De vill påverka samtalet om källkritik

Det som lyfts fram som lösningen på spridningen av desinformation – källkritik – riskerar att användas i motsatt syfte av dem som vill sprida falska uppgifter. Forskarna Olof Sundin och Jutta Haider synar komplexiteten i sin nya bok.

Hur förändrar man dem som sitter och delar mis- och desinformation på nätet?

– Inte genom att ge dem en crash course i källkritik, i alla fall, säger Olof Sundin, professor i biblioteks- och informationsvetenskap här i Lund.

Han och Jutta Haider, professor i samma ämne fast på högskolan i Borås, möter Biblioteksbladet utomhus. Det gifta paret är förkylt. Utkanten av Botaniska trädgården en onsdagsmorgon, framför oss en karpdamm med en and som krusar ytan.

Vi talar om informationskrisen – alla lögner som man fått vänja sig vid. Vaccinet. Klimatförnekelserna. För att inte tala om anden i dammen framför oss. Få tror väl, som en del påstår, att alla fåglar skulle vara spionrobotar konstruerade av amerikanska myndigheter på 50-talet, men desto fler menar att den löjliga konspirationsteorin är skapad av CIA för att mörka de verkliga sammansvärjningarna out there.

– Vems information gäller? Hur ska vi komma överens om att det är den som gäller? Det finns regler för det här i samhället, och vi har institutioner, som skola, universitet, vetenskap, journalistik, bibliotek, som värnar dem. Just nu utmanas de alla samtidigt, säger Jutta Haider.

Det är mot bakgrund av den här verklighetsbeskrivningen som hon och Olof Sundin skrivit sin nya bok, Paradoxes of Media and Information Literacy: The Crisis of Information. Den handlar inte så mycket om själva krisen, utan snarare om det som ofta lyfts fram som dess botemedel: källkritik, eller medie- och informationskunnighet (MIK).

Allting vi har i samhället är ett resultat av en politisk dialog och process. Det är inte så att vi föddes med föräldraförsäkring eller nioårig grundskola

Jutta Haider

– Dessa personer menar att de är mer källkritiska än andra, eftersom de också är källkritiska mot dem som säger till en att vara källkritisk. Det är ett slags nihilism. De hånar gärna skolor och bibliotek och myndighetsföreträdare som talar mycket om källkritik, och säger till dem: ”Det här låter som DDR – ni vill bara förbjuda kritiska röster”, säger Olof Sundin.

Det är inte heller så att dessa personer inte söker information, eller att de skulle vara ”kunskapsresistenta”. Som Jutta Haider konstaterar finns ju hela sammanhängande ekosystem av ”alternativ” information. Nog gör de research alltid. Det är bara det att vi andra inte accepterar resultatet: En antisemitisk pamflett må ha hur många fotnoter och prövande resonemang som helst – källkritik är det inte.

Så vad är det då? Ideologi, säger vi. Problemet är bara att kritikerna säger samma sak om den etablerade journalistiken och vetenskapen.

– Medan ”mainstream media”, som de kallar den, menar sig vara neutrala, säger de att så inte är fallet. Och på ett sätt kan man konstatera att de har rätt. Allting vi har i samhället är ett resultat av en politisk dialog och process. Det är inte så att vi föddes med föräldraförsäkring eller nioårig grundskola, säger Jutta Haider.

Här kommer vi in på en central poäng i forskarnas bok, och en potentiellt kontroversiell sådan: Källkritiken är politisk, den har värderingar inskrivna i sig. Den vilar på en i bred mening liberal samhällssyn, och den förutsätts bidra till att skapa demokratiskt aktiva medborgare.

Faktum är att redan själva föreställningen om att en pluralitet av källor skulle vara något positivt är ideologisk, menar Jutta Haider.

– Det är en idé om vad demokrati skulle kunna vara, en modell för det, en värdering.

En tes i boken är att vi måste sluta osynliggöra dessa värden som finns implicit i källkritiken. Sluta låtsas som att den blott är ett neutralt verktyg.

– Vi ska inte se det som ett problem om vi anklagas för att vara politiska. Svaret måste vara: ”Ja, det stämmer.” Inte: ”Nej, vi är helt neutrala.” Det är ingen anklagelse som man behöver vara rädd för.

Dessa personer menar att de är mer källkritiska än andra, eftersom de också är källkritiska mot dem som säger till en att vara källkritisk

Olof Sundin

Skrivandet har varit njutbart, säger Jutta Haider. Mer konkretion, mer språk, mer utrymme, än i de komprimerade och i högre grad meriterande vetenskapliga artiklarna.

– Vi kommer ju från humanioran, så lite stil får det vara när man får chansen, ler Olof Sundin.

Själv har han en ”klassisk bibliotekariebakgrund”, som han uttrycker det, med litteraturvetenskap och idéhistoria (”nördig till min natur”). Bibliotekshögskolan i Borås såg han som en möjlighet att få applicera sina kunskaper, och det var medan han arbetade som skolbibliotekarie på en vårdskola som han plockades in i ett forskningsprojekt.

– Någon forskarkarriär hade inte föresvävat mig. Ingen i min familj hade talat om sådant och det var inget alternativ för mig. Det var först när jag började som jag insåg hur kul det kunde vara.

Jutta Haider å andra sidan inledde sina akademiska studier med tysk litteratur och filologi. Hon är från Österrike, åt karp på julafton. I början av 2000-talet flyttade hon till London och arbetade som frilansande ”webbdesigner och web developer och sånt där”. Hon skrattar och suckar.

– Det var en kul tid i London, men också tuff om man inte är frilansvirke. Så jag tänkte att jag behöver ett riktigt jobb.

Ett, kanske inte givet, steg på vägen dit var en master i information science.

– När mastern var slut tänkte jag: ”Det här är inte bra, jag har ju precis börjat.” Det är det bästa ämnet som finns, precis på gränsen mellan humaniora, samhällsvetenskap och teknik.

På den gränsen har Olof Sundin och Jutta Haider, som träffade några Boråsdoktorander i Glasgow och kom till Sverige som gästdoktorand 2006, fortsatt balansera. De har blivit två av landets främsta auktoriteter vad gäller källkritik och MIK, och de har ofta närmat sig frågorna utifrån problem kopplade till sådant som algoritmer, sökmotorer och digitala kulturer.

Och nu har de alltså skrivit en bok som framför allt präglas av problem med hela diskursen: motsägelser, faror, paradoxer.

– Man kan säga att också vårt projekt präglas av en paradox: Å ena sidan är vi kritiska, å andra sidan anser vi ju att MIK och källkritik är någonting väldigt viktigt. Så det är inte så att vi vill kasta ut barnet med badvattnet, utan snarare synliggöra komplexiteten så att inte någon annan kastar ut det med badvattnet, konstaterar Olof Sundin.

De säger att deras syn på frågorna har förändrats över tid. Skillnaden mellan en konstruktiv och en farlig, ”nihilistisk” källkritik har till exempel blivit tydligare, och deras genomlysning av de problem och värden som präglar den förra är ett sätt att urskilja den andra.

– Ta skolan, till exempel. Där upplever jag att man inte alltid problematiserar den nihilistiska källkritiken. Lärare kan säga till eleverna: ”Förstår du vad jag säger så litar du inte på någon, inte ens på mig.” Vi måste i högre grad inkludera en diskussion i Sverige kring när det är rimligt med källkritik, och när det är rimligt att lita till källor – även om det aldrig kan handla om en blind tillit.

Det i sig kommer inte att lösa informationskrisen, som ytterst vilar på en misstro mot hela det demokratiska samhällets institutioner. Men det är en viktig del.

– Visst är det komplext, säger Olof Sundin.

– Det är demokratiarbete, säger Jutta Haider. Demokratiarbete är komplext.