Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Begränsat utlån av hbtqi-bok efter klagomål
29 jan 2025 • 3 min
När en elev lånade hem boken "Gender Queer" från skolbiblioteket blev föräldrarna så upprörda att de kontaktade skolan. Följden blev att boken bara får lånas ut till skolans högstadieelever.
Ett barn lånade hem den grafiska romanen Gender Queer av Maia Kobabe, från sin 4-9-skola i Norrköping. Vårdnadshavaren blev upprörd och menade att den inte borde få finnas på skolbiblioteket.
Gender Queer är den mest bannlysta boken i USA och det hade vårdnadshavarna koll på, de hade kännedom om boken. Susanne Köhler, då skolbibliotekarie på skolan, tror att det som ses som ”farligt” och provocerande, är att det är en självbiografi, skriven och tecknad av en ickebinär person. Så här i efterhand är hon glad över att boken faktiskt fick vara kvar på skolbiblioteket, om än inte tillgänglig för alla elever.
Susanne Köhler och hennes kollegor på skolbiblioteken i Norrköping har ett nätverk där de har diskuterat den här typen av frågor. Där tipsar och stöttar de varandra. I nätverket har det framgått att rektorer redan har sagt ifrån när det gäller inköp av vissa böcker med hbtqi-tema.
Efterfrågar diskussionsforum
– Det skapar osäkerhet bland bibliotekarier. Vilka inköp kan man göra? Ska man behöva fråga rektorerna om det är okej? Det är också många på skolbibliotek som inte är utbildade, som bara har en timme i biblioteket då och då. Då har man inte tid och möjlighet att granska sitt utbud, sina böcker, säger Susanne Köhler och fortsätter:
– Jag efterfrågar fler forum för de här frågorna och vi som jobbar på skolbibliotek skulle nog önska lite mer stöttning från folkbiblioteken. De har mer av en trygg plattform där de kan stötta varandra. Vi på skolbiblioteken är mer utsatta.
Det började med att vårdnadshavaren kontaktade elevens mentorer och sedan hade Susanne Köhler ett möte med sin rektor som då hade fått boken av vårdnadshavaren. Boken var full med post it-lappar på nästan varenda sida.
– Rektorn tyckte att det inte var något problem med boken men att man kanske skulle fundera över vilka elever som skulle läsa den, säger Susanne Köhler.
I sin kontakt med rektorn poängterade hon att hon ville att hela personalen på skolan skulle diskutera frågan: Hur gör vi vid sådana situationer? Har vi någon policy? Den diskussionen har inte blivit av och nu har Susanne Köhler bytt arbetsplats, till gymnasieskolan De Geergymnasiet, en flytt som dock var planerad innan händelsen med boken.
– När det hände blev jag nervös. Gjorde jag fel när jag lånade ut den här boken, undrar Susanne Köhler.
Mer ensamt som skolbibliotekarie
Hon svarar snabbt på sin egen fråga och poängterar att hon tidigare har fått mycket beröm från vårdnadshavare på skolan just för att hon köpt in mycket hbtqi-böcker. Föräldrar hörde av sig och underströk att det var så bra att deras barn äntligen hittat böcker som de kunde identifiera sig med.
– Jag har varit stolt över vårt utbud men som skolbibliotekarie känner man sig också lite ensam. På ett folkbibliotek är man många medarbetare och man har en bibliotekschef. Men på min nya skola har vi redan börjat diskutera frågan, det är positivt, menar Susanne Köhler.
Att det finns en funktion där bibliotekarier kan anmäla försök till otillbörlig påverkan, det tycker hon är jätteviktigt, inte minst för att det ska vara möjligt att få en överblick över hur ofta det sker och var någonstans det händer. Hon anser att bibliotekens utbud bör vara inkluderande och erbjuda en mångfald.
– Risken blir att man bara har en viss typ av böcker, att man inte vågar köpa in de kontroversiella böckerna. Då blir man också, som bibliotekarie, en grindvakt som stoppar vissa böcker som eleverna vill ha. Det är en form av censur. Om vi ska få barn och unga att läsa behöver de få tillgång till sådant de själva vill läsa, säger Susanne Köhler.
Läs också:
Nu var det visserligen ungefär 2 år sedan jag läste boken i fråga, men jag vill minnas att den absolut inte innehöll något sexuellt som var grövre än de sexuella skildringar jag hittat i böckerna i skolbiblioteket jag hade tillgång till på 00-talet – med skillnaden att de böckerna skildrade heterosexuella sex scener. Att läsa de böckerna hade ingen negativ inverkan på mig som jag upplever det, och för den delen inte heller de deckare jag i mellanstadiet smyglånade från mammas bokhylla, trotts att de innehöll grafiska beskrivningar av (heterosexuella) sex scener och i en del fall våldtäkt. Jag skulle inte rekommendera en 12-åring att läsa de böckerna men det absolut värsta som hände i den situationen var att jag vart väldigt mån om att inte låta någon se texten jag läste när vi hade tyst lästimma.
Så sjukt att boken drogs in! Just i en tidig ålder kan man behöva objektiv information kring sådana frågor som man kanske inte direkt vill fråga föräldrar eller lärare om. Om en så ung person har frågor om sin sexuella läggning är det dessutom en enorm ensamhet i att inte ens ha rätt att informera sig i frågan.
Som ickebinär person som faktiskt identifierar sig som genderqueer känns det här otroligt olustigt. Jag läste Kamratposten åtminstone i mellanstadiet (misstänker att det kan ha varit tidigare, men det var länge sedan och minnet sviktar), och minns att jag hade minst en av deras inbundna samlingsvolymer av Kropp & Knopp-frågor. Jag missade sex & samlevnadsundervisningen i mellanstadiet (hemma sjuk just de dagarna) så hade det inte varit för KP hade jag just inte vetat någonting förrän mitten på högstadiet. Att transpersoner fanns var inte något jag ens hörde talas om förrän sent i högstadiet, och aldrig genom skolan. Än mindre ickebinära identiteter.
Att ett självbiografiskt verk av en människa som delar min identitet ska ges speciell status som olämplig för yngre elever gör ont, oavsett hur beslutet rationaliseras. I synnerhet om vårdnadshavare har refererat till den amerikanska debatten, som absolut är genomsyrad av queerfobi. Om det sitter post-it-lappar på flertalet uppslag känns det inte som att det enbart handlar om att boken innehåller några grafiskt sexuella serierutor, som del i en skildring av hur en person utforskat sin identitet.
Jag är personligen inte direkt upprörd över den där boken, tycker att den med tanke på debatten kring den bör finnas på de flesta bibliotek, men: Det är tveklöst hyckleri i nio fall av tio när man säger sig vara för att barn ska få ta del av vilket material som helst. I själva verket har vi alla våra gränser. De som inte har några problem med att deras tioåring ser grafiska skildringar av oralsex i en tecknad serie är antagligen inte okej med att barnet besöker PornHub och ser motsvarande material där. Många som försvarar ”Genderqueer” tycks också å sin sida vara nog så angelägna om att skydda barn från t.ex. böcker med ”föråldrade” könsroller. Fast verkar man inom det offentliga måste man kunna visa hänsyn till att andra människors åsikter inte alltid överensstämmer med de egna och den egna yrkeskårens.
Var skulle det finnas böcker som kan ses som kontroversiella, om inte på skolbibliotek? Skolbibliotek är läromedel och alla dess medier kan användas i undervisningen för diskussion t ex. I skolan finns ju den pedagogiska kompetensen för att arbeta med dessa frågor. Absolut grundläggande för vår förståelse av andra, samhället och världen. Så ett ständigt pågående samtal personal emellan borde handla inte primärt om policy utan om ville medier som krävs – i och utanför rummet skolbibliotek -för att undervisningen ska kunna bedrivas. Policy blir ju ett resultat av det.
Jag känner igen det här. När min dotter gick i lågstadiet, hade hon väldigt många frågor vid middagsbordet om hur hon egentligen hamnade i min mage. Hon kände till att pappas ”fiskar” mötte mammas ägg. Men huuuuuuur gick det till? Jag ville inte svara på frågorna, just då. Men sa: ”Låna en sådan bok på biblioteket nästa gång du är där med klassen.” Några dagar senare ringde hennes mentor till mig och ville berätta att min dotter hade lånat en bok om hur barn blev till. Min reaktion var ”Åååå så bra att hon har gjort det!”. Hennes mentor, som för övrigt var en ung tjej född i Sverige, sa att det blivit jobbigt för henne eftersom boken blivit så populär i klassrummet. Hon menade att det säkert fanns föräldrar som inte ville att deras barn skulle läsa boken. ”De föräldrarna blir säkert lika glad som jag att slippa berätta” utbrast jag, men hon sa bestämt att hon skulle ta hand om boken så inga andra kunde se den. När jag sedan besökte klassrummet, såg jag boken i min dotters låda. Snacka om ofarlig. Den innehöll inga nakna kroppar utan allt var gulligt tecknad – långt i från ”Pär Ida och Minumum” som min sexualupplysningsbok hette på 80-talet (som jag läste redan som 6-åring). Så ärligt talat förstod jag inte hysterin. Så nä, jag tycker inte att skolan kan bestämma vilka böcker som är lämpliga för vilka barn. Finns de på biblioteket, så finns de!
Tycker det är märkligt förfarande att ha en bestämd åldersgräns för vilka böcker ett barn eller en ungdom får låna eller inte. Har aldrig hört talas om något sådant system på något av de bibliotek jag arbetat på. Man kan självklart ha rekommendationer utifrån vad man tror är lämpligt för olika åldrar och placera medier på de avdelningar i biblioteket där ”rätt” målgrupp brukar leta efter böcker. Men att rent av förbjuda lån av vissa medier blir bara fel. Om man börjar prata om saker som fel eller olämpliga bara för att de behandlar ämnen nån är obekväm med blir det lätt att man begränsar allt mer ämnen eftersom, och det är rakt farligt. Det är väl inte precis det som biblioteket ska göra, begränsa och styra vad en låntagare ska få ta del av ellet inte?
Att föräldrars klagomål kan leda till att andra barn förhindras från att låna boken blir ett väldigt dåligt ”prejudikat” inför framtiden. Det är absolut dåligt och motarbetar bibliotekens uppdrag att ge vårdnadshavare – eller allmänhet – anledning att tänka att deras klagomål kan leda till inskränkningar i bibliotekens verksamhet.
Det låter mycket underligt att ha åldersbegränsning på ett skolbiblioteksbestånd. Verkar som en lösning som inte ser till barnens bästa, men gör att skolledningen har ryggen fri.
Så viktigt att vi har en mediapolicy att förhållande oss till även på skolbiblioteken! Det är bra att detta påtalas, även så rektorerna hänger med.
”Susanne Köhler, då skolbibliotekarie på skolan, tror att det som ses som ”farligt” och provocerande, är att det är en självbiografi, skriven och tecknad av en ickebinär person.”
Eller kanske handlar det om att bokens illustrationer visar bl a oralsex i grafisk detalj? Ni vet, en sådan skildring som skulle beläggas med 15-årsgräns om den förekom på film eller föregås av en varningstext innan (eller ens om) den visades på SVT. De som tycker att det är lämpligt läsmaterial för en fjärdeklassare och att det borde finnas tillgängligt för mellanstadieelever på skolbibliotek vågar jag nog påstå är i minoritet.
15-årsgräns? Bilderna du skriver om är otroligt tama, när jag gick i mellanstadiet hade Kamratposten illustrationer som var mer grafiska än så. Skulle till och med säga att jag hade böcker som var på ungefär samma nivå av grafisk sexualitet när jag var ännu yngre. Det är inte traumatiserande för barn att se sådana tecknade bilder, kanske lite pinsamt eller fnissigt.
Att prata om sexualitet och erotiska känslor är inte per automatik sexualiserat eller olämpligt för barn, vilket detta är ett exempel på. Fokus är på berättarjagets förhållande till sin identitet och sin kropp och hur det kan vara svårt att navigera sådant tillsammans med andra.
Om ett barn söker upp och vill låna den eller liknande böcker så behöver det barnet nog hjälp med att utforska vissa tankar och funderingar. Det är uppenbart att det här barnet inte skulle få det stödet från sin vårdnadshavare. Att ta bort den möjligheten för att några vuxna tror att barn blir ärrade för livet av att se en tecknad dildo är, at best, problematiskt pga censur och, at worst, en åtgärd som kommer göra redan utsatta barn ännu mer isolerade.
”tecknad dildo.”
Att försöka dra uppmärksamhet ifrån exemplet jag nämnde genom att hänvisa till ett mindre uppseende exempel i samma bok är inte bara vilseledande utan intellektuellt ohederligt då det är ett sätt att undvika att konfrontera min poäng.
Låt mig uttrycka det på ett annat sätt:
Visa mig en enda film som innehåller en grafisk scen med oralsex vars åldersgräns ligger under 15 år som du skulle vara bekväm med att visa dina eventuella barn som går i fjärde klass — eller för all del en film med en åldersgräns över 15 med samma innehåll som du tveklöst skulle visa samma barn.
Att insinuera att det inte skulle gå att prata med barn om HBTQ-frågor utan hjälp av visuellt explicit material som i andra sammanhang skulle klassas som pornografiskt, ja, det får stå för din räkning.
Sedan tillskriver du mig egenskaper som jag inte har. Jag har aldrig förordat ”censur.” Jag anser att boken ska få finnas hos bokhandlare och på folkbibliotek. Skolbibliotek är dock en annan femma. Där borde det finnas större krav på ålderslämpligt material. Vill de söka upp mera explicita saker på sin fritid är det inte längre skolans ansvar.