"Man måste utgå från den situation som faktiskt råder"
23 apr 2026 • 2 min
Tonläget fick debatten att hårdna. Det menar DIK:s ordförande Anna Troberg som anser att alarmism gjorde att portning blev till lag.
DIK:s ordförande Anna Troberg.
Lite färre än en fjärdedel av bibliotekscheferna som deltog i Biblioteksbladets enkätundersökning anger att det är vanligt med ordningsstörningar, men att situationen är under kontroll. Lika många, en fjärdedel, menar att läget har blivit bättre medan lite fler än en tiondel att det har blivit sämre.
I fackförbundet DIK:s rapport, Samhällets sista utpost, som publicerades i höstas, var tonläget delvis ett annat. Under de två undersökta åren, från april/maj 2023 till och med april/maj 2025 upplevde 95 procent av folkbibliotekarierna social oro. 82 procent har varit med om skadegörelse, 57 procent har upplevt våldsamma situationer och 47 procent konstaterar att droghandel har förekommit.
Dik:s ordförande Anna Troberg menar att det ryms mycket i begreppet social oro. Det kan vara personer som är högljudda och ”ställer till det”, det kan vara att man tänder eld på bokhyllor eller kissar i papperskorgar och kanske till och med blir våldsamma mot personalen.
– Den sociala oron kommer bort lite ibland och det syns också på de åtgärder som görs från politiskt håll, säger Anna Troberg och syftar på den så kallade portningslagen.
Under förra året fattade åklagare beslut i 26 ärenden med stöd av den lagen, vilket ledde till 19 tillträdesförbud.
Vid årsskiftet 2025–2026 hade därmed sammanlagt 39 personer fått tillträdesförbud sedan lagen infördes sommaren 2022.
– Portningslagen är till för de riktigt allvarliga sakerna, som kanske upprepas av samma person. Men lagen används fortfarande väldigt lite. När det handlar om det andra som sker på bibliotek är det allvarligt för arbetsmiljön och för de andra besökarna. Det behövs dock en större palett med verktyg, slår Anna Troberg fast.
Hon understryker att de bibliotek som har lyckats vända en väldigt dålig utveckling är de som har ”kunnat kroka arm med lokalsamhället”, med socialtjänsten, med polisen, med skolan, med fritidsgårdar. Men hon menar också att debatten byggde, och bygger, på att det minsann ska vara tyst och lugnt på biblioteket.
– Man pratade om biblioteken lite som man pratar om ”den gamla goda tiden”. Då var det minsann bra, då var det tyst på bibliotek, säger Anna Troberg och fortsätter:
– Du ska kunna gå till ett bibliotek och läsa i lugn och ro, eller sitta och studera. Men det är också en mötesplats. Och om man har satt sin fot på ett modernt bibliotek, vilket jag gissar att en del av debattörerna inte gjort på väldigt länge, ser man att biblioteken löser det här väldigt bra. Ska problemen och lösningarna på dem diskuteras, måste man utgå från den situation som faktiskt råder.
Läs också>> Obalanserad rapportering väcker auktoritära tankar
Mycket av debatten har handlat om ungdomsgängen och Anna Troberg är väl medveten om att det är ett problem. Men när DIK pratar med sina medlemmar som jobbar på bibliotek är det andra problem som framhålls som mest allvarliga.
– Det handlar om folk som är psykiskt sjuka och inte får hjälp någon annanstans, säger Anna Troberg och konstaterar att biblioteken är ett av samhällets sista rum.
Där kan man sätta sig utan att ens köpa en kopp kaffe, som hon uttrycker det. Vem som helst får komma in. Människor med psykisk ohälsa och de med missbruksproblem.
– Att till exempel missbrukarvården har fått mindre resurser, sådant som sker i samhället utanför biblioteket, det får konsekvenser på biblioteket, menar Anna Troberg.
4 kommentarer
Vad tycker du?
LEDARE
Har regeringen verkligen rätt beslutsunderlag?
Stora behov – ändå ger regeringen inga riktade anslag till utbildning av fler bibliotekarier. Men det verkar som att ansvarig minister har en annan verklighetsbild än andra.
Nr 1/2026
Läs senaste numret som e-tidning
Håller också med om att det är konstigt att gå mer på chefernas bild än som de som faktiskt bemannar ute i biblioteket.
Den här gången håller jag helt med kommentarerna ovan. Det finns så få tysta och lugna platser i samhället. Mötesplats för alla där nästan inga regler eller avgränsningar finns skapar ofta stökig miljö som gör det svårt för besökare att tillgängliggöra sig information/litteratur, samt skapar ohållbar arbetsmiljö för bibliotekarier.
Helt enig med Magnus. Dessutom har debatten om biblioteksstök lidit brist på modet att prioritera bland verksamhetens syften. Biblioteket kan inte alltid vara både en ”mötesplats” (vad det nu betyder i verkligheten) eller samhällets ”sista rum” för psykiskt sjuka och missbrukare – och samtidigt en plats att plugga på i lugn och ro för barn och unga utan eget rum. Varför är det inte uppenbart att vi då alltid bör prioritera det senare? Kanske är det så lätt för oss att missa hur många av våra besökare som värdesätter en lugn miljö för att vi själva tar den för given i vår egen hemmiljö? DIKs ordförande glömmer dessutom som vanligt att hennes uppdrag är att företräda förbundets medlemmar och ingen annan.
Om bibliotekscheferna och vi som faktiskt jobbar ute på golvet gör olika bedömning av läget tycker jag det är ganska så uppenbart vilka man bör sätta störst tilltro till, och att Troberg visar så lite sympati för många medlemmars önskan om en bättre arbetsmiljö är ju beklämmande. / Tanken att biblioteken ska vara ”samhällets sista rum” tror jag för övrigt är direkt farlig. Dels för att den hindrar oss från att utföra vad som faktiskt är vårt lagstadgade uppdrag så bra som möjligt, då den tvingar oss att fokusera på annat och skapar miljöer som många människor helst undviker. Dels för att det blir en ursäkt för politiker och andra aktörer i samhället att inte göra mer åt olika problem.