De vill påverka samtalet om källkritik

2 aug 2022 • 5 min

Det som lyfts fram som lösningen på spridningen av desinformation – källkritik – riskerar att användas i motsatt syfte av dem som vill sprida falska uppgifter. Forskarna Olof Sundin och Jutta Haider synar komplexiteten i sin nya bok.

Hur förändrar man dem som sitter och delar mis- och desinformation på nätet?

– Inte genom att ge dem en crash course i källkritik, i alla fall, säger Olof Sundin, professor i biblioteks- och informationsvetenskap här i Lund.

Han och Jutta Haider, professor i samma ämne fast på högskolan i Borås, möter Biblioteksbladet utomhus. Det gifta paret är förkylt. Utkanten av Botaniska trädgården en onsdagsmorgon, framför oss en karpdamm med en and som krusar ytan.

Vi talar om informationskrisen – alla lögner som man fått vänja sig vid. Vaccinet. Klimatförnekelserna. För att inte tala om anden i dammen framför oss. Få tror väl, som en del påstår, att alla fåglar skulle vara spionrobotar konstruerade av amerikanska myndigheter på 50-talet, men desto fler menar att den löjliga konspirationsteorin är skapad av CIA för att mörka de verkliga sammansvärjningarna out there.

Jutta Haider. Foto: Aija Svensson

– Vems information gäller? Hur ska vi komma överens om att det är den som gäller? Det finns regler för det här i samhället, och vi har institutioner, som skola, universitet, vetenskap, journalistik, bibliotek, som värnar dem. Just nu utmanas de alla samtidigt, säger Jutta Haider.

Det är mot bakgrund av den här verklighetsbeskrivningen som hon och Olof Sundin skrivit sin nya bok, Paradoxes of Media and Information Literacy: The Crisis of Information. Den handlar inte så mycket om själva krisen, utan snarare om det som ofta lyfts fram som dess botemedel: källkritik, eller medie- och informationskunnighet (MIK).

Allting vi har i samhället är ett resultat av en politisk dialog och process. Det är inte så att vi föddes med föräldraförsäkring eller nioårig grundskola

Jutta Haider
För att gå direkt till en av slutsatserna: något botemedel finner vi inte där. Källkritik som ren metod i vardagen är nämligen inte något som i sig självt leder fram till sanning, och ännu mindre en demokratiskt önskvärd samhällssyn. Tvärtom – vi ser just nu hur extremhöger, konspirationsteoretiker och andra grupper effektivt vänder verktyget mot etablissemanget självt.

– Dessa personer menar att de är mer källkritiska än andra, eftersom de också är källkritiska mot dem som säger till en att vara källkritisk. Det är ett slags nihilism. De hånar gärna skolor och bibliotek och myndighetsföreträdare som talar mycket om källkritik, och säger till dem: ”Det här låter som DDR – ni vill bara förbjuda kritiska röster”, säger Olof Sundin.

Det är inte heller så att dessa personer inte söker information, eller att de skulle vara ”kunskapsresistenta”. Som Jutta Haider konstaterar finns ju hela sammanhängande ekosystem av ”alternativ” information. Nog gör de research alltid. Det är bara det att vi andra inte accepterar resultatet: En antisemitisk pamflett må ha hur många fotnoter och prövande resonemang som helst – källkritik är det inte.

Så vad är det då? Ideologi, säger vi. Problemet är bara att kritikerna säger samma sak om den etablerade journalistiken och vetenskapen.

– Medan ”mainstream media”, som de kallar den, menar sig vara neutrala, säger de att så inte är fallet. Och på ett sätt kan man konstatera att de har rätt. Allting vi har i samhället är ett resultat av en politisk dialog och process. Det är inte så att vi föddes med föräldraförsäkring eller nioårig grundskola, säger Jutta Haider.

Här kommer vi in på en central poäng i forskarnas bok, och en potentiellt kontroversiell sådan: Källkritiken är politisk, den har värderingar inskrivna i sig. Den vilar på en i bred mening liberal samhällssyn, och den förutsätts bidra till att skapa demokratiskt aktiva medborgare.

Faktum är att redan själva föreställningen om att en pluralitet av källor skulle vara något positivt är ideologisk, menar Jutta Haider.

– Det är en idé om vad demokrati skulle kunna vara, en modell för det, en värdering.

En tes i boken är att vi måste sluta osynliggöra dessa värden som finns implicit i källkritiken. Sluta låtsas som att den blott är ett neutralt verktyg.

– Vi ska inte se det som ett problem om vi anklagas för att vara politiska. Svaret måste vara: ”Ja, det stämmer.” Inte: ”Nej, vi är helt neutrala.” Det är ingen anklagelse som man behöver vara rädd för.

Dessa personer menar att de är mer källkritiska än andra, eftersom de också är källkritiska mot dem som säger till en att vara källkritisk

Olof Sundin
Jutta Haider och Olof Sundin hoppas att deras bok kan påverka samtalet kring källkritik och MIK, och då särskilt inom forskningen, som ofta undviker ämnets komplexitet och enligt Olof Sundin ibland blir rent plakatartad i sina goda föresatser. Anslaget är dock samtidigt tillräckligt brett, och samtidsreferenserna tillräckligt generösa, för att boken också skulle kunna ingå i en större samhällsdebatt.

Skrivandet har varit njutbart, säger Jutta Haider. Mer konkretion, mer språk, mer utrymme, än i de komprimerade och i högre grad meriterande vetenskapliga artiklarna.

– Vi kommer ju från humanioran, så lite stil får det vara när man får chansen, ler Olof Sundin.

Själv har han en ”klassisk bibliotekariebakgrund”, som han uttrycker det, med litteraturvetenskap och idéhistoria (”nördig till min natur”). Bibliotekshögskolan i Borås såg han som en möjlighet att få applicera sina kunskaper, och det var medan han arbetade som skolbibliotekarie på en vårdskola som han plockades in i ett forskningsprojekt.

– Någon forskarkarriär hade inte föresvävat mig. Ingen i min familj hade talat om sådant och det var inget alternativ för mig. Det var först när jag började som jag insåg hur kul det kunde vara.

Jutta Haider å andra sidan inledde sina akademiska studier med tysk litteratur och filologi. Hon är från Österrike, åt karp på julafton. I början av 2000-talet flyttade hon till London och arbetade som frilansande ”webbdesigner och web developer och sånt där”. Hon skrattar och suckar.

– Det var en kul tid i London, men också tuff om man inte är frilansvirke. Så jag tänkte att jag behöver ett riktigt jobb.

Ett, kanske inte givet, steg på vägen dit var en master i information science.

– När mastern var slut tänkte jag: ”Det här är inte bra, jag har ju precis börjat.” Det är det bästa ämnet som finns, precis på gränsen mellan humaniora, samhällsvetenskap och teknik.

Olof Sundin. Foto: Aija Svensson

På den gränsen har Olof Sundin och Jutta Haider, som träffade några Boråsdoktorander i Glasgow och kom till Sverige som gästdoktorand 2006, fortsatt balansera. De har blivit två av landets främsta auktoriteter vad gäller källkritik och MIK, och de har ofta närmat sig frågorna utifrån problem kopplade till sådant som algoritmer, sökmotorer och digitala kulturer.

Och nu har de alltså skrivit en bok som framför allt präglas av problem med hela diskursen: motsägelser, faror, paradoxer.

– Man kan säga att också vårt projekt präglas av en paradox: Å ena sidan är vi kritiska, å andra sidan anser vi ju att MIK och källkritik är någonting väldigt viktigt. Så det är inte så att vi vill kasta ut barnet med badvattnet, utan snarare synliggöra komplexiteten så att inte någon annan kastar ut det med badvattnet, konstaterar Olof Sundin.

De säger att deras syn på frågorna har förändrats över tid. Skillnaden mellan en konstruktiv och en farlig, ”nihilistisk” källkritik har till exempel blivit tydligare, och deras genomlysning av de problem och värden som präglar den förra är ett sätt att urskilja den andra.

– Ta skolan, till exempel. Där upplever jag att man inte alltid problematiserar den nihilistiska källkritiken. Lärare kan säga till eleverna: ”Förstår du vad jag säger så litar du inte på någon, inte ens på mig.” Vi måste i högre grad inkludera en diskussion i Sverige kring när det är rimligt med källkritik, och när det är rimligt att lita till källor – även om det aldrig kan handla om en blind tillit.

Det i sig kommer inte att lösa informationskrisen, som ytterst vilar på en misstro mot hela det demokratiska samhällets institutioner. Men det är en viktig del.

– Visst är det komplext, säger Olof Sundin.

– Det är demokratiarbete, säger Jutta Haider. Demokratiarbete är komplext.

1 kommentarer

  1. Nu har jag läst igenom artikeln två gånger och jag fattar ändå inte riktigt vad poängen egentligen är. Exakt vad är det dessa forskare vill se förändrat och hur? Intrycket är ju dock att källkritik enligt dem bör begränsas till vissa områden och till människor med de rätta åsikterna, och att den breda massan bör indoktrineras till att lita på de källor människorna med de rätta åsikterna får sina åsikter framförda i. Något tillspetsat givetvis, men i alla fall ungefär så.

    Själv tycker jag att problemet ligger i en helt annan ände än vad dessa forskare gör, nämligen i det att det bara allt för ofta finns goda skäl för folk med mindre politiskt korrekta åsikter att ifrågasätta etablerade mediers verklighetsbild. (Tycka vad man vill om Donald Trump, men att medierna spridit enorma mängder vantolkningar och uppenbara lögner kring denne är ett faktum.*) Vill etablerade medier bli mer betrodda bör de alltså skärpa sig och göra sig förtjänta av detta. Samma sak med forskningen. Vill den bli mer betrodd bör den ställa hårdare krav på sig själv. Självklart är en del av detta att eftersträva neutral saklighet, även om sådan kanske aldrig är helt uppnåelig! Överger vi det idealet måste vi acceptera antingen en tilltagande splittring av samhället eller en auktoritär regim som förmår att totalt fördumma den stora massan.

    Och ett annat skäl till att ”källkritik” kan vara framgångsrikt för extremister är att de så sällan bemöts sakligt, utan de bemöts med ”Så får man faktiskt inte tycka!” istället för motargument. ”Så får man faktiskt inte tycka!” är dock ett argument som inga intelligenta människor med moralisk ryggrad faller för.

    Med andra ord: Vi behöver mer kritiskt tänkande och mer objektiv saklighet, inte mindre!

    (*: Mitt favoritexempel rör inte Trump själv, utan hans anhängare i Proud Boys. Ofta har jag sett media referera till dem som en ”vit makt”-grupp, men det är lätt konstaterat att om de verkligen är det så är de det av en väldigt unik sort med tanke på att organisationens ledare är svart…)

Vad tycker du?

BIBLIOTEKSBLADETS POLICY FÖR KOMMENTARER

Som gäst på Biblioteksbladets webbplats är du välkommen att kommentera och diskutera. Vi förväntar oss att tonen i kommentarerna är respektfull och att de håller sig till ämnet.

Vi raderar kommentarer som innehåller grovt språk, rasism, sexism, trakasserier, personliga påhopp, förtal, skvaller och lögner liksom ogrundade spekulationer om enskilda eller särskilda folkgrupper, samt kommentarer som inte håller sig till ämnet. Detsamma gäller länkar till ovanstående. Den som gör ett inlägg som strider mot gällande lagar kan personligen bli ansvarig för detta.

Vill du komma i kontakt med redaktionen direkt går det också bra att e-posta till redaktion@biblioteksbladet.se.


Senaste nytt

Digitalisering

Smart system delar bibliotekssektorn

För att frigöra tid och resurser införs intelligenta mediehanteringssystem på folk- och universitetsbibliotek. Det beskrivs som en vattendelare. ”Det är viktigt att vi lär oss hur vi kan arbeta med denna teknik", säger Lovisa Liljegren, bibliotekarie som skrivit en mastersuppsats om systemet.

8 aug 2022 • 4 min

Internationellt

Elefant i rummet – och få frågor besvarade

Efter några turbulenta månader av vittnesmål om den giftiga kulturen i Iflas ledning bad organisationens ordförande Barbara Lison om ursäkt när bibliotekens världskongress avslutades i Dublin på torsdagen. Men de som väntat sig grundliga förklaringar och en konstruktiv plan för vägen framåt fick inte mycket med sig från Irland.

29 jul 2022 • 2 min

Internationellt

Krav på oberoende utredning av Ifla

De missförhållanden som har uppdagats inom Iflas kansli och ledning har lett till att medlemmar kräver en oberoende utredning. Den europeiska sektionen har undertecknat skrivelsen, liksom Svensk biblioteksförening.

12 jul 2022 • 2 min