst kan militär störta in med skarpladdade vapen.

Alla jag möter, oavsett om det är konstnärer, bibliotekarier, förläggare, skådespelare, författare, museipersonal eller universitetsanställda har antingen själva suttit i israeliskt fängelse eller har en nära kollega som har det. Många av dem har kollegor som inte längre är i livet.

Hur orkar ni arbeta vidare under sådana omständigheter?

– Vi har inte direkt något alternativ, kära du. Och vi vägrar att dö.

Jag åker halva vägen mot gränsen i en taxi och väntar sedan i en liten by. Vi behöver byta till en taxi med israeliska plåtar, men som har en chaufför som vi kan berätta omständigheterna för och som går att lita på. Efter en halvtimme kommer han. Mohamed.

– Jag sköter snacket. Böckerna gömmer vi i bagageutrymmet. Du är en kristen turist. Jag är Jesus som för dig hem igen.

Demokrati. Yttrandefrihet. Fri åsiktsbildning. För våra branschkollegor i Palestina blir orden aldrig tomma floskler – de kämpar för det med risk för sina liv varje dag. I styrdokumenten för biblioteken, här från ett bibliotek trakten av Ramallah, kan vi läsa formuleringar som inte borde vara främmande för bibliotek i Sverige:

”Biblioteket grundar sig på övertygelsen att medborgerlig utbildning är den bästa vägen till rättvisa, mänskliga rättigheter och fred. Vi tror att stora bibliotek bygger starka gemenskaper och att alla människor har rätt att njuta av trygga och vackra offentliga platser.”

Jag återvänder till Sverige mer stärkt i min övertygelse om betydelsen av bibliotekets uppdrag än någonsin. Biblioteken spelar en avgörande roll för demokratins principer – men det kräver att vi tar den rollen aktivt.