"Man kan inte ha bokhyllor överallt"

Julklappen 1996 förändrade folkbiblioteken – och 30 år senare söker de fortfarande en ny roll, hävdar Max Valentin, aktuell med Demokratikartan 2.0. Han tror att framtiden är färre böcker och fler samtal.

Folkbiblioteket har genomgått ett paradigmskifte de senaste decennierna, och Max Valentin kan datera det exakt: december 1996, då Handelns utredningsinstitut lanserade internetpaketet som årets julklapp.

– Under nästan hela 1900-talet verkade folkbiblioteket i ett samhälle av informationsunderskott. Vi behövde en lokal med böcker. Med internet förändrades det, och nu lever vi i ett informationsöverskott.

Och hur har biblioteket funnit sig till rätta i den nya situationen?

– Sökandet pågår.

I det sökandet har Max Valentin blivit en framträdande aktör. På sin sajt beskriver han sig som en ”innovationsintresserad kulturproducent och metodutvecklare”, och Stockholmskontoret Rumtiden – ”lite pretentiöst namn, kanske” – speglar det futuristiska anslaget. Bland det första man möts av är ett antal 3D-printade papegojor uppflugna på sina grenar.

– Om man rör dem ska de spela musik, olika instrument. Är man många blir det som en liten orkester. På något sätt känner de av när en magnetkrets stängs.

Hans bolag, Fabel, delar lokalen med ett par andra mindre företag i innovationsbranschen, och längs vägen till hans skrivbord passerar vi stora skärmar staplade mot varandra som tavlor och något slags stora plastträd med förmåga att färgsätta fysisk närvaro.

Vid hans dator står en printad modell av ett armeniskt hus, ett av dem som brändes ner i det gamla Smyrna 1922.

– Vi håller på med ett projekt i Turkiet, en demokratiskola för folk som jobbar med demokratifrågor på kommunal nivå, och på något sätt behövde vi manifestera det armeniska minnet. Jag testade att göra den här utifrån ett foto. Det blev helt okej, men eftersom jag bara hade en vinkel att gå på var jag tvungen att improvisera lite.

”Jag tänker mig en framtid där boken understödjer en informerad dialog, som i sin tur främjar nya boklån”

Där någonstans, där demokratiutveckling möter nya former, har Max Valentin karvat ut sin nisch. Det var med spelet En resa som ingen annan på Historiska museet 2003 – i vilket besökaren fick testa rollen som flykting – som han klev in i ABM-sektorn. Men det första renodlade biblioteksprojektet kom med Biblioteken som tankesmedjor 2021. Som processledare var det hans roll att stötta och utmana de tio pilotprojekten i södra Sverige.

– Vi föreställer oss ofta tankesmedjor som ett gäng experter i ett elfenbenstorn som skickar ut policies, typ: ”Nu ska vi tänka så här om invandringen.” Här vände vi på steken: Vad händer om vi betraktar biblioteken med all dess pluralism som tankesmedjor?

Formen är aldrig likgiltig, menar Max Valentin, som gärna lutar sig mot den kanadensiske medieteoretikern Marshall McLuhan och hans sentens ”the medium is the message”. Bästa sättet att uppfylla demokratiuppdraget är kanske inte att låta en forskare från Stockholms universitet lägga ut texten om det.

– Biblioteken som tankesmedjor var ett försök att pröva nya, mer dialogiska metoder.

Folkbiblioteket som verklig demokratisk arena, alltså. Men hur vet man då vilka utmaningar som behöver lyftas och hanteras lokalt? Är det segregation, socioekonomiska ojämlikheter eller lågt valdeltagande? Kanske stor polarisering, eller för liten, för likriktat?

– I Sverige kan vi ju ha både och, beroende på var man befinner sig, och vi löser inte alltihop med samma metod. Om det är för hög polarisering behöver vi kanske någon form av dialog, där folk hör varandra. Om den däremot är för låg – ja, då krävs det kanske debatt så att olika perspektiv kan träda fram: ”Jaha, kan man tänka så också?”

Det var under arbetet med Biblioteken som tankesmedjor som Max Valentin upptäckte behovet av att kunna analysera den här typen av faktorer. Det ledde så småningom till Demokratikartan 2.0, ett digitalt analysverktyg och en webbtjänst som Fabel utvecklade och presenterade i januari i år, med syfte att hjälpa folkbibliotek, studieförbund och civilsamhälle att strategiskt planera och utveckla sitt lokala demokratiarbete.

– Med den här kartan ska man kunna pinpointa vilka olika typer av bekymmer man kan tänkas ha på en plats, och mer exakt var de finns. Det viktigaste för mig var att hitta dataset på något slags subkommunal nivå. Kommunen är för grovhuggen, för problemen uppstår ofta mellan olika områden.

Hur har kartorna tagits emot?

– Jag tycker att de har fått ett väldigt stort genomslag. Vi kan ju bara se i besökstalen att de är populära – de används dagligen. Framåt handlar arbetet om att underhålla dem och uppdatera dem nu efter valet.

Du pratade inledningsvis om paradigmskiftet 1996 och att biblioteken ännu inte har funnit sig till rätta i den nya situationen av informationsöverskott. Hur ser du på utvecklingen framåt?

– Några saker som redan nu är i förändring är rent praktiska, som tätheten av bokhyllor. Den kommer att minska. Jag tror att en större del av beståndet antingen kommer att vara digitalt tillgängligt eller magasinerat för att kunna plockas fram några timmar senare.

Han exemplifierar med Helsingfors stadsbibliotek Ode, där robotar numera hämtar beställda böcker från källaren.

– Alla har inte de förutsättningarna. Men det Ode gör är att öppna upp en massa ytor för relationsbyggande saker. Det handlar inte bara om studierum, utan också om diskussionsplatser. Det blir mer av en blandning. Jag tänker mig en framtid där boken understödjer en informerad dialog, som i sin tur främjar nya boklån.

En sådan utveckling skulle enligt Max Valentin vara ett sätt att hantera både informationsöverskottet och demokratiuppdraget. Det skulle vara ett steg framåt, men samtidigt en återkoppling till ett gammalt idéarv, menar han.

– Vi kan ta Stockholms stadsbibliotek som exempel. I Gunnar Asplunds ritningar var ett av rummen på det översta planet avsett för överbibliotekarien – resten för studiecirklar. Man hade på den tiden en idé om att biblioteket och folkbildningen var oskiljbara. Med tiden skedde det av politiska skäl en uppdelning mellan dem, men i början var de idémässigt ett.

Stor fråga, men vad ser du som det största hotet mot demokratin i vårt land i dag?

– Bristen på organisering. Jag har själv bestämt sig för att göra mitt genom att gå med i tre föreningar under det här året …

Max Valentin upplever en atomiserad kultur, och folkbiblioteken är en del av den.

– Ett biblioteksbesök i dag är väldigt ofta en individuell upplevelse, även om det är ett författarbesök: Det står en person på en scen och förkunnar någonting till en grupp. Det är Broadcasting, inte samarbete. Informationen kommer till dig – från en bok eller en mun.

Märker du en efterfrågan på något annat?

– Ja, jag tror det. Vi arrangerade en studiecirkel på Stockholms stadsbibliotek här vid Medborgarplatsen förra hösten, om demokrati med anledning av det som hände i USA. Det blev fullt direkt! Folk ville verkligen diskutera det här.

Slutsats: Med rätt metoder och teknik skulle folkbiblioteket kunna bli en verklig demokratisk tankesmedja. Infrastrukturen finns ju redan där, säger han.

– Men då kan man inte ha bokhyllor överallt.