"Det bästa stället som finns för oss papperslösa"

Kraftiga protester hördes från de yrkesgrupper som riskerade att tvingas anmäla papperslösa, enligt Tidöpartiernas tidigare förslag. Av naturliga skäl har det varit tyst från de papperslösas håll. Men här berättar Liam, Saida, Josef och Sahar om vad biblioteken har betytt för dem.

Liam, Saida, Josef och Sahar är, eller har varit, papperslösa. De har alla erfarenheter av bibliotek. Här är deras berättelser. Intervjuerna gjordes när det fortfarande fanns ett förslag om att bibliotekarier skulle omfattas av en lag om anmälningsplikt av papperslösa, innan Tidöpartierna backade och beslutade att bibliotek, socialtjänst, skola och vård skulle undantas.

Saida, 24 år, från Afghanistan:

”Biblioteket har hjälpt mig på många sätt. Jag var papperslös hela tiden när jag gick på språkintroduktion, på folkhögskola och när jag pluggade till tandsköterska. Jag har gått på språkkafé och lånat böcker – men eftersom jag inte kunde få ett biblioteks­kort var jag tvungen att låna ett av en kompis.
Med en sån där lag skulle det bli likadant här i Sverige som i Afghanistan. Där kan man inte plugga på grund av talibanerna och man är rädd att när som helst bli gripen. Som kvinna kommer man inte in i samhället. Kanske kommer Sverige att göra alla dessa grejer för att man ska känna attman måste söka sig vidare till ett annat EU-land.”

Sahar, 25 år, från Afghanistan:

”När jag var papperslös gick jag till biblioteket för att träffa andra människor och få hjälp med olika svårigheter, som att lära mig språket och få lite mentalt stöd. Jag var där så ofta att jag började känna igen personalen, och de kände igen mig. Det blev en vänskap, kan man nog säga, vi brukade prata, det uppstod en relation mellan mig och den bibliotekarie som var där.
Här i Sverige har biblioteket alltid varit en trygg och lugn plats. Kommer det en sån där lag så att man riskerar att bli anmäld, så skulle det vara väldigt skrämmande. Om jag fortfarande vore papperslös skulle jag undvika att gå dit, för jag skulle inte vilja bli rapporterad till Migrationsverket och tvingad att åka tillbaka till Afghanistan.”

Josef, 31 år, från ett land i Nordafrika:

”Biblioteket är det bästa stället för oss papperslösa. Inga andra ställen är så trygga. Jag kom till Europa när jag var 13, nu är jag 31. I Sverige har jag bott i fyra år. Det är på biblioteket jag har lärt mig språket, jag går på språkcafé nästan varje dag.
Jag bor ute, sover i ett tält. Det är vinter på gång, och det är lite tufft. Det är viktigt att hålla sig ren. På biblioteket brukar jag borsta tänderna. Jag får inte bli sjuk, jag måste ta hand om min kropp och speciellt mina tänder.
Jag känner mig lite ensam just nu, det kan gå en vecka utan att jag pratar med någon, inte ens med personalen på biblioteken. Det är ingen som vet att jag är pappers­lös för man kan bli anmäld när som helst, det går inte att lita på människor. Det vore kanske inte så stor skillnad om det kom en sådan där lag: jag pratar inte med någon nu, jag skulle prata ännu mindre då.”

Liam, 27 år, från ett land i Nordafrika:

”Jag har bott länge i Sverige, gått på gymnasiet och tagit studenten. Jag har sökt asyl flera gånger och fått avslag varje gång. Nyligen satt jag i Migrationsverkets förvar i Märsta i tre månader. Jag var 15 när jag kom hit första gången 2012, nu är jag 27. Jag har inget att åter­vända till, Sverige är mitt hem.
Jag brukar sitta på biblioteket i Bergshamra, där är personalen ganska trevlig. Det är en lugn plats, man kan läsa böcker och ingen har reagerat på att jag är där. Det är många studenter och jag kan smälta in bland dem. Det är en skrämmande tanke att de som jobbar där samtidigt ska vara snutar. Jag skulle inte känna mig trygg. Personer som är papperslösa skulle få mer press – kommer någon att ta mig och placera mig i förvar i dag eller i morgon? Det skulle kännas som att man inte är värd något som människa, man skulle känna sig utanför och som en brottsling.”