Vi lyder i förväg

Biblioteksbladets chefredaktör Thord Eriksson om censurerade böcker, principen om armslängds avstånd och en fem år gammal debatt som håller än.

Banned books week påminde om att demokratin är på tillbakagång i många länder och att repressionen sprider sig. Hur ser det ut i Sverige? De enstaka försök att begränsa biblioteks utlåning av böcker – det här är det senaste exempel Biblioteksbladet skrev om – är knappast representativa för situationen i stort.

Lyckligtvis har vi en lång väg kvar innan vi går in i det mörker som redan har lägrat sig över vissa amerikanska delstater.

Men bokcensuren är besläktad med tendensen att lägga sig i och detaljstyra biblioteks utbud av medier och program och där är vi inte förskonade. Biblioteksbladets återkommande enkätundersökning som skickas till cheferna för landets folkbibliotek har de senaste åren också innehållit frågor om armlängds avstånd. Respekteras den principen av landets alla kommunpolitiker?

Svar: Nej.

Den senaste undersökningen gjordes i början av året och nästan en av tio chefer svarade att de under de senate tolv månaderna upplevt politiska försök till påverkan. Och var fjärde ansåg att politikerna endast ”till viss del” respekterar armlängds avstånd.

I ett läge där Sverigedemokraterna, som nyligen tog över ordförandeposten i riksdagens kulturutskott, talar om att lösa upp principen finns det tyvärr skäl att tro att det kommer att bli allt vanligare.

Det får mig att tänka på den amerikanska Yale-professorn Timothy Snyder som i sin bok Om tyranni ställer upp 20 lärdomar från det tjugonde århundradets historia av diktaturer och förtryck.

I Sverige är hans första punkt särskilt viktig att ta till sig:

Lyd inte i förväg.

En undersökning för några år sedan visade att min egen yrkesgrupp i hög grad lyder i förväg genom att idka självcensur. Nästan 40 procent av de medlemmar i Svenska journalistförbundet som deltog i undersökningen hade låtit bli att rapportera om ett ämne på grund av fruktan att utsättas för hat, hot och trakasserier på nätet.

En ännu större andel hade av samma skäl anpassat sin rapportering.

Bibliotekarier är inte lika offentliga som journalister men jag föreställer mig att självcensuren även finns i det yrket och tar sig många uttryck: en inställd hbtqi-certifiering, en författarinbjudan som aldrig skickas, en bok om Gaza som inte skyltas upp.

Jag är övertygad om att det lyds i förväg lite varstans.

***

Har ännu inte hunnit läsa Mattias Beijmos nyss utkomna bok R – Massmordet på Risbergska, men är ändå övertygad om att den kommer att betraktas som en av årets viktigaste sakprosatitlar. (Just nu läser jag Hanna Nordenhöks roman Det underjordiska biblioteket. Har hunnit halvvägs. Gastkramande.)

För några år sedan skrev Beijmo en del i Biblioteksbladet. Jag påminns om känslorna som virvlade upp när han ifrågasatte satsningar på flotta fysiska byggnader samtidigt som folkbiblioteken med svårighet behåller sin relevans digitalt. Debatten är fem år gammal men jag tycker fortfarande att den är uppfriskande. Se här, här, här, här och här.