Biblioteken – snart inte en plats för alla?

Är det förenligt med bibliotekslagen att ange besökare? Många tycker inte det och några kommer att byta jobb om plikt att anmäla blir lag.

Det kommer att bli strömhopp från bibliotekarieyrket. På sikt kommer det att bli brist på bibliotekarier i hela landet. Få kommer att vilja agera angivare av papperslösa flyktingar. Det scenariot ser Richard Andersson framför sig om den kommande utredningen Stärkt återvändandeverksamhet resulterar i en lag. Han är ungdoms­bibliotekarie på Österåkers bibliotek och en av grundarna av nätverket Biblioteket anger inte.
Nätverket agerar för att skapa opinion mot en lagstiftning där offentliganställda ska bistå gränspolisen och Migrations­verket i att verkställa utvisningar av papperslösa invandrare.
Richard Andersson är starkt kritisk till idén att biblioteken ska bli tvungna att ange papperslösa flyktingar.
– Det är många bibliotekarier som har sagt att de slutar om det blir en lag. De skulle inte kunna fortsätta att jobba om detta genomförs, säger han.

Nätverket har tusentals följare på sociala medier. Regelbundet publicerar de nyheter och information om lagförslaget, tipsar om kommande demonstrationer och mobiliserar till allmänt motstånd mot informations­­plikten. Kärnan i nätverket består av omkring 100 biblioteksanställda som på sin fritid ägnar sig åt att väcka opinion i frågan.
Inspirationen till arbetsmetoderna kommer från den landsomfattande rörelsen Vi anger inte – en kampanj där drygt 5 000 vårdanställda har skrivit på
ett upprop där de lovar att aldrig ange papperslösa patienter. Flera partier vill se ett undantag för just vårdpersonal och utredaren har fått i uppdrag att undersöka om vissa yrkesgrupper ska undantas. I dagsläget finns det dock ingen majoritet i regeringen för att ge bibliotekarierna ett undantag från anmälningsplikten.

Richard Andersson och kollegorna i nätverket nöjer sig dock inte med att det enbart blir ett undantag för bibliotekarier.
– Vi vill inte att lagen ska existera överhuvudtaget. Om man gör undantag för några yrkesgrupper i början kan man efter ett par år säga att ”det här fungerade ju så bra för andra grupper” och sedan inkluderas bibliotekarierna ändå, säger han.

Utmaningen för nätverket har varit att mobilisera ett tillräckligt stort motstånd mot ett förslag som ännu inte är presenterat. Under 2023 genom­förde bibliotekarier en rad demonstrationer runt om i landet men under 2024 har engagemanget dalat något.
– Det är svårt att protestera mot något som är så svårgripbart. Men jag tror att det blir fler demonstrationer i samband med att propositionen kommer, säger Richard Andersson.

Det är också svårt att öppet visa sitt motstånd under arbetstid på biblioteken – till exempel genom att bära nätverkets pin ”Biblioteket anger inte”. Frågan om angiverilagen är i grunden politisk och nätverket anser att biblioteken ska vara en neutral plats, utan politiska budskap, där alla är välkomna.
– Jag anser att vi på biblioteken ska fortsätta att vara det vi redan är, det vill säga en neutral plats. Den här lagen skulle ändra på det, säger Richard Andersson.

Ska de skicka ut hemliga bibliotekarier som kollar om vi följer lagen, eller ska vi stå där vid dörren och fråga om de har id med sig och sedan ringa till polisen?

Vad händer då om man som biblio­tekarie vägrar att ange papperslösa flyktingar?
Enligt ett tilläggsdirektiv till utredningen, som Tidöpartierna presenterade i augusti förra året, ska utredaren under­söka vilka eventuella konsekvenser det skulle kunna få om informations­skyldigheten inte efterlevs – alltså vad som skulle hända om till exempel en bibliotekarie vägrar att anmäla en misstänkt papperslös.
I dagsläget är det oklart hur en sådan bestraffning skulle kunna utkrävas och vem som skulle straffas – kommunen, bibliotekschefen eller bibliotekarien? Richard Andersson frågar sig också hur man skulle kunna kontrollera om någon bibliotekarie vägrar att ange.

Frågan är också hur de biblioteks­anställda ska kunna ta reda på om någon är papperslös flykting eller inte.
– Ska de skicka ut hemliga bibliotekarier som kollar om vi följer lagen, eller ska vi stå där vid dörren och fråga om de har id med sig och sedan ringa till polisen? Ju mer man funderar på det, desto suddigare blir det, säger Richard Andersson.
Ett tillfälle, när det rent teoretiskt skulle gå att upptäcka papperslösa flyktingar, är när de behöver ett nytt lånekort. På många bibliotek måste låntagaren då visa legitimation och då kan bibliotekarien se om de saknar ett svenskt personnummer. Richard Andersson misstänker att detta skulle bli godtyckligt och att det skulle skrämma bort folk från biblioteket.
– Det kan ju vara så att de har glömt lånekortet hemma. Ska vi då ändå ringa till polisen för att de inte hade det med sig? frågar sig Richard Andersson.

Åsa Nilsson, bibliotekarie i Flen, är en av få bibliotekarier som offentligt har gått ut och sagt att hon kommer att vägra ange papperslösa flyktingar om informationsplikten blir lag. I fjol skrev hon en insändare i DN där hon starkt tog avstånd från en tvingande lagstiftning: ”Jag är bibliotekarie och tänker inte anmäla någon!”
– Jag sitter hellre i fängelse, än att ange, säger hon till Biblioteksbladet.
– De får ge mig sparken men jag skulle ändå inte göra det. Jag får ont i magen bara av att tänka på att anmäla en familj om jag misstänkte att de inte borde vara här.
Det är helt sjukt.

I Flen, där Åsa Nilsson jobbar, har Migrationsverket flera verksamheter vilket gör att detta bibliotek har många nyanlända besökare.
– Många flyktingar har ett enormt förtroende för biblioteket. De kommer hit och skaffar lånekort direkt. Eftersom de inte har något person­nummer får de bara tillfälliga lånekort. De kan få svenskkurser och körkortsböcker på sitt språk så de kan ta körkort och få ett jobb, säger Åsa Nilsson.
I Flen måste besökarna visa legitimation om de har glömt sina lånekort. Trots att bibliotekarierna då ser om någon saknar personnummer tror inte Åsa Nilsson att någon av hennes kolleger skulle anmäla.
Ovissheten om vad utredaren i slut­ändan kommer fram till gör att många bibliotekarier har svårt att ta ställning i frågan och avgöra vad en anmälningsplikt i praktiken skulle innebära. Vissa anser inte att de kan protestera mot något som ännu inte finns

Åsa Sandström, stadsbibliotekarie i Malmö, hör till dem som inte vill ta ställning förrän det finns ett skarpt förslag.
– Just nu vet vi inget konkret om vad biblioteken ska göra om detta blir verklighet. Jag väljer därför att invänta förslaget innan jag formulerar en särskild åsikt, säger Åsa Sandström.

Kommunstyrelsen i Malmö har däremot tydligt markerat var man står i frågan. I ett uttalande säger de att en informationsplikt är något som skulle drabba de svagaste i samhället. Samma sak gäller Åsa Sandströms företrädare i Malmö, Torbjörn Nilsson, som öppet uttalade sitt motstånd mot informationsplikten. Förra året sade han så här till Biblioteksbladet:
– Det krockar med att biblioteken är till för alla. Det står i bibliotekslagen. Vi bygger upp en relation, ett förtroende, med medborgarna, med besökarna. Biblioteket ska vara en trygg plats som är öppen för alla. Det kommer vi inte att göra, vi kommer inte att ange någon.

Det krockar med att biblioteken är till för alla. Det står i bibliotekslagen.

Finns det en oro hos de anställda på biblioteket och vad det skulle innebära för deras situation?
– Det är inte en fråga som jag stöter på från medarbetare utifrån anställning och uppdrag, jag tror att det beror på att kommunstyrelsen i Malmö har markerat sin position så tydligt. Däremot ser jag att det finns ett starkt engagemang utifrån ett professionsetiskt perspektiv, säger Åsa Sandström.

Richard Andersson, på nätverket Biblioteket anger inte, anser å sin sida att biblioteken bör agera innan förslaget finns på pränt.
– Det är nu vi måste protestera.
Det kommer bli mycket svårare att ändra på lagen när den redan finns, säger han. Sannolikt kommer personer från nätverket att dra i gång flera demon­strationer eller manifestationer senare i år.
– Det är viktigt att vi håller diskussionen i gång. Om den dör ut är det mycket lättare att lagen drivs igenom, säger Richard Andersson.

Lagen om informationsplikt splittrar Tidöpartierna. Sverigedemokraterna har vid flera tillfällen slagit fast att alla offentliganställda ska vara skyldiga att ange papperslösa flyktingar.
– För mig finns inga undantag. Det är alldeles uppenbart så att har vi kommit överens om att det ska gälla offentliganställda, så ska det gälla offentliganställda, säger Jimmie Åkesson, ordförande för Sverigedemokraterna, i en intervju i Dagens Nyheter (27 april 2023).
Liberalerna däremot, vill se undantag för en rad yrkesgrupper, inklusive biblio­tekarier. Den stora frågan blir därmed om de kommer att kunna hålla fast vid detta beslut när lagförslaget ska förhandlas i regeringen.

I dagsläget vill dock inte Liberalernas ledning föregå utredningen utan hänvisar bara till beslutet på landsmötet om att bibliotekarier ska undantas från informationsplikten. Inom partiet finns det dock en stark kritik mot lagförslaget och flera inflytelserika företrädare är öppet kritiska.
En av dem är Jan Jönsson, oppositionsborgarråd Stockholm. Han anser att bibliotekarierna kommer att hamna i en väldigt besvärlig sits om lagen införs.
– Om man ska kunna studera i grundskolan eller på gymnasiet, vilket är en rättighet för papperslösa, så måste man kunna besöka biblioteket emellanåt, annars blir det svårt att låna vissa böcker. Det skulle innebära att den lagstadgade möjligheten, som Liberalerna har varit drivande för, skulle inskränkas. Det vore mycket dåligt.

Om det var upp till mig själv så skulle den här lagen aldrig ha kommit upp. Jag tycker att den strider mot hela den värdegrund som vårt rätts­samhälle vilar på.

Liberalerna måste hålla sig till beslutet från landsmötet där man enades om att skolpersonal, sjukvårdspersonal, socialtjänst och folkbiblioteken ska vara undantagna från informationsplikten, anser Jan Jönsson.
Dessutom enades partiet om att allt som rör barn och ungdomar, våldsutsatta kvinnor och andra utsatta grupper, ska undantas. Det står också explicit att lagförslaget inte får innebära några påföljder för den personal som av yrkes­etiska skäl väljer att inte gå vidare med rapportering.
– I praktiken innebär det att det inte skulle bli så mycket till plikt utan mer någon form av informationsuppmaningar. Partiet har mycket tydligt uttalat att våra förhandlare i Regeringskansliet ska driva detta. Jag förutsätter att man inte accepterar något annat, säger Jan Jönsson.
Kan det här bli problematiskt internt i partiet?
– Nej, partiet har med bred marginal ställt sig bakom den här linjen. Vår SKR-grupp, där våra ledande region- och kommunalråd sitter, är helt enig i att man inte vill se någon angiverilag över huvud taget. Sen har jag ingen aning om hur långt man kan komma i regeringsförhandlingar.

Om Liberalernas förhandlare däremot inte får igenom alla dessa undantag så kommer det bli jobbigt internt, tror Jan Jönsson. Partiets grundläggande hållning är att man inte ska ha det här överhuvudtaget.
Om detta trots allt skulle klubbas, hur skulle biblioteken agera då tycker du?
– Om det väl blir en lag, och det blir någon form av påföljd, (som till exempel påverkar anställningen) då kommer de anställda inte ha så mycket val. Jag kan tänka mig att det kommer att finnas en massa modiga individer som ändå trotsar det här, men det innebär risker för ens egen anställningstrygghet.
Liksom nätverket Biblioteket anger inte anser Jan Jönsson att det är viktigt att skapa opinion mot lagförslaget nu, innan det finns på pränt.
– När utredningen är publicerad och när lagförslaget ligger på bordet är det för sent. Om man inte vill se den här lagen så bör man agera.
Biblioteksbladet har sökt Sverige­demokraterna för en kommentar men de väljer att avvakta tills efter att utredningen har presenterat sitt betänkande.
”Eventuella intervjuer innan dess blir bara spekulativa, vilket sannolikt inte bidrar till att göra era läsare klokare. Låt oss därför ta upp kontakten efter betänkandet har presenterats.”

Text: Nils Resare