Hjalmar Branting såg något viktigt födas 1902 när Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek invigdes. Men drygt 100 år senare lever institutionen på sparlåga. Varför satsar inte S och LO mer på sitt intellektuella arv i en tid då historieskrivningen utmanas av ytterkantshögern?

Göran Greider har grävt djupt och kommit upp med skatter. Som en anteckningsbok från Joe Hills pappa, till exempel.
– Där skrev han om hur han blev kristen, bland annat. Kristen fundamentalist. Han förlorade något finger i en maskin och tackade gud för detta.
Han skrattar.
– Det var barnkludd i den där boken också, och jag fick en känsla av att det var Joe Hill som hade gjort det.

Ibland har Göran Greider tillbringat veckor i streck på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (Arab), som när han för några år sedan arbetade med en bok om poeten Dan Andersson. Det var en självklar miljö för arbetet – genom Dan Andersson, arbetarförfattarnas galjonsfigur, skildrade han framväxten av ett nytt Sverige. 1910-tal. Det gamla ”överhetssamhället” knakade i fogarna och arbetarrörelsen var på frammarsch.
Kanske kan man se Arab grundat redan 1902 och då unikt i världen, som ett varsel om denna klassmässiga maktförskjutning. Efter invigningen av institutionen rapporterade Hjalmar Branting: ”Till det yttre ter det sig ännu helt obetydligt, inrymt i ett helt litet rum långt inne i bibliotekslokalen i Folkets hus. Men det viktiga är att här en början är gjord som kan och helt skall växa ut till något i sitt slag enastående och värdefullt (…).”
– Det är klart att de flesta som är aktiva i rörelsen inte går på det där biblioteket, medger Göran Greider.
– Men det ger en känsla av att man har en intellektuell verksamhet för sig. Det höjer självstatusen och självförtroendet. På det sättet har det varit väldigt viktigt.

***

Ett drygt århundrade senare, 2021, verkar Arbetarrörelsens bibliotek mer eller mindre ha vuxit färdigt.
Efter att länge ha brottats med ekonomiska bekymmer tvingades man förra året till rejäla nedskärningar på biblioteksdelen. Fem tjänster försvann, och ytterligare två när man bestämde sig för att inte återbesätta dem efter pensionsavgångar. Kvar fanns budget för en bibliotekarietjänst och en biblioteksassistent på halvtid samt en samling böcker – knappt några nya köptes in under 2020.
Beslutet fick stor medial uppmärksamhet, och genom upprop som ”Rädda arbetarrörelsens arkiv och biblioteket” protesterade ett omfattande antal forskare, författare och folkrörelseaktiva.
– När det gäller biblioteksmaterialet så handlar det om ett unikt utbud av forskning kring svensk arbetarrörelse, men även arbetarrörelser i Europa och världen, säger Joel Gordon Hultsjö, arkivariestudent och en av dem som initierade uppropet.

…en början är gjord som kan och helt skall växa ut till något i sitt slag enastående och värdefullt…

Hjalmar Branting när Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek invigdes 1902

***

– Det är sorgligt, konstaterar Göran Greider i telefonen, och ber mig sedan att vänta.
En sjuksköterska surrar i bakgrunder. Det gäller någon salva.
Göran Greider ligger inlagd för cellgifter: aggressiv blodcancer. Han skrev om det i ETC nyligen, hur han kan uppleva oro och ångest, men att han utlämnad på britsen också känner ”ett samhälle strömma” genom sin kropp, känner kollektivet, tilliten människor mellan.
– Det är särskilt sorgligt nu, fortsätter han när sjuksköterskan har gått igen, nu när arbetarrörelsen befinner sig i, om inte ett dekadenstillstånd så i alla fall en nedgångsfas.
Visst, Göran Greider känner samhället i kroppen, det välfärdssamhälle som Dan Andersson ännu inte hade fått uppleva när han dog 1920, men han ser samtidigt hur det är på väg att rivas ned. Optimismen och självförtroendet är borta, menar Göran Greider, i samhället och i arbetarrörelsen. I stället vinner politiska krafter med andra temperament mark.
– När framtidsoptimismen försvinner växer högerextremismen, resonerar han.
Det är fler i debatten som av samma orsak menat att nedskärningarna i Arab är dåligt tajmade, och som har frågat sig om arbetarrörelsen kastat in handduken i den pågående kulturkampen.

Jesper Eneroth är adjungerad ledamot i partistyrelsen och författare till en bok om arbetarrörelsens historia. Det är inte bara segraren som skriver historien, poängterar han, utan: ”det är den som skriver historien som skriver historien.” På andra sidan aforismen finns en slutsats: nu är det ytterhögern som skriver historien.
– Om man tittar på Sverigedemokraterna under förra valrörelsen så var deras största satsning en dokumentärfilm om socialdemokratin, där man säger att vi stöttade nazismen under 30- och 40-talet. Det stämmer ju helt enkelt inte, och det säger en del om deras ambitioner och målsättningar.
Problemet gäller dock inte bara striden mot ytterhögern, menar Jesper Eneroth. Risken finns att en ideologiskt passiv arbetarrörelse förlorar kampen om historieskrivningen också på andra håll. Exempel? Han pekar på debatten om införandet av den allmänna rösträtten, som i år firar hundra år.
– Det har nu mer blivit en historieskrivning om de liberala krafternas inflytande. Man ser det i populärkulturen, som i tv-serien Fröken Frimans krig till exempel. Under större delen av 1900-talet var den allmänna bilden att det var arbetarrörelsen – och liberalerna – som drev igenom rösträtten. Nu låter det allt oftare som att det var liberalerna som gjorde det.
Om frågan är så här allvarlig – varför gör då rörelsen inte större ansträngningar för att rädda sin intellektuella institution? Partikassör för Socialdemokraterna, Joakim Jonsson, vill svara skriftligt.
Varför skjuter S inte till mer pengar?
– För oss har det varit viktigt att vara en långsiktig finansiär och har därför inte minskat anslaget de senaste åren.
Vad innebär nedskärningarna på Arab för arbetarrörelsen?
– För hela rörelsen är det viktigt att arbetarrörelsens arkiv finns kvar och därför fortsätter vi vara med och finansierar.

***

Jesper Eneroth har andra förklaringar. Dels handlar det förstås om krassa siffror: Minskat väljarstöd för S, minskat medlemsantal för LO – minskad ekonomi.
– Till det tror jag att socialdemokratin har känt en rädsla för att uppfattas som gamla. Det var 2013 som man lade till ”framtidspartiet” till sin logotyp, och jag tror att det var i samma veva som man började känna att man inte ville uppfattas som ett gammalt parti.
Det paradoxala, menar Jesper Eneroth, är att man nu, genom att dra ned på inköp av böcker till biblioteket och därmed förlorar aktualiteten, förstärker det museala draget i bilden av arbetarrörelsen: den riskerar att bli något förflutet.
– Det går egentligen mot själva grundtanken: att biblioteket ska vara någonting som lever.
Göran Greider lyfter fram en kanske ännu värre risk: att man samtidigt förlorar möjligheten att knyta an till de samtida, intellektuella uttrycken för arbetarrörelsens perspektiv. För sådana finns det gott om. Parallellt med nedmonteringen av arbetarrörelsens ”motoffentlighet”, med Greiders ord, frodas nämligen den arbetarlitteratur som historiskt utgjort en viktig del av bibliotekets innehåll.

Experter i ämnet menar att genren, som slog igenom under Dan Anderssons 1910-tal, nu är lika vital nu som under dess guldålder på 30-talet.
– Att den har fått en sådan renässans i dag beror på det som händer i samhället nu, med ökade klyftor och växande ojämlikhet. Det avspeglas i litteraturen. Det är fler och fler som blir berörda och som skriver om sin vardag och sina upplevelser, säger Ewa Bergdahl, ordförande för föreningen Arbetarskrivare, som förutom att stödja och uppmuntra författarskap med utgångspunkt i arbetet också ger ut tidskriften Klass.
Något som skiljer dagens arbetarförfattare från 30-talets är dock den mycket svagare kopplingen till rörelsen. Här hade biblioteket kunnat vara en naturlig kontaktyta, menar Göran Greider.
– Egentligen borde vi nu se full aktivitet på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, med öppna seminarier om den nya arbetarlitteraturen i samarbete med LO-facken, eller TCO-facken.
Ewa Bergdahl tycker också att rörelsen är passiv i den här frågan, men vill samtidigt påpeka att det fortfarande finns ett starkt kulturintresse i delar av den. Fackförbund delar alltjämt ut litterära priser, och fackliga tidningar har levande kultursidor.

Kanske, tror hon, kan denna starka underifrånlitteratur som nu växer fram, och som vill samhällsförändring, komma att påverka arbetarrörelsen. Kanske skulle den rent av kunna hjälpa en institution som Arab?

Göran Greider känner sig också hoppfull inför den nya litteraturen. Men han tror att biblioteket behöver utveckla en ny finansieringsmodell för att överleva.
– Jag tror man måste hitta en modell där man kan få stöd från en del av de här, ofta ganska rika, tjänstemannaförbunden. Unionen sitter väl på… nu drar jag till med något, men två miljarder eller så i strejkkassa. Det är ofattbara summor. Det är ändå så att det finns ett stort, brett löntagarperspektiv som innefattar även stora delar av tjänstemannarörelsen.
– LO får beskatta TCO-kollektivet, helt enkelt, skojar han.
Skulle det vara en lösning? Hundra år efter Dan Anderssons död befinner vi oss på nytt i en samhällelig brytningstid, om man ska tro Göran Greider. Ska arbetarrörelsens bibliotek nu sätta sitt hopp till medelklassens pengar?
Socialdemokraternas partikassör Jonsson verkar inte stänga dörren för en sådan lösning:
– Vi är absolut öppna för att diskutera olika finansieringslösningar.
Helene Lindahl, som tillträdde som styrelsens ordförande förra året, svarar att styrelsen inte diskuterat den möjligheten. Coronapandemin har försvårat alla mer kreativa diskussioner, säger hon.
– Det är inte helt enkelt att ha den här typen av möten via Zoom, där man ska få inspiration att tänka nytt och tänka framåt. Det har mest handlat om att ta hand om de löpande ärendena. Men jag hoppas verkligen att vi snart kan sätta oss tillsammans och titta igenom de här sakerna.

Det är särskilt sorgligt nu, nu när arbetarrörelsen befinner sig i, om inte ett dekadenstillstånd så i alla fall en nedgångsfas

Göran Greider