En outsider med uppdrag att förändra på insidan

Pamela Schultz Nybacka hade ett särskilt uppdrag när bibliotekarieutbildningen på Södertörns högskola startades: bredda rekryteringen. Men hittills har de nya studenterna varit svåra att locka.

Ett kafé på Ängby slott i västra Stockholm. Levande ljus och grön kakelugn. Pamela Schultz Nybacka bor i närheten, och hennes engelska setter behöver avskildhet. Rosa, heter hon. Efter Rosa Parks.
– Om man är en setter ska man inte vara aggressiv; man måste kunna stå och markera. Därför tänkte jag att det var passande att döpa henne efter en person som förändrade världen bara genom att sitta stilla.

Demokrati- och rättvisefrågor är något som Pamela Schultz Nybacka ofta återkommer till: klassperspektiv, genusmönster, rasism – hon har personliga ingångar till allt det där, uppvuxen som hon är med en ensamstående, finlandssvensk mamma, delvis i Husby utanför Stockholm. Det har också viss bäring på bibliotekarie­utbildningen på Södertörns högskola, som hon var med om att starta 2019 och där hon nu är program­samordnare.
– Vi har tagit fasta på bibliotekens funktion i den ”sociala vändningen”, där det handlar om att bidra till en demokratisk samhällsutveckling. Även om också den informationsvetenskapliga biten är superviktig.
Pamela Schultz Nybacka suckar lite när hon får höra om Biblioteksbladets enkät (se sidorna 26–27). Där framgår det att många bibliotekschefer upplever en diskrepans mellan nyutbildade bibliotekariers kompetens och behoven på arbetsplatserna.
Hon accepterar inte den förenklade dikotomi som hon ibland upplever att man gör mellan abstrakta teorier och den praktiska verkligheten.
– Nej, vi utbildar inte ensidigt för yrkeslivets behov, det är alltid ”här och nu”. Bibliotekens roll kommer alltid att förändras, så vi måste rusta studenterna med teorier, modeller och verktyg för att hantera och vara delaktiga i förändringen.

Hon kallar bibliotekarieprogrammet på Södertörn för ”uppdaterat”, och det tar högskolans tre värdeord på allvar: ”mångkultur”, ”medborgerlig bildning” och ”mångvetenskap”. Om vi börjar med det sista så har programmet tillförts en hel del moment som kanske inte verkar självklara i sammanhanget, som medie­teknik, retorik, offentlig förvaltning, och idéhistoria – eller mer exakt: medborgerlig bildning.
– Vi jobbar inte bara med utbildning, utan vi vill att våra studenter ska få verktyg och självförtroende till att kunna verka ute i offentligheten, i demokratisk anda. De ska få lära sig att ta del av samhälleliga processer, och veta att de har en röst och en viktig roll.

En sak som hon säger sig vara stolt över är en kurs där studenterna får öva sig i att formulera debatt­artiklar. Det handlar dels om att innehållsligt identifiera ett område där biblioteken behöver stärkas, men också om att lära sig själva hantverket.

Vill du att bibliotekarierna ska bli mer aktiva i samhällsdebatten?
– Yes! Absolut, i allra högsta grad. Folkbiblioteken är ju den största kulturorganisationen som kommunerna har. Det är klart att de debatteras, kulturkrig eller inte, och biblioteken får inte lämna walk over i debatten till andra utanför fältet.

Pamela Schultz Nybacka berättar att hon försöker leva som hon lär, och att hon därför bestämde sig för att själv skriva en debattartikel första gången hon höll i kursen. Den publicerades i Biblioteksbladet den 22 december 2019.
– Jag vände mig emot att Svensk biblioteks­förening inte signerade en debattartikel i DN om armlängds avstånd i kulturen. Varenda dag efteråt har jag kunnat tänka: Varför gjorde de inte det? Vi hade behövt det arbetet i dag.
Det var alltså ”mångvetenskap” och ”medborgerlig bildning”. Vad gäller det återstående värdeordet, ”mångkultur”, har utbildningen en ambition att bredda bibliotekariegruppen.
Så hur har det gått att locka en bredare student­grupp?
– Första året när vi gjorde en inventering över vilka språk de hade i gruppen var det en jättelång lista. Nästa år var det pandemi och digitalt och då krympte listan lite, och tredje året var listan ännu lite kortare. Våra studenter talar språk som thai, kinesiska, och arabiska, men kanske inte i den utsträckning som vi hade hoppats på.
Vad beror det på?
– Jag tror att det ligger lite i bilden av yrket – vit medelklass, kvinnligt kodat. Man ”vet” hur en bibliotekarie är och ser ut.
Har ni arbetat på något särskilt sätt för att nå ut till de här underrepresenterade grupperna?
– Vi har förlitat oss mycket på högskolans arbete och profil. Men sedan kom pandemin som satte stopp för uppsökande verksamhet. Vi upptäckte också att högskolan inte varit lika aktiv och ambitiös de senaste tio åren som tidigare. Man vilade på gamla lagrar och levde tydligen på ett gammalt rykte.
För ett par dagar sedan kom Södertörns högskola dock med en ny strategi och handlingsplan för breddad rekrytering. Pamela Schultz Nybacka har inte hunnit gå igenom den än, men där finns en del åtgärder som hon och hennes kollegor ska ”hugga in” på, säger hon.
– Det blir en intressant utmaning att både locka underrepresenterat kön och särskilt män från studieovana miljöer och studenter med annat modersmål än svenska.

Den ovanligt långa praktiken – tio veckor – ger förutsättningar för en fördjupad kontakt med arbets­livet, och praktikanterna växer ofta ”flera centimeter” av den, berättar Pamela Schultz Nybacka. Samtidigt vittnar en del studenter om situationer som skaver. Apropå diskrepansen mellan behov och kompetens som en del bibliotek ger uttryck för, framkommer här en tendens hos vissa bibliotekarier att negligera den uppdaterade kunskapen när de möter den.
– Det kan till exempel handla om studenter som deltar i hbtq+-dagar, och som identifierar ett förlegat språkbruk från bibliotekets sida. Och när de försöker påpeka det, får de ett defensivt svar: ”Vilken forskning bygger du det på?” I stället för att svara: ”Jaha, vad intressant, vi tar reda på mer”, så landar det hos den som påpekar problemet att också ta ansvar för det.
Varför blir det så?
– På biblioteken finns en tendens till inlåsningar: man är ”barnbibliotekarie” eller kanske ”mångspråksbibliotekarie”. Det landar lätt i: ”Jag kan inte barn – men hon kan det.” ”Jag kan inte hbtq+ – men min kollega kan det.” Man tar inte ett gemensamt ansvar, trots att lagen säger att biblioteken ska ta ansvar för prioriterade grupper, exempelvis minoriteter, människor med funktionsnedsättning, och andra modersmål än svenska.

Pamela Schultz Nybacka har delvis ett utifrånperspektiv på biblioteken. Hon har visserligen verkat som biblioteksforskare och konsult sedan 2012, men hon kommer från litteraturvetenskapen och företags­ekonomin. Planen var att arbeta på förlag, men så fastnade hon på universitetet och disputerade på en avhandling om bokläsning ur ett konsumentkulturperspektiv.
– Jag var ju en udda fågel, en boktjej bland alla ekonomer.
Har folk inom bibliotekssektorn varit skeptiska mot dig?
– Nej, jag är förvånad över hur snälla människor kan vara. Att jag har fått ett så gott och öppet bemötande är en anledning till att jag överhuvudtaget migrerat in i ämnet. Sedan har jag kanske en högre tolerans för att vara annorlunda. Jag intar ofta den rollen, sitter inte mitt i en grupp utan på kanten med ett ben utanför.
Är du bekväm där?
– Ja, det är inte alltid lätt att vara där men jag söker mig dit. Och det är där jag lär mig mest och känner att jag kan bidra mest.
Att hon skulle ha ett utifrånperspektiv på biblioteken är bara korrekt i strikt professionell mening. Hennes erfarenhet av dem är stor och betydelsefull.
Det började i Husby, dit hon flyttade med sin mamma när hon var åtta år. Från Nockeby Torgs idyll – där de visserligen bodde i en trång hyresrätt – till betong­förortens annorlunda sociala verklighet. Det tog ett tag innan hon lärde känna någon.
– Men jag hittade biblioteket i Husby, och där satte jag mig och läste. Helst Astrid Lindgren. Jag minns tydligt beskrivningen när en av huvudpersonerna i Alla vi barn i Bullerbyn får ett eget rum, ett som fanns i huset utan att hon vetat om det. Det var fantastiskt – wow, vilken dröm att få ett eget rum …
Samtidigt fick hennes pappa jobb inom biblioteks­världen och hamnade på Kungliga biblioteket. Han hade ingen akademisk utbildning, men blev till slut befordrad till bibliotekarie.
– En rolig anekdot var att det fanns en yngre kollega som han brukade prata om och som han tyckte mycket om. Hon påminde lite om mig, sade han. Sedan visade det sig att det var Karin Grönvall, som nu är riksbibliotekarie. Hon och jag insåg hur det hängde ihop efter forskningsprojekt ihop. Hon sade att han hade lärt henne allt hon kan.

För Pamela Schultz Nybacka blev det ingen bibliotekarieväg – vad ska man sikta på när ens pappa har nått Kungliga biblioteket? Det var inte ens självklart att hon, som inte kom från en akademisk bakgrund, skulle plugga vidare överhuvudtaget. Men det gjorde hon, och hittade hem på kuppen, hem i ”akademiskan”.
– Jag hade inte varit jätteduktig i skolan, det kan jag inte säga. Jag är inte superbra på faktainlärning, och sådant. Men det var som att jag fattade när jag kom till universitetet att shit, jag är akademiker! Det hade jag aldrig trott innan. Men någonting klack till där.
Hon minns särskilt ett formerande ögonblick. Efter att hon skrivit sin B-uppsats om den nigerianska författaren Chinua Achebes roman Things fall apart, blev hon inbjuden till ett seminarium med en kenyansk gästprofessor.
– Plötsligt befann jag mig i det här rummet med den här gästprofessorn, och jag tänkte: Jag kan inte bara komma hit och sitta tyst, jag måste ställa en fråga… Och så gjorde jag det, och blev bemött som en vuxen människa. Jag tror att jag fick korn på det här som jag nu försöker förmedla till mina studenter, att det handlar inte enbart om att lära sig alla de här grejerna, utan om att bygga sig ett eget resonemang – man får tänka själv.