”I går natt bombades en fabrik intill oss, även vi träffades”

Denna vinter har varit särskilt svår. Människorna på vårt bibliotek, liksom många i Ukraina, tvingas leva och arbeta under extrema förhållanden – förstörelse och djupt psykologiskt trauma. Det eskalerande kriget, förstörelsen av städer och byar, människor som drivs från sina hem, anhöriga som dödas, sjukdom, sönderbrutna liv, rädsla för framtiden, förlorade förhoppningar, otillräcklig finansiering. Det är omöjligt att räkna upp allt. Men människor försöker uthärda allt detta med mod.

Det fanns allvarliga problem redan tidigare, men sedan den 9 januari har situationen blivit mycket värre. För en vecka sedan skedde ännu en nattlig attack mot elnätet, och i natt, den 24 januari, ägde en ny kraftig attack rum. Redan tidigare hade vi el enligt schema endast tre till sex timmar per dag. Nu är det ännu värre. Halva Kyiv är återigen utan el, vatten, värme och uppvärmning. Temperaturen i byggnaden är sex–nio grader. Vi hoppas att kylan ska avta. Och detta är i huvudstaden, Ukrainas hjärta. Det är svårt att ens tala om situationen i andra städer.

Vi lever under ständiga nattliga bombningar och ljudet av vårt luftförsvar. Ukrainska elektriker arbetar dygnet runt, men det finns inte tillräckligt med människor eller resurser. Vernadsky nationalbiblioteks huvudbyggnad ligger inte i den bästa delen av Kyiv; den ligger i missilers och shahed-drönares flygkorridor, och splitter faller ständigt ner. I går natt bombades en fabrik intill oss, och även vi träffades. Fönster i huvudbyggnaden blåstes återigen ut, dörrar blev skeva, och så vidare. Våra tekniker arbetar återigen under extrem belastning.

Läs också: Biblioteken under svåra krigsvinter: ”En plats för resiliens”

I den andra byggnaden, mitt i centrala Kyiv, ligger temperaturen mellan åtta och tolv grader. Vi försöker upprätthålla bibliotekets verksamhet. Attackerna mot infrastrukturen och energisystemet är exakt tidsanpassade till vintern. Krigsbrotten kan inte fullt ut beskrivas, och förmodligen förstår alla normala människor detta.

Internet fungerar bara när det finns el, vilket är mycket sällsynt just nu. Detta försvårar också kommunikationen; vi har svårt att få arbetet gjort. Vi har en enorm mängd forskning och tekniskt stöd att hantera. Telefonen fungerar inte heller – förbindelsen är dålig.

Det är också illa att biblioteksbyggnaden fortsätter att förfalla. Vi hoppas att vi efter krigets slut ska kunna återuppbygga och hitta medel för reparationer. Allra mest behöver vi generatorer just nu, men de är mycket dyra, och jag tror inte att vi kommer att hitta sponsorer. Sverige har redan hjälpt oss mycket. Jag vill inte ligga till last med ytterligare förfrågningar och sökande efter sponsorer. Mats Malm på Svenska Akademien har också hjälpt oss ekonomiskt. Kanske kan vi på något sätt klara denna fråga, och reparationerna av fönstren. Våren kommer trots allt så småningom. Vi måste fortsätta kämpa och arbeta.

Tack för att ni bryr er om oss – det är verkligen ett stort moraliskt stöd och en känsla av att vi inte är ensamma i denna svåra situation.